Det här var en gång för längesedan. Mamma och moster visste om min faiblesse för Kockumsgrejor, så de tog med mig på en hemlig tur. Vi hamnade någonstans, gissningsvis, i Småland. Ja, det är så illa som det låter. Vi minns inte var vi var, och jag visste det förmodligen inte då heller. Vi kom till en plats där de hade gigantiska lador med gamla grejor. Och det mest fantastiska, ett stooort rum med bara Kockums. Jag minns fortfarande känslan när jag kom in i rummet. Ögonpoesi. Lite vrickat, men så var det. Där blev jag med Kockumskanna för 700 kronor. Jag höll i den där kannan hela vägen hem. Vrickat var ordet, sa Bull.

När min moster gick bort fick jag hennes stora fina gamla plåtkakburkar med vackra mönster. Bytte raskt ut Kockumsgrejorna mot burkarna. Eftersom vi inte har förrådsplats inne, mer än till sådant som absolut måste vara inne, hamnade det i biboden som brann ner.

Bella hör.

Bella söker.

Bella finner kanna.

Jag pratar om min mormors servis.

Bella söker.

Bella finner.

Jag pratar om Pyro.

Bella söker.

Bella finner.

Vi pratar om den välkomnande björken vid infarten, där all vätska eliminerats från de numera skrynkliga och felfärgade löven. Kommer den att överleva. Kommer den att dö?

Vi önskar så att den får klara sig.

Bella går raka vägen.

Till vattenslangen.

Bella vattnar.

Björken.

🙂

Läste aldrig Max-böckerna för våra barn.

Jag ska också kika ner i askhögen. Allt man hittar som man inte minns gör det värt att gå där. Minns – mindes – har ??? Vad heter det. Vi har mints. Nä, nu blir det språkrådet. Joho, det var rätt.  Har mints.

Snubben som ska ta bort skräpet kom förbi idag. Nästa vecka trodde han att han skulle hinna. Gott.

Containermannen levererade en orange sak. Skickligt manövrerade han ner den och fixade till den i vågrätt läge. Chrille städade den. När det börjar närma sig slungning knäskurar jag mitt slungrum. Dammsuger tak, väggar och golv. Torkar allt. Det ska va rent. Sen kommer honungen in och då blir det kladdigt. Jag kommer tappa upp honungen inomhus. Bara lagring ute i den containern.

Var till Hedins och köpte ett hänglås idag. När jag betalat fråga tjejen i kassan om jag fick all honung såld på marknaden. Kul!

Ikväll var det skogsmöte i skolan. Vi informerades. Sen var det fika med macka och mingel. Vi kan ingenting om skog. Det märks. Killen bredvid mig ställde en fråga. Högt alltså, till de där framme. Han frågade vad man får för ersättning för ungskog i brösthöjd som är mindre än 10 cm tjock? Här har vi en som sägs sköta sin skog på bästa sätt och skogen är då redan röjd två gånger. Vad får han för det? Var det röjning, bortforsling, flispris och nyplantering? Jag hängde inte med riktigt och kan inte termerna, men jag förstod i alla fall att han inte var nöjd. Och jag förstår varför. All nedlagd tid, omkostnader, tid för tillväxt mm.

Men, det finns de som inte har sina bostadshus kvar så…

Ja, och Uddholm var där. En myskille med elefantminne. Han får mig att häpna och bli glad i hjärtat. Jag har ställt undan en honungsburk från eldhärden 2014, som ska vänta på honom, ifall att han en vacker dag stannar till här i Gärsjötorp för att säga hej eller vad grönt och fint det har blivit eller hur gick det med bisamhället i skogen eller jag ska bli biodlare har ni några bin över? Det finns fler varianter på hälsningsfras men jag hoppar det.

När vi träffade honom för första gången vid Ramnäs IP kände jag inte igen honom från tv. Jag trodde han var någon typ vem som helst från räddningstjänsten och vi stod väl där och pratade och lyssnade. Han var så påläst och så kunnig om vårt lilla Gärsjötorp och jag blev så glad att det äntligen var någon som visste och kunde något och hade besked. En sådan som han borde ha lite ansvar, tänkte jag med min lilla hjärna i mitt lilla huvud. Tack och lov sa jag inte det. Men vad sa jag? Babbelfia. Pinsamma, pinsamma jag. Men lite kul är det med facit i hand.