Igår fick vi höra att två bilar hade passerat och kört upp i skogen på vägen, som det inte går att köra på. En motorsåg hade hörts. Hm. Det kvillrade till i magtrakten. Två bilar passerade sedan en kort stund efter det att vi kommit hem. Direkt satte vi på oss stövlar och för mycket kläder och började traska upp i skogen. Ganska snart åkte ytterplaggen av.
Jodå, träden var avsågade på båda sidorna längs vägens kanter. Sist vi gick i somras, låg det 65 träd över vägen. Vi räknade inte nu, men vi tror inte det var så många fler än förra gången till vår förvåning.
Målet för vår promenad blev med ens kupa 13.
Ibland klev vi in i skogen, för att det var lättare att gå där. Vi gick på det mjuka barriga underlaget och fick bland annat se den här lille gynnaren.
Mitt i den svartbrända skogen hörde vi några tjattrande småfåglar. Vi kom väl och störde. Vi fick känslan av att de bodde högt upp i det döda träden.
Man ser många “lustiga” trädformationer. Den här som verkligen brunnit, när grannen gran står bredvid och ser nästan normal ut.
Från en annan vinkel.
Framme hos kupa 13. Jodå, det var liv i luckan, men inte så att bina höll på att krocka. Vi plockade undan de tomma ramarna, som låg huller om buller på marken runt kupan. Det var dem vi ställde fyllda med honung utanför samhället i somras.
Bin som trängs.
Här ser man hur tunn lådan blev, när den smält av värmenutvecklingen runt kupan under branden.
Vi sa hej då och på snart återseende till bina. Glada i hågen promenerade vi hem igen.
En helt annan sak. En morgon, 6.20 för att vara exakt, stod två män i gula västar utanför huset och diskuterade. Mamma vaknade såklart och hoppade i kläderna. Men när kläderna var ihoppade, då var gubbarna borta. Hm. Vad var det för mystiska män?
Tre timmar senare kom de promenerande förbi igen och det visade sig vara två ornitologer från Västerås. De ska i fem år gå fem gånger varje vår och iaktta och notera fågellivet (eller något sådant). Igår kom de förbi igen. De skulle ut och lyssna på ugglor. Vi såg när de gick, men inte om de kom tillbaka. I morse kom det nya snubbar och åkte ut. Hoppas de stannar och rapporterar, om de sett eller hört något kul. Det är alltid roligt när människor stannar och språkar en stund. Oavsett om det är ornitologer från Västerås, som är utskickade på uppdrag av Länsstyrelsen eller pippifågeltittare från Västerfärnebo. 🙂
Och nu till en HELT annan sak. Varning för känsliga personer. Typ sådana som jag. Darrar när jag skriver. 🙂
Är det någon som vet vad det kan varar för konstiga skrik vi hör från skogen på natten? Det låter fruktansvärt läskigt. Det låter som en tjej som gallskriker i nöd, men det utersluter vi raskt. Att det skulle vara så många tjejer, som springer runt och gallskriker i nöd känns som ett orimligt alternativ.
För det kan väl inte vara lodjuret? Lodjuret som vi händelsvis råkade se när det traskade över isen. Andra gången vi siktar lodjur här. De är maffiga.
Lämna ett svar