Eftersom universum är oändligt och det finns oändligt med universum, så borde det rimligtvis finnas oändligt med Ullor som red igår. Eller?

Ja, och igår var vi på Gkås.

Nu går vi i väntans tider. Törebodaleveransen kommer troligen på tisdag. Invintringsgrejor är bra att ha eftersom jag fortfarande är en biodlare. Eller ska vi kalla mig en bidödare istället? Det är minst 6 samhällen som har dött, brunnit upp. Ja, hur som helst kanske någon tycker att jag har haft god tid på mig att beställa och varför har jag inte gjort det tidigare? Då kan jag tala om att jag har inte klarat av att tänka på bina alls. Har helt enkelt inte orkat mentalt. Det hör till saken att bina har absolut inte lidit av min frånvaro, tvärtom skulle jag vilja påstå. Så timingen har varit på min sida. Men nu kliar det i fingrarna. Hoppas och tror att det är ett gott tecken.

Nu kan någon tänka att det var tur att hon inte hade 100 kor. Ja, det var tur, för jag har ingen som helst erfarenhet av kor.  😉

Jag glömmer vid vissa tillfällen att alla grejor har brunnit upp. Det är något vajsing i skallen. Jag tänker på exemplet när lampan inne badrummet har gått sönder. Slutar ni trycka på knappen när ni vet att lampan inte fungerar? Inte jag. Jag fortsätter tills det sitter en hel lampa i igen. Så, då är det inte situationen som sådan, utan en defekt jag har. Det kan låta som behagligt att glömma. Men efter glömskan talar verkligheten om vad som gäller och snart kommer insikten glidande i kölvattnet. Den insikten har börjat ge en reaktion. Allt jävla jobb. Fy fan med timmar som lagts ner på skiten.

För att inte tala om bygget. Först grävde mannen, som bor snett över den uppbrunna skogen, där plintarna skulle stå. Ja, han grävde med
grävskopa och sen gjorde vi slutfinishen med hackor och skopor. Vi grävde och grävde. Hela familjen hjälpte till i omgångar. Det var slitigt, men roligt. Sedan gjöt vi.

Jag glömmer aldrig när vi reste stommen. Hela långsidan var färdighopsatt. Chrille satt i bilen med dragkrok och lina och drog sakta upp det stora schabraket, dvs regeln. Jag stod på andra sidan bland träden och höll i en lina. Det gällde att få upp den (gaveln) och att den stannade där. Ja, om den började tippa åt andra hållet skulle jag hålla emot med min lina. Jag hade lindat repet runt ett träd, som på så vis skulle ge mig mer kraft. Det hela gick enligt plan, men jag stod kvar och höll i repet. Länge. För länge tydligen. För en trevlig man från militären som brukade stanna och prata, stannade och pratade. Efter ett tag sa han till mig: “Du kan nog släppa det där repet nu.” Ja, och eftersom att det låg något i det han sa, så det gjorde jag det med ett lagom ointelligent fnitter.

Han som grävde, har en tjej som ringde och varnade oss på söndagskvällen, dagen innan vi fick lämna för branden. V i skulle tagit henne mer på orden, än vad vi istället valde att göra med de där poliserna som varit till grannen och sagt… ja, ni vet vad. Vi lyssnade på hennes varning, men inte tillräckligt. Det kommer vi aldrig att glömma. Det finns tankar och ett resonemang att reda ut. Vi är, hur som helst, tacksamma för hennes varning.

Den söndagen på eftermiddagen plockade vi ner förtältet och förberedde husvagnen för flytt. Jag plockade hela den kvällen tills de andra sa åt mig att sätta mig på rumpan. Vet ni vad det absolut första jag packade var? Foton? Nej. Pärmar! Bokföringspärmar och pärmar i största allmänhet. Och alla mina dikter och sångtexter och berättelsen. Och mosters bok. Den med blixten. Och mosters troll. Och sen mosters tavlor. Inte alla. Hade precis nyligen ställt undan några tillsammans med ett gäng andra tavlor i biboden, för att det skulle vara snyggt när vi fick gäster. De hade inte hittat sin plats än. Gör det ont eller ont? Mosters skisser fick jag med.

Ja, allt det där spelar ingen roll för huset klarade sig. Men det här hjälper mig. Detta är min terapi och jag hoppas att det inte kommer en faktura. Från dig.