Jag ligger efter med allt. Därav låg frekvens av nya inlägg och gamla nyheter i detta. I fredags tappade jag tex upp sista honungen. Om någon undrar hur jag kan vara SÅ sen med honungen, så är förklaringen att det blev ett uppehåll i slungningen när inte honungsröraren kom. Allt  för att få till  tajmingen med minisemestern.

Hur gick det med invintringen?

Av 29 st av mina samhällen, så har endast 3 förstått att dra ner sockret helt perfekt ur hink på ramarna. I några samhällen har bina kravlat runt kladdiga och dana på varandra i hinken och de har dragit ner en mindre mängd socker. I resterande har de dragit ner typ inget alls.

I väntan på de nya foderlådorna från LP:s, så fick jag låna ett gäng foderballonger av Stentorparna. Hyggloburro. Dessa snälla människor räddar mig ur den ena nöden efter den andra i vanlig ordning. Alltid uppmuntrande – aldrig dömande. Ut med dem direkt till en bigård. Inte Stentorparna utan ballongerna.  🙂

LP:s foderlådor åkte på direkt, när de kom efter snabb leverans. De funkade klockrent på en gång. 🙂 Fortsatte med foderballonger, där jag hade börjat med det.

Varför då? Ja, det kan man ju faktiskt undra. Jag var väl rädd, att just de bina inte skulle fatta hur foderlådorna fungerade.

Lockar honung bina mer än bifor? I rimlighetens namn ja, men jag vetvet inte.

Nu är det valkar i händerna och fingertopparna har tillfrisknat. Alltså om nu valkar på fingertoppar är sjuka fingertoppar? Valkar är väl sunda. Kolla gärna i dina händer och begrunda något du känner är värt att begrunda.

Rörningen av honung sätter sina spår. Ska man röra i 5 minuter i varje kärl morgon och kväll, så kan det inte bli annat. Man ska få puls varje dag hörde jag Paulo Roberto säga  i något tv-program. Nemas problemas. Det behöver i och för sig en sådan som jag inte röra i honungen för.

😉

Att röra honungen låter som en trevlig sysselsättning. Ja, som att man vevar runt en stor slev långsamt i den härligt trögflytande honungsmassan, medan man lika långsamt sjunger Love Me Tender. Jag kan inte Love Me Tender. Mitt rörande är inte en trevlig sysselsättning. Mitt rörande innebär att dra röraren upp och ner i ett sjuhelsikes tempo i samma fem minuter som ovan. Två gånger om dagen. Och jag kallar förfarandet för ”Liselott-rörning”.  Blir inte min honung len som den lenaste honung i år, så skiter jag i att röra  honungen i framtiden.

Jag ljuger så braaa!

Språkade med en man, en honungskund och före detta biodlare, som menade att viss nektar inte kan ge helt bäbislen honung. Har han rätt? Jag tror gärna på honom. Det skulle kännas så himla mycket bättre. Ja, jag har nästan orörd honung också, för de som liksom jag gillar lite krisp. Lite krisp, lite kristalligt, lite granulaaaaar Lisa. 🙂 Lisa läser inte detta, men jag roar mig med att hon skulle kunna läsa det och få  en hälsning. Var tvungen att googla granular och det betyder alltså grynig och kornig. Men, jag hoppas på att de flesta inte vet exakt vad det betyder, utan att de tycker som jag, att det låter lite vackert.

Alla har väl hört ”Is there anybody out there” med Pink Floyd!?  Apropå rubriken.

Och nu är det dags för:

Kom den automatiska honungsröraren på fredagen som utlovats och som jag skrev i förra inlägget?

Nej.

Kom den sedan på  måndagen som utlovades?

Nej.

Kom den på tisdagen?

Ja.

Hände det något udda innan den anlände?

Ja.

För första gången, tror jag bestämt, när det gäller denna affär, hörde ”säljaren” av sig på eget initiativ.

Han ville berätta en liten ovidkommande detalj, nämligen att det var inte den storlek på den automatiska honungsröraren, som jag hade beställt som skulle komma, utan en mindre variant. Ni vet beställer jag en Volvo combi så får jag en – ja, en vad då?

Y     E     L     L    O    W    S    T    O   N    E   (ingen länk behövs va!?)   Eller, jo!

Jag beställde alltså denna 350 kg:s rörare i början av maj, betalade drygt 30 000kr omgående, eftersom det var bråttom med betalningen. Blev vid flera tillfällen lovad att snart skulle röraren komma. Leverans i mitten av september (oj, är säsongen över eller?). Samma dag ringer de och säger att det är inte den storleken på rörare, som jag beställt som kommer, utan en 290 kg:s, vilket de alltså vetat sedan i maj ( eller ?????) och gett fullkomligt f-n i att ringa och höra med mig hur jag ville göra, då den jag beställt utgått ur sortimentet. Istället beställde de självsvåldigt en mindre variant.

Jag har haft en ängels tålamod med mindre utbrott, men där och då tog det slut. Måttet var rågat, de hade skitit i det, inte världsberömda, men blå skåpet och satt sin sista potatis. Näe, det har de troligtvis inte.

Vi: ”24 000 ink moms eller så har vi ett ärende och anmäler er.” Typ.

Han, säljaren, skulle ringa sin revisor och kolla om det var ok med 24 000. (Just där och då trodde jag att han var ägaren. Det kanske jag borde ha kollat upp?!)

?

Han kan ju ha en revisor. Fast, det visats sig att han ”bara” var en pappa, som arbetar gratis i företaget, som hans dotter så onödigt förtäljde mig. Och revisorn skiter väl i det? Eller det kanske hen inte gör? Ja, jag menar om de säljer apparaten för si eller så.

Sms-kontakt ett tag.

Det ringde på fredagen (och där gick det ytterligare några dagar som jag inte kunde använda röraren). Det var dottern, tillika ägarinnan, som hörde av sig.

Det var Chrille som svarade och pratade med henne först och han argumenterade lugnt och sansat men kom ingen vart med henne. Och inte hon med honom heller för den delen. Då ville hon prata med mig.

Katten Gustavleende.

Ja, Chrille log. Han visste och mimade: ”Wish you luck baby” och gav mig telefonen.

Ja, det var inte mig han önskade lycka till.

Hon hade fått sin chans med Chrille. Min snälle, goe Chrille.

Ja, jag var förbannad. Och när jag är förbannad, då är det ingen som frågar: Är hon förbannad? Såvida det inte är en person som har exakt min humor eller är avundsamt, extraordinärt korkad. Observera. Det var inga personliga påhopp. Från min sida. Fråga Chrille vad hon sa till honom! Och fråga mig vad hon sa till mig! Jag tog inte illa upp. Men noterade.

Ja, det finns mer att berätta, men med den korta versionen, så fick jag den för 24 000 kr och det anser jag var ett sjysst pris med tanke på vad som hänt. Jag ville naturligtvis inte behålla den, men var tvungen, om vi skulle komma iväg på vår inbokade resa.

Vill gärna tillägga, att jag inte är välkommen att handla hos biredskapsleverantören i Järfälla längre.

Åh, nej!!

Ja, och i övrigt rök elkabeln, under grävning av nytt avlopp, stötdämparna på bilen tog slut, brödrosten lade av, micron började ryka och  vi träffade Länstyrelsen sent en fredag inför beslutet om naturreservatsbildningen av Hälleskogsbrännan. Och eftersom jag aldrig kommer till skott med att publicera inläggen, så har vi hunnit med en resa till Nice med Chrilles jobb. Då lyckades vi pricka in ett minst sagt rejält och otäckt oväder.

Det bästa med det här är, att nu har vi en ny sjysst eldragning, micro och brödrost och betydlig mindre pengar, som vi därmed inte kan slösa bort. Och i Nice var det trevlig ändå och så skönt att ligga och läsa goda böcker när Chrille var på konferens. Och nya stötdämpare är godis för ryggen, när man råkar hamna i en grop av många gropar på vägen.

Jamen vägen.

Länsstyrelsen var för ett tag sedan och kontrollerade ”vår” väg, så att den håller. Vad bra! Eller hur? En sekunds lycka för Chrille.

Det hör inte direkt till saken, men jag måste bara skriva om det. När Chrille fick syn på Länsstyrelsemänniskorna höll han på att och hamra ner pinnar i marken. Det kan man göra. Ja, och så fick han syn på ”de dära” och gick dem till mötes. Tjejen, som gick ute i terrängen, fick väl syn på en man med en hammare i handen som närmade sig hastigt och olustigt. Hon drog sig sakta upp mot vägen och hade ett lätt förskräckt ansiktsuttryck. Om det berodde på att hon hade dåliga erfarenheter eller om hon fått en uppfattning om oss, pga jag vet inte vad, men jag kan i så fall gissa, eller om Chrille missuppfattade hennes kroppsspråk och anletsdrag förtäljer icke historien. Men för mig, som känner Chrille, blev det  hela är otroligt komiskt. Ungefär som när han skrämde ihjäl en mus. Fast det var synd om musen då.

Länsstyrelsen var alltså och kontrollerade ”vår” väg, så att den håller. Vad bra! Eller hur?

Nej, nej. De kollade bara så att den håller, för att de ska göra iordning vägen bortanför sista grannen, efter bommen.

Jaha?! Jaså?! Nämen.

Är det samma Länsstyrelse jag pratar om, som sa till oss att de inte har en krona att lägga på ”vår”väg, utan att de skulle lägga allt krut på ”turistvägen”?

Jag gissar inte att det är samma Länsstyrelse. Det är samma.

Och för oss är Länsstyrelsen tre personer, när det gäller ärenden angående naturreservatet och därmed vägen. Ja och Wåhlstedt förstås.

Ca 9 km genom hela skogen, om vi inte är felunderrättade, och ut till mot Virsbohållet ska vägen fixas.  Kalasbra. 🙂

De skiter däremot i de 2 första kilometrarna, som också är deras väg och där vi finns som fast boende och där två familjer har sina fritidsfastigheter, där skolbuss åker, där jägare åker, där länstyrelsen åker, där forskare åker, men framför allt där brandturister åkt i mängder sedan branden.

Alltså av 11 km skippar de 2 km.

Länsstyrelsen har säkert en god anledning till att inte rusta de första 2 kilometrarna. Annars jobbar de nog fram en.

Vi väntar på att Lantmäteriet ska göra en förrättning angående gemensamhetsanläggning för vägen. De ca 2 kilometrarna. Länsstyrelsen ser troligtvis fram emot att få ett lågt andelsantal för sin del  på denna väg, för de menar att de skulle ha bommat vägen om inte vi Gärsjötropare fanns här.

Varför rustar de då vägen bortanför bommen? Är det för att det ska köras in från Virsbohållet och sedan vänder man vid bommen och kör tillbaka igen? Ja, så är det nog.   🙂

Här förbi oss kör lastbilar med släp fulla med grus. Ja, lastbil, efter lastbil , efter lastbil, efter lastbil… Ja, ni fattar. Upp till  vägen bortanför bommen.

Och nu, eftersom det har gått ett par dagar igen,  har en förändring skett. Nu kommer det tomma lastbilar med släp. Lastbil, efter lastbil, efter lastibil. Undrar hur många kubik grus som kommer att köras totalt?

Lite extra positivt är att lite grus har ”ramlat av”  🙂  på ”vår” väg.

Det finns så lite tid till att skriva, så innan nästa blogginlägg, så har kanske Länsstyrelsen bestämt sig för att rusta även denna del av vägen. Det vore en glad överraskning.

Jag tror fortfarande på mirakel.

Häpp

 

  • Share on Tumblr