Månad: augusti 2014 (sida 1 av 3)

Nu kommer vi Torpet

Igår städade vi i torpet. Nu ska man ju inte överdriva det där med städning, för vi ska känna att allt är sig likt när vi nu flyttar hem igen. ;-). Ja, för idag flyttar vi hem. Vi kanske inte får med alla grejor idag, men vi ska sova där. Najs.

Mitt mission idag är att få in all honung och sedan ta mig till Stentorpet, där de ställer upp med sin slunga. Hyggloburro!

Allt blir lite krångligare när man inte har grejor, men även att inte ha utrymmen för att ställa grejorna som man faktiskt har. Jaja, det löser sig. Det är så. Allt löser sig.

Idag har jag sett ett röveri. Ja, det var väl någon klantskalle till biodlare som lämnat en glipa öppen, så bina kunde ta sig in i de tre skattade lådorna som stod i en egen stapel med noggrant tejpade bitömmarbottnar. Big mistake. Jag ska ta ett snack med klantskallen i fråga. Det var inte Chrille kan jag upplysa om. Ja, och då återstår klanten jag och som straff får jag skatta samma honung en gång till. Det kan jag ha.

Min mamma och pappa var noga med att lära mig och min bror skillnaden på mitt och ditt. I det här fallet så känner jag att jag inte lever upp till det. Bina tog tillbaka det som är/var deras.

Och imorgon tar jag tillbaka det som inte är mitt, igen. Det beror förstås lite på var de har stoppat honungen. Har de satt den i andra lådan blir jag utan. Jaja, är huvudet dumt får plånboken lida.

Det var inte soprent men från tunga till lätta lådor. De var som galna. De sliter upp täckvaxet som sitter för honungen och sen slurpar de frenetiskt. Faktiskt lite intressant att se, nu när det ändå hände. Satte för flustren på båda samhällena så de hade lättare att vakta sina samhällen. Fast att jag satte för så det inte fanns några glipor fortsatte bina flockas runt lådorna. Vid minsta springa, även där de inte kunde komma in, borrade de in sina huvuden för att försöka ta sig in. När jag kom tillbaka senare var det lugna gatan igen.

Ikväll kom en bonde förbi här och snackade lite. Ja, det var inte oss han ville ha fatt på utan våra hyresvärdar, men vi pratade en god stund ändå. Lustigt, en Börje som haft sina bin i skogen runt oss under många år och som slutade några år före det att vi skaffade bin, hade haft bin på den här mannens dåvarande jordgubbsodlingar. Det var intressant för han berättade om hur de gjort mätningar på jordgubbarnas storlek från samhället och bortåt. De närmaste var stora och sen blev det mindre och mindre. Undrar hur långt ifrån det gav verkan med bin.

  • Share on Tumblr

Tänt va det här

Fortsättning på ELKONTAKT

En timme senare, ca halvtio igår, dök en Vattenfallskille upp. Han hade inte fått någon som helst information om vad som var fel över huvud taget. En stillsam undran. De som varit ute och inspekterade i fredags – varför gjorde de det, om de inte skulle göra något av den insamlade informationen? Arbetar Vattenfall på det viset hela tiden finns mycket pengar att tjäna. Själv tror jag inte att de var där ute. Inte hos oss i alla fall.

Vattenfallskillen gick igenom linan och kom fram till att endast en stolpe hade brunnit upp och linan var intakt. Och transformatorn som sagts vara trasig var inte trasig.

🙂

Han lovade att vi skulle ha el till kvällen. Inte dieselverksel, utan den permanenta lösningen.

🙂

Efter lunch igår ringde en man från kundtjänst på Vattenfall för att informera om läget och sa att han vet inget om vår elförsörjning än. Han hade inte fått några rapporter.

🙂

Chrille informerade honom om hur läget var.

🙂

16.16 hade vi strömmen tillbaka, enligt en tjej som ringde från Vattenfall. Vår fastighet har varit  strömlös i 18 dagar.

Vid åttatiden på kvällen hoppade vi in i lilla Yarisen och åkte till torpet för att kolla om vi hade el. Skum känsla av att vara en besökare när vi åkte dit.

Aldrig har väl en frysboxlampa lyst så vackert.

🙂

Det går inte att beskriva det som känns i magen. Nu kan vi börja städa och göra så fint vi bara kan innan Bella kommer dit. Jeppe har redan varit med ute. Han köper det med hull och hår hur det ser ut hemma vid oss. Det var värre med känslan för skogen.

Vid lunchtid fick Chrille ett sms från SOS-information. Det stod: Ditt ärende kring tillträde till er fastighet är vidarebefordrat till polisen.

Det var svar på en förfrågan för 11-12 dagar sedan.

🙂

Barnen åker skoltaxi och  i morse ringde Chrille Samtrans, eller vad det heter, för att säga att det åker med ett extra barn på eftermiddagen, för Jeppes kompis skulle följa med hem. Då säger människan typ: De hade ju med en igår.

Jaa? Har vi missat något. Får de bara ha kompis med sig en gång i veckan eller vad?

Nå, vi fick väl ha en extra idag med, men hon skulle minsann ta reda på vad som gäller.

Ja, det låter väl lämpligt eller jaha eller vad säger man då? Det borde du väl redan ha gjort. Eller så.

Senare idag pratade jag med en jättegullig Hanna, när jag skulle boka av morgondagens morgonkörning. Hoppas Hannas trevliga sätt och pigga, glada röst smittar av sig på de mindre muntra medarbetarna.

Imorgon kommer Mockfjärd ut och kikar på de trasiga fönstren.

Idag har jag satt bitömmarbottnar på nästan alla samhällena.  Har lite frågor till bättre vetande efter genomgången. Jag är skyldig bättre vetande pengar, eftersom bättre vetande räddade mig i en honungsburkbristsituation, så… jag ringer snart.

Jo en sak till, idag ringde den nya kontaktmannen från Vattenfall. Han visste inte om vi hade ström än. Då berättade Chrille att Vattenfall informerat honom igår om att strömmen fungerade kl 16.16 igår.

🙂

 

  • Share on Tumblr

Karl Hedin – Varför sparka…

Läs gärna vad den fina, empatiska människan Karl Hedin säger om oss.

Första reaktionen från en vän som hörde radioinslaget:

”Vilket sorgligt pucko på Karl Hedin – nu är jag sur”

Idag handlar inlägget om att Chrille ställt en fråga angående ett problem, som kan komma att drabba andra och oss, med mycket tung trafik runt husknuten dygnet runt. Och hur blir det med framkomlighet för oss, men framför allt för barnens skolskjuts. Frågan lyder: Kan man göra en ny väg så att inte permanentboende drabbas av detta för att forsla bort det mesta timret? Det är inte alls säkert att det är genomförbart, men det är väl inte kriminellt att ställa frågan eller att komma med ett förslag. Eller?

Det är intressant att just Karl Hedin säger att de kommer använda just den vägen som går förbi oss till att forsla hans timmer. Om vi nu har fått rätt information, så äger inte alls Karl Hedin den vägen, utan det var tidigare Sveaskogs och det är väl numera Korsnäs som äger den. Då borde Karl Hedins timmer forslas på vägarna förbi Virsbo och inte förbi oss. Stämmer det?

Däremot har Hedins kört en faslig massa timmer på vägarna förbi oss senaste året. Betalar Hedin vägföreningsavgift på vägen vid Hörnsjöfors? Vägen som går från oss och nästan fram till Hörnsjöfors bekostade Sveaskog en restaurering av och gjorde så fin 2013. Den blev ordentligt förstörd efter att Hedin kört sitt timmer på vägen. Den är inte återställd. Vi har inte ringt och klagat eller skvallrat för Sveaskog.

Är vi överkänsliga?

Vi har köpt ett torp som ligger mitt i skogen och då får man ta timmerbilskörning och annat som har med avverkning att göra med i beräkningen, när det handlar om vanlig avverkning. Det har vi gjort. Det gör vi. Vi konstaterar bara faktum. Vissa av oss har vaknat av bilarna. Ibland har vi fått ställa bilen och gå hem på isig väg. Vi har tålmodigt väntat på chaufförer som ska ha sina obligatoriska pauser. De har stannat mitt på vägen och förklarat att de inte kan åka, för att de inte får.

Är vi överkänsliga?

Det som Karl Hedin kallar en smärre katastrof kallar vi för en katastrof. Och när han konstaterar att det är en smärre katastrof, då borde han väl inse att det är just det det är och inget vi har kalkylerat med när vi köpte huset. Nog för att tanken har funnits på brand. Fast då har vi tänkt på flyktvägar. Inte 2 års timmerbilskörning dygnet om med dålig sömn som resultat.

Är vi överkänsliga?

För oss personligen är skogsbranden en katastrof av flera skäl. Dessutom har vi begränsade resurser. Till skillnad från en viss Karl Hedin, ja dock inte på alla områden anser jag efter detta uttalande.

Han pratar om andra människor som fått sina hus uppbrunna. Vi har fått ett hus nedbrunnet. Vår ekonomibyggnad till biodlingsverksamheten, där allt från minsta jävla skruv till limträbalk och panel, är köpt på Karl Hedins i Fagersta, är borta. Puts väck. Fy fan, vilken ironi!

Precis allt som har med företaget att göra, förutom bikuporna, fanns i den byggnaden. Inte nog med det. Vi har pyttesmå förrådsytor i vårt bostadshus. En del av ekonomibyggnaden som brann har jag inte lyft moms på och den ytan har använts privat. Det är saker som var placerade där, men som bor i hjärtat. Mormors servis. Några av mosters tavlor var tillfälligt undanställda där tillsammans med några andra tavlor, allt julpynt från min barndom som vi tar fram varje jul osv,  osv, osv.  Vi ska vara glada…

Är vi överkänsliga?

Elden var nära när vi åkte iväg. Vi hade turen på vår sida. Varje kväll innan jag somnar går jag igenom de olika momenten tills vi hörde elden och åkte därifrån. Om och om igen. Vi ska vara glada…

Är vi överkänsliga?

Vi är en av de andra människorna. Jag vet inte exakt hur många som har fått sina permanentbostäder nedbrunna. Det är så otroligt sorgligt. Det går inte föreställa vad de går igenom. Lika lite som uppenbarligen denne Karl Hedin fattar vad vi går igenom. Vi har inte kunnat komma tillbaka till vårt bostadshus för att bo där. Det har inte funnits någon el. Att Karl Hedin tycker att vi ska vara glada för att vi har huset kvar är så fruktansvärt ointressant.

Citat vad han sa:
”Andra människor har sina hus uppbrunna och jag tycker att det är lite överkänsligt i en sådan situation att tycka att nattsömnen blir störd. Jag tycker att de ska vara glada att de har huset kvar.”

Det är mycket han ska vara glad över. För man ska tydligen vara glad för allt hemskt som inte händer en. För det är ju faktiskt det han säger att vi ska vara.

Sedan en naturlig fråga på den urbota korkade kommentaren: Vem har sagt att vi inte är glada för att vårt hus står kvar? Är han så enfaldig så han tror att vi är ledsna för det? Dessutom är det inte hans sak att tycka vad andra ska vara glada över eller inte. Det är vi som har satt våra sparpengar i verksamheten. Inte han.

Om våra vänner och nära och kära säger som klen tröst att vi får glädja oss åt huset står kvar, då säger de det av vänlighet och omtanke. Hos Karl Hedin finns ingen sådan omtanke.

Är vi överkänsliga?

Ja, vi är överkänsliga just nu. Är det konstigt? Jag är säker på att ni som följt bloggen har en viss förståelse för det i så fall. Men det kvittar. Vi skulle tycka att det var jobbigt oavsett. Och, jag är helt säker på att de som blivit av med sin permanenta bostad inte tar illa upp av att vi är oroliga för två års frånvaro av god nattsömn framöver, med allt vi har varit med om till idag. Det förstår alla som har de övre regionerna intakta. Tror vi.

Karl Hedin. Du har inte gjort något för att vi ska må bättre med ditt uttalande. Men det var väl inte meningen heller!

Usch!

 

  • Share on Tumblr

Elkontakt

Det ringde till slut igår. Vi hade precis kommit fram till Broddbo. Det var en man från Vattenfall. De hade tydligen varit ute och inspekterat i fredags. Och här underar jag lite hur deras rapporteringssystem fungerar. Hur som haver, en transformator var trasig så det gick inte att koppla in ett dieselaggregat hade han fått uppgift om. Han berättade vidare att han hade sökt projektledaren hela dagen utan framgång. Chrille frågade om man inte kan sätta ett dieselverk direkt in i vårt elskåp istället. Det visste han inte om det gick.

Jag kontaktade Sveriges bästa elektriker. Min mobbro. 🙂 Han förklarade att det går, men att det krävs lite insats från en elektriker innan dess. Det behövs en reservkrafsomkopplare och ett jordtag. Gott!

Sedan ringde den bra killen från Räddningstjänsten och sa att han hade fått kontakt med Vattenfall och att de sagt att de ska åka ut kl 8.00 i morgon bitti. Räddningtjänsten bistår då med en skördare på plats. Toppen. We like.

Efter att vi kom hem från Värnamo idag, stack vi direkt till torpet. Vi har torpetabstinens som bara den. Jag kan garantera att det inte gått en dag sedan vi flyttade till vårt lilla torp utan att vi på något sätt uttryckt hur fantastiskt det är att bo där eller hur mysigt vi tycker torpet är. Det är något som snuddar vid min oro nu. Tänk om vi inte kommer tycka lika när vi väl flyttar tillbaka. Tänk om andra känslor kommer ta över. Det får inte vara så. Nej, så kommer det inte bli. Nej!

När vi var i torpet idag och skulle åka tillbaka kom jag av mig lite. Nu när vi har fått ett tillfälligt boende, är det vårt hem då? Nej, sa mamma bestämt. Vi åker till Broddbo. Inte hem. Då kändes det bättre i magen. Man kan ju inte prata om ett annat ”hem” när torpet hör på.

Plingelingeling! Ja, det var bara en liten varningsklocka som gav ljud ifrån sig. 😉

Åter till ordningen. Håller på att scanna in alla kvitton på utlägg för biboden. Det går smidigt. Ska skicka iväg det till en av killarna på Länsförsäkringar. Sen ska jag fortsätta på listorna över privata saker och företagssaker. Ja, det tar tid. Åter igen tackar jag min lyckliga stjärna för att vi har foton som hjälp.

Precis nu nyss på morgonen fick jag ett sms från Vattenfall där det står att strömmen är tillbaka. Ringde Chrille. Han åkte ut till torpet till ungefär kl 8. Han ville kolla hur det går. Ja, och vid halv nio stod skördaren som Räddningstjänsten fixat och Chrille där ute. Vattenfall syntes inte till.

Spänningen är oliiiiidlig. 😉

  • Share on Tumblr

Vad händer inte?

Ett extra blogginlägg.

Den vettige mannen från Räddningstjänsten, som ringde upp i lördags, återkom tidigare idag. Han undrade om vi hade fått någon information från Vattenfall. Han hade meddelat Vattenfall angående vår situation och erbjudit dem skördarhjälp om det behövdes. Han skulle kontakta Vattenfall igen och återkomma till Chrille när han fått besked.

Jag ringden Vattenfall kl 10.03. I 26 minuter och 31 sekunder fick jag vänta i luren. En man talade då om för mig att han ringer upp när han vet något. Det är kundvård det!

Vi har åkt från Ödeshög till Västerås med husvagn. Klockan är 13.55. Ingen har ringt. Ingen vet något med andra ord.

Så nu vet vi alla lika mycket eller lika lite.

  • Share on Tumblr

Vad händer?

Voine, voine. Vilken fest i stuga 27. Tack för ett superkalas med alla roliga lekar, skyttet, och dagenefterknepochknåp, mumsigt fika – ja, hela rubbet!

Rapport från brorsan igår: Vattenfall har ett pågående avbrott där fem kunder berörs med postnummer 73361. I övrigt förekommer inga avbrott i hela Västmanland. Slut

Chrille kikar också efter nu på morgonen och vad han kan se, så är vi 5 st på vårt postnummer de enda i Sverige som inte har el. Det känns bra att de inte är överbelastade med arbete.

När det nu var en miss i kommunikationen mellan räddningstjänsten och Vattenfall, så lär det misstaget vara tillrättat vid det här laget och vi vill tro att de  fixar detta fort.

Ska ringa och checka med Vattenfall och höra vad de har för uppdaterad info.

  • Share on Tumblr

Eld och lågor

Lördag

Vaknade av dånet från regnet mot husvagnens tak. Det är faktiskt lite obehagligt med det ljudet. Låter mycket av lite, och följaktligen låter det väldigt mycket av mycket. Barnen gillade det inte. Inte jag heller. Det hade regnat länge. Vi hade läst om översvämningar. Kan det bli översvämning här? Nej, det kan det inte. Det har funnits somrar då det regnat så här väldigt länge. Ingen risk.

Jag spanade in väderprognosen och det var 0,2 mm den timmen och 0,4 mm den andra timmen osv. Jag berättade för barnen hur lite i mm regn det verkligen kom om dagen. Sedan berättade jag för dem om när det regnade så otroligt mycket i torpet. Då kom det mer än 100 mm på en timme och blixtarna gav sken åt hela spektaklet.

Det är väl lite katastrofvarning i oss just nu. I alla fall i barnen och mig. Ja, och när barnen ville att vi skulle packa ihop oss så fort som möjligt, fast att klockan bara var runt 6-snåret, så gick vi med på det. Frukost först var vårt enda krav. Så blev det. Man gick inte torrskodd till bilen kan jag meddela. Lätt uppkavlade byxor och barfota var att rekommendera, så nog var det blött alltid.

Vi lämnade den blöta camping till allas belåtenhet.

Försökte fortsätta göra listan på grejor i företaget när vi satt i bilen. Satt illa. Så illa som man sitter mellan två barn som klämmer ihop en. De läste uppenbarligen vad jag skrev då för de flyttade båda två ut mot sidorna.

Passerade Marbäck. Ingen av oss fem såg det vi ville se. Bror tycker att det är bra att vi har en optiker i släkten. Och en blivande psykolog. 😉

Kl 13.00 öppnade de ”vägen vid Gärsjön” i fredags. Vi hade inte sett den informationen själva på lördagen, utan jag fick ett sms av bror min. Det tog en stund innan jag svarade, så han hann skicka ett sms till innan han frågade om jag dött av upplysningen. Nej, jag dog inte men…

Jag ringde upp Vattenfall. Vi vill veta när elen kommer vara igång igen för vår del.

Det fanns ingen uppdaterad information sen i torsdags och informationen var att Vattenfall har fortfarande inte tillträde till området. Hela världen får åka till alla Gersjötorpfastigheterna, men inte Vattenfall. Då måste det vara så att elledningen går där skogen inte är säkrad och då kan det ta ett tag.

Chrille ringde 113 13 nästan direkt efter mitt samtal till Vattenfall. De hade ingen detaljerad uppdaterad information alls om vår lilla by på lördagen.

Obs! Redan på onsdagen lämnade polisen information om att vägen var säkrad till och med grannen med det nedbrunna huset. Då fick man åka dit med id. Vi talade då om för polisen att vägen inte var säkrad, i vart fall var inte ett enda träd fällt kring fastigheten. Han ryckte typ på axlarna och sa att det var den information han hade fått.

Eftersom ”vägen vid Gärsjön” var säkrad redan på fredagen kl 13, innebar det att de måste ha röjt på torsdagens eftermiddag fram till fredag k.l 13.00. Vid det här laget känner vi inte något större förtroende för vare sig den ena eller andra. Chrille berättade därför för 113 13 hur det såg ut hos grannens i torsdags och med tanke på polisens ”information” då var vi oroliga att de släppte på allmänheten utan att verkligen ha säkrat. Han berättade även för dem på vad de sagt på Vattenfall.

Det gick några timmar. Då ringde en dam från Länsstyrelsen upp. Chrille drog samma visa en gång till.

Efter ett tag ringde en snubbe upp från räddningstjänsten och Chrille drog samma sak ytterligare en gång. Mannen i fråga berättade att alla som varit drabbade av branden och som hade hus att flytta tillbaka till hade flyttat tillbaka hem. Chrille förklarade då, samtidigt som vi andra ser hur axlarna sakta åker upp mot öronen för att fastna där i ett tämligen spänt och onaturligt läge, att vi har inte har flyttat tillbaka och vi är permanent boende och har två barn. Och att det beror på att vi inte har någon el. Och har vi ingen el så har vi inget vatten. Och har vi inget vatten, så har vi ingen toa. Och har vi ingen toa, så kan vi inte äta. Men det är inga problem för vi har ingent ström till kylskåpet heller. Ja, bara lite trevlig info sådär.

Orka, min älskade! Orka!

Mannen skulle återkomma.

Det gick ett tag och mannen ringde igen. Det hade blivit ett missförstånd i kommunikationen mellan Vattenfall och räddningstjänsten, sa han. Dessutom skickade han upp en man för att kolla säkerheten vid grannens hus.

Mannen som skulle kolla säkerheten vid grannens hus ringde. Han stod vid vårt hus och han hade hört att det var något träd som höll på att falla på det.

??????????????????????????????  Vad? Jag viskar tyst – viskleken – sen tänker jag på Kirsti.

Nä, så här är det…..sa Chrille.

Då sa den mannen att det redan var röjt vid grannens hus.

Okej? Låter bra. Men tror vi på det?

Det ringer en ny man = NM. Ungefär så här sas det:

NM sa att en lösning för elen kan ta lång tid, för det vet man ju inte när det går att få fatt på en skördare. C: Vad är lång tid för dig? NM: Det vågar jag inte svara på. C: Nähä

Kommentar: Hur tror just den primaten att vi ska ta just det ickebeskedet?

NM berättar att elverket och vattenpumpen som står nere på vår lilla strand kommer förmodligen att stå där det står tills det inte behövs längre. I samma veva berättar han att branden kan pågå i två år. Han upprepar sig väldigt många gånger. Han ältar om mossen som pyr.

NM säger också att grannens tomt nyligen är säkrad. Vi tvivlar tyvärr, trots hans ord, på det. Eller kan polisen som typ ryckte på axlarna verkligen gjort något av vår information, efter att han eskorterat grannen till deras hus. Då borde det blivit uppenbart även för honom.

Jag ringde till grannarna. De skulle åka till sin tomt under lördagen och dem litar jag på. De uppger att tomten faktiskt har säkrats.

Mycket bra nyheter. Mycket, mycket bra. Då visade det alltså sig att de bara hade varit lite tidiga med att gå ut med informationen att det området var säkrat . Den ordningen kan man också välja. I min värld var det en lite småtokig ordning som kunde gjort väldigt, väldigt ont för en millisekund. Eller så. Och sen. Rest in peace.

Kan man förvänta sig en kontaktperson som har all information?
När kommer elen tillbaka?
Kan vi ställa krav på att få veta det ungefär?
Kan vi ställa krav på hur lång tid det får ta?
Hur är prioriteringsordningen. Säkra vägen från Gärsjötorp mot Virsbo eller fixa bort skogen så att Vattenfall kan ge oss ström?

Kan vi få ett elverk?
Funkar ett elverk vintern igenom?
Hur många dammsugare kan man ha igång samtidigt med ett elverk?
Hur länge ska vi ha ett elverk med pump på vårt tomt?
Är röken farlig för våra barn, med tanke på att den ligger på typ hela tiden? Har i alla fall varit så tills nu.

En räddningstjänsttjej vid helikopterturen sa att ett brandhärjat område är ingen bra miljö att leva i. Hur länge då? Och närmare exakt vad kan hon ha menat mer än dricksvattenfrågan som jag minns att hon tog upp? Vi har ju barn.
Hur mycket kommer det ryka om snön ligger? Eller kvävs all rök då?
Vad händer med sjön? Kommer man kalka?
Behöver naturen kalkas? Försurning?

Är vattnet ok?
Hur ofta ska det kollas?
Vem står för den kostnaden? För det kostar. Det vet alla med egen brunn.

Chrille pratade med kommunen på lördag eftermiddag, efter alla dessa samtal. Vi förväntar oss underverk och jag hoppas och tror att de är eld och lågor inför den uppgift som vi hoppas att de tar på sig. Det skulle kännas så bra. Vad då för uppgift? Jo, att någon ser till att ta fram information om frågorna ovan.

Eller är det vi som ska finna alla svaren?

Vissa av de frågorna har Chrille kommunicerat till kommunen redan. Andra inte. Vissa av frågorna berör bara oss men vissa frågor gäller många och någon fråga är eventuellt irrelevant, men vi undrar ändå.

Är vi gnälliga?

 

 

 

  • Share on Tumblr

Ulla red igår

Eftersom universum är oändligt och det finns oändligt med universum, så borde det rimligtvis finnas oändligt med Ullor som red igår. Eller?

Ja, och igår var vi på Gkås.

Nu går vi i väntans tider. Törebodaleveransen kommer troligen på tisdag. Invintringsgrejor är bra att ha eftersom jag fortfarande är en biodlare. Eller ska vi kalla mig en bidödare istället? Det är minst 6 samhällen som har dött, brunnit upp. Ja, hur som helst kanske någon tycker att jag har haft god tid på mig att beställa och varför har jag inte gjort det tidigare? Då kan jag tala om att jag har inte klarat av att tänka på bina alls. Har helt enkelt inte orkat mentalt. Det hör till saken att bina har absolut inte lidit av min frånvaro, tvärtom skulle jag vilja påstå. Så timingen har varit på min sida. Men nu kliar det i fingrarna. Hoppas och tror att det är ett gott tecken.

Nu kan någon tänka att det var tur att hon inte hade 100 kor. Ja, det var tur, för jag har ingen som helst erfarenhet av kor.  😉

Jag glömmer vid vissa tillfällen att alla grejor har brunnit upp. Det är något vajsing i skallen. Jag tänker på exemplet när lampan inne badrummet har gått sönder. Slutar ni trycka på knappen när ni vet att lampan inte fungerar? Inte jag. Jag fortsätter tills det sitter en hel lampa i igen. Så, då är det inte situationen som sådan, utan en defekt jag har. Det kan låta som behagligt att glömma. Men efter glömskan talar verkligheten om vad som gäller och snart kommer insikten glidande i kölvattnet. Den insikten har börjat ge en reaktion. Allt jävla jobb. Fy fan med timmar som lagts ner på skiten.

För att inte tala om bygget. Först grävde mannen, som bor snett över den uppbrunna skogen, där plintarna skulle stå. Ja, han grävde med
grävskopa och sen gjorde vi slutfinishen med hackor och skopor. Vi grävde och grävde. Hela familjen hjälpte till i omgångar. Det var slitigt, men roligt. Sedan gjöt vi.

Jag glömmer aldrig när vi reste stommen. Hela långsidan var färdighopsatt. Chrille satt i bilen med dragkrok och lina och drog sakta upp det stora schabraket, dvs regeln. Jag stod på andra sidan bland träden och höll i en lina. Det gällde att få upp den (gaveln) och att den stannade där. Ja, om den började tippa åt andra hållet skulle jag hålla emot med min lina. Jag hade lindat repet runt ett träd, som på så vis skulle ge mig mer kraft. Det hela gick enligt plan, men jag stod kvar och höll i repet. Länge. För länge tydligen. För en trevlig man från militären som brukade stanna och prata, stannade och pratade. Efter ett tag sa han till mig: ”Du kan nog släppa det där repet nu.” Ja, och eftersom att det låg något i det han sa, så det gjorde jag det med ett lagom ointelligent fnitter.

Han som grävde, har en tjej som ringde och varnade oss på söndagskvällen, dagen innan vi fick lämna för branden. V i skulle tagit henne mer på orden, än vad vi istället valde att göra med de där poliserna som varit till grannen och sagt… ja, ni vet vad. Vi lyssnade på hennes varning, men inte tillräckligt. Det kommer vi aldrig att glömma. Det finns tankar och ett resonemang att reda ut. Vi är, hur som helst, tacksamma för hennes varning.

Den söndagen på eftermiddagen plockade vi ner förtältet och förberedde husvagnen för flytt. Jag plockade hela den kvällen tills de andra sa åt mig att sätta mig på rumpan. Vet ni vad det absolut första jag packade var? Foton? Nej. Pärmar! Bokföringspärmar och pärmar i största allmänhet. Och alla mina dikter och sångtexter och berättelsen. Och mosters bok. Den med blixten. Och mosters troll. Och sen mosters tavlor. Inte alla. Hade precis nyligen ställt undan några tillsammans med ett gäng andra tavlor i biboden, för att det skulle vara snyggt när vi fick gäster. De hade inte hittat sin plats än. Gör det ont eller ont? Mosters skisser fick jag med.

Ja, allt det där spelar ingen roll för huset klarade sig. Men det här hjälper mig. Detta är min terapi och jag hoppas att det inte kommer en faktura. Från dig.

 

  • Share on Tumblr

Ta en tripp

Ligger i en husvagn på en camping i Mariestad och skriver. Och det är jag glad för. Varför ska saker och ting gå friktionsfritt? Jag vet inte. När vi hämtade ungarna vid skolan igår, så kände vi plöstligt kraftig bensinlukt i bilen. Inspektera. Skitbilen, som i vanliga fall är en duktig bil, läckte bensin. Och då sa vi inte mald vete utan hel vete. Mamma! Ska vi inte börja med svärburken igen? Jo, kanske det.

Vad gör vi? Vi är på väg neråt, med slutmål stuga 27. Vi ringer de som har dragit det stora lasset med vår belägenhet under branden. De som har skickat iväg sin egen lilla gosiga katt för att våra katter ska få bo där. Svärisarna. Känns så där att ringa.

Hej på er! Tror ni att..?
Ja.

Vi fick låna svärmors bil. Men vänta. Får man dra mormors husvagn med den?

”Kolla upp det Susanne!”, mullrade en vulkan på väg att få ett utbrott. Och, det kan jag säga att det utbrottet hade nog ödelagt en hel del.

När Isabel var liten ritade hon mycket och döpte sina alster. En gång ritade hon ett gäng tulpaner som var på väga att spricka upp. Den tavlan hette ”Tulpanutbrott”. Då tänkte jag. Ett geni är fött. Grattis världen! Nä, nu ljög jag väl lite. Men, apropå geni. Flickungen var ca 3 år. Vi åkte i min lilla Yaris och lillebror har kommit till världen och han hade tillfällligt avbrott i skrik. Dottern säger något där bak och jag hör inte. Då säger hon, alltså lyssna på det här och begrunda: ”Mamma det finns kanske inte någon luft i bilen som kan bära ljudet”. Så sa hon med sin lilla 3-åringsröst.
Ja, att jag inte jag körde in i refugen där och då det är ett under. What? Vad sa ungen? Vad menade ungen? Är jag verkligen mamma till ungen?

Tillbaka till:” Kolla upp det Susanne!”

Ringde LW Husvagnar där mamma köpte husvagnen. Frågade om man kan köra svärmors bil med mammas husvagn. Han ville ha en närmare beskrivning. Lämpligen registeringsnummer på både husvagn och bil. Ringde tillbaka när jag kunde uppge dessa. Han hjälpte mig på stört. Tack!

Yes, det funkade. Yes, vi var på g igen. Mullret lade sig. Puh.

Nu är det dags för väsentligheter.

Vi i Västerfärnebo har en liten butik, nämligen Västerfärnebo Lanthandel.

Tips: Ta en tripp till Västerfärnebo. Åk Skultunavägen dit om man kommer från det hållet och titta på den långa brandgatan längs vägen. Stanna till på Västerfärnebo Lanthandel.

Köp t ex 4 kg köttfärs, det världsberömda baconet och deras utsökta rökta skinka. Den skinkan är den godaste som finns. Alltid när vi har övernattningsgäster är det givet med just den skinkan på fruktostbordet. Alla tycker att den är supergod. Bara den är värd 30 mil i bil. Enkel resa. 🙂 Obs! Ring och beställ innan så du vet att det finns hemma.

Efter lanthandelsbesöket kan du åka vidare mot Norberg så får du se var branden har dragit fram och gått över vägen. Kort där efter kan man köra in till Wernergårdens Mejeri och ta sig en fika på deras gårdscafé. De säljer supermumsiga ostar kan jag intyga. Kolla in öppettider
på deras hemsida.

När vi väl flyttat hem igen är alla såklart välkomna att köpa honung av oss och titta på förödelsen på nära håll. Än så länge är det förbjudet område för alla som inte bor där och livsfarligt ett gäng meter inåt skogen.

Västerfärnebo lanthandel tappade mycket försäljning under skogsbranden, eftersom kundunderlaget till stora delar var evakuerade. Affärslokalen var dock ett näste för flit och hjälpsamhet, som var en förutsättning för att de som arbetade med att släcka och förhindra elden från spridning skulle kunna arbeta alls.

Det hör till saken att butiken har svårt att gå runt över huvud taget, för att inte tillräckligt många handlar i den i vanliga fall. Det som är riktigt illa, tycker jag, är att det räcker med en liten insats från oss som bor där. Jag kommer inte ihåg exakt men ungefär något liknande detta gäller: om alla fast boende köper 1 kg köttfärs, 1 kg äpplen, några liter mjölk i veckan så skulle affären gå runt på det. Visst är det fantastiskt. Jag begriper mig faktiskt inte på de som inte stödhandlar där, om de har möjlighet.

Personligen är jag rädd för att butiken inte kommer att klara sig. Det vore så tråkigt och inte alls bra för bygden. Butiken har flera funktioner. Tänker på alla äldre som har det som ett roligt inslag i vardagen. Att promenera till affären och prata lite med personalen är nämligen ett nöje. Det tror jag att de flesta tycker som handlar där.

Torpinfo:
Igår träffade vi en kille från Länsförsäkringar ute i torpet. Han fotade lite här och där och berättade hur hela ärendet kommer att skötas. Det kändes och känns bra. De verkar duktiga på att anställa bra människor på Länsförsäkringar. Bedömningsunderlag: 6 personer 🙂

  • Share on Tumblr

Tigerkaka

Idag åkte vi till torpet för att titta och känna efter i lugn och ro hur det känns med det vi fått och blivit av med efter branden. Id-kort var med, kamera var med, bikläder var med.

Vi klev ur bilen och började ströva runt på tomten. Länge stod vi och glodde ner i bibodens aska. Det finns inget att rädda. Men vi ser spår av det ena och det andra. Man skulle kunna beställa en gigantisk urna och lägga askan i. Ja, och sen är försäkringspengarna slut. Då avfärdar vi den idén. Ja, det var inte någon medveten tanke, utan mer som en liten felkoppling mellan synapserna, som så ofta.

Det var så härligt att gå runt där. Det känns lite spännande liksom. Så vant, men ändå så ovant. Vi känner i hela kroppen att det kommer bli så fint, om vi bara ger det lite tid. Och så här får man väl inte säga, tänka eller skriva, men eftersom saker och ting är som de är… så visst ska det bli spännande att se när naturen läker sig och hur den beter sig efter en skogsbrand.

Misstolka inte det.  Vi gick inte och köpte skog för att den skulle brinna upp. Vi hade naturligtvis helst haft all skog kvar precis som den var, med alla favoritplatser henne och denne. Massamosseberget. Snuffeskogen. Storskogen. Lillskogen. Den övergivna stugan. Ja, det är platser som ingen känner till utom vi och några till. Det finns en hisoria. En historia, som vill bli berättad. Den kallades av ett bokförlag för trevlig, och det är den, men trevlig räcker inte för att få bli berättad för fler barn än våra egna, genom att hamna på pränt i bokform. Det sorgliga är att efter skogsbranden är det ingen som kommer kunna hitta alla platser längre, för de finns inte kvar. Inte så som de var. Och, det är inte bara vi som gråter. 😉

Måste bara berätta att vi träffade en trevlig snubbe ute i skogen. Det visade sig vara pappan till tjejen som räddade Busan. Eller rättare sagt, det var de två som räddade henne. Jag vill och har lovat ge tjejen en ”tahandomBusanpeng”, men vad svårt det skulle vara då. Pappan såg bara pillemarisk ut när jag ropade en sista gång att han ska säga till dotera att ge mig ett kontonummer, så jag skan skyffla över de utlovade pengarna.

Trodde ett tag att växthuset klarat sig helt. Sen såg det snett ut på ett foto vi taget, så nu var vi nyfikna. Vi tittade noga. Det har smält på några ställen. Vi skördade en gurka. De andra hade gulnat och var mjuka. Den gröna hamnade på kvällsmackan. Gott!

Vi har så gärna velat ha en fläderbuske på tomten. Två har dött för oss tidigare år. Och nu rök den tredje, som hade rekord i torpet med 10 blommor. Inte mycket till att göra saft på, men i alla fall. Två syrener på väg att växa på sig – kaputt. Och en sån där som blommar i gult tidigt på våren. Vad heter de? Forsythia heter de. Den hade inte börjat blomma än någon vår, så vi hade våra förhoppningar till nästa vår. Nu har vi andra  förhoppningar till samma vår.

På vägen hem från torpet mötte vi grannarna med det nedbrunna huset. Vi vände och hakade på. Vi ville träffa dem. Det har varit ringande och smsande, men det är inte samma sak. Ja, de skulle ha poliseskort så vi stannade Hörnsjöfors. Och det här är ett så skämmigt, så jag ska knappt berätta det. Precis när jag  skulle äntligen skulle krama om grannen får jag syn på bondens pappa. Då smiter jag förbi grannen och ger honom, bondens pappa alltså, en bamsekram istället (så gör man bara inte  – men det blev en varm kram efteråt med vår goa grannfru). Och, i vanlig ordning gråter jag, så han hör nog knappt vad detta, något uppjagade, fruntimmer säger. Men jag fick i alla fall ur mig att han hade räddat livet på oss. Han sa att han trodde nog att vi hade åkte iväg ändå. Det var han fick fart på oss att åka då. Och vad som hade hänt annars, det få vi aldrig reda på.

Om någon undrar över hur det går med våra bin så hoppas vi på det bästa. Nästa vecka ska vi påbörja invintringsfasen och då går vi igenom samhällen noga. Det känns bra. Idag var jag hos våra supermentorer. De mentorar eller mentorerar oss på flera plan. Och det behöver vi. En kopp te och och en god pratstund det är balsam för själen. Om ni undrar om inte teet var gott, med den formuleringen, så var det visst det. Gott. Med honung i. Flytande…mums. Jag är så ledsen för att jag inte hunnit ge mina stammisar och butikerna jag levererar till nyslungad honung. Men det kommer. Än är det inte för sent. Om den inte är rökt! 🙂

Jo, en sak till hon Länsförsäkringstjejen hade visst kommit ihåg att ändra till 19 samhällen. Great! Och nu när ett gäng väl har dött – ska jag försäkra ner igen då eller?

Vet vi mer om elen? Nej, När vi var i torpet åkte Vattenfall och inventerade elledningarna med helikopter. Ja, vi såg inte att det var Vattenfall men de flög som de brukar när de kollar linorna vid oss.

Slut

Och här frågade Chrille varför jag har Tigerkaka som rubrik. Det gillar jag! Att han frågade alltså. 🙂

 

 

 

  • Share on Tumblr
Äldre inlägg

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑

This is a demo store for testing purposes — no orders shall be fulfilled. Avvisa