Stack ut näsan genom dörren och spanade och spejade och lyssnade och andades kl 22,32.

Varför då? Varför inte.

Det var sådär varmt och fuktigt och och tidighöstigt i luften, vilket får mig att minnas en alldeles speciell kväll i Stockholm. Jag hade börjat på en konversationskurs i engelska.

Varför då? Varför inte?

Det var tredje gången och min kompis kunde inte följa med den gången. Jag tog bussen. Jag klev av bussen. Jag började gå. Mot kurslokalen. Eventuellt mot kurslokalen. Jag hade lite svårt att lokalisera den. Gick tillbaka till där jag steg av bussen. Var det här jag steg av bussen? Ja, det var det nog. Och så gjorde jag ett nytt försök. För att göra en historia om en lång promenad kortare, så gav jag upp så småning om. Gick aldrig mer till engelskakonsversationskursen.

Bara så alla vet.

Jaha. Och?

Nä, inget mer. Bara så.

Jaha.

Nu tänker någon –  trevligt, säger jag 😉  – att nu börjar det lugna ner sig för henne, för nu har hon tid att skriva inlägg. Önskar att det var så. Är nog lite hysterisk för att jag inte har tid. Att ligga här och läsa deckare när jag skulle kunna kliva upp och gå ut och fortsätta. Får inte ro. Så då tänkte jag att det kanske kunde vara lite terapi för fingrarna att klappra på tangenterna.

Vad händer när jag som minst har tid med sånt jag inte har tid med?

Jo, då går jag o slarvar bort grannens shoppinglappar. Letade huuur länge som helst. Det var viktiga shoppinglappar. Inte ost o bröd o sånt alltså. Gick igenom möjliga utrymmen om och om och om igen. När vi sitter i soffan för att återskapa listan och det inte går så bra, så säger grannen. “Nä, vi tar och inväntar att du typ råkar på listan igen.”

ÖÖÖÖh, tänker jag.

Det finns ju så ytters få platser listan skulle kunna ligga på. Jag flyger upp för att göra en sista letning den timmen. Tittar ner i min “jobb-kasse”. Där har jag redan letat fem gånger och mamma två. En annan timme.

Att leta på samma plats fem gånger är inte konstigare än att man känner fem gånger på dörren att den är låst innan man åker hemifrån.

Och det är ju vrickat.

Och då. Och där. Vad är det som ligger där – överst?

Stora ögon.

Hade inte blivit mer förvånad om kungen hade klivit upp ur kassen.

Joho, tänker du. Nähä, säger jag.

VI                   SU                    A                    LI                 SE                   RA

Fast jag hade ju undrat förstås. Hur kom han ner?  Vad gjorde han där? Och varför skulle han kliva upp just när jag letade efter grannens papper?

Så har jag det.

Staaaaaackars mig.

Ett litet tillägg. Om kungen klivit upp ur kassen OCH hade räckt mig grannens papper. Då hade jag blivit mer förvånad.

Hur fort drog bina ner sockret i år då? Fort. Varför då? För att de alla älskar foderlådorna från LP:s. Ett samhälle älskar den så mycket att de trots att sockret är slut, tvärslut, vill sitta och trycka ihop sig hela vägen nerifrån där sockret en gång fanns, upp över frigolitkanten och ner på andra sidan. Kanske höll de på med något slags rekord. Eller lekte de “Hur många elefanter…” fast på riktigt. Men på låtsas för de är ju bin.

Var ju tvungen att få bort bina och det var inte så lätt. De satt verkligen tajt. O nu undrar jag. Tänk om drottningen satt i den där smeten av bin. Det gjorde hon väl inte. Säg att hon traskade runt nere bland ynglet.

“Hon traskade runt nere bland ynglet.”

🙂 Bra.

Har jag gjort några hopslagningar? Någon biodlare har typ skrivit att gör man ett misstag är inte det något konstigt. Gör man om misstaget är man typ idiot. Jag har inte gjort hopslagningar innan och det har varit dumt.

Har jag gjort någora i år då?

En.

En hel. Är mycket stolt över mig själv. Har väl aldrig hänt innan så det måste vara en fasligt massa procent i ökning.

Eller ingen procent alls.

Tarvligt.

 

Nix, inte ett vettigt ord från mig inte.

Desto vettigare är mina kunder. Jag tror faktiskt att jag har maxtrevliga kunder dessutom. Vettiga är de förstås för att de har den goda smaken att gilla mina bins honung. Maxtrevliga är de av naturen.

Igår mötte jag tex två coolingar på cykel från Arvikatrakten. Ja, det var i alla fall längre bort än Karlstad de kom från. Då kan det väl stämma med Arvika. Skulle ju kunnat kolla in en karta på nätet, men då hade jag ju inte fått visa hur dålig jag är på geografi.

Ja förresten, vem var det? Som frågade om vi bodde norr om Västerfärnebo? Söte Schesus. Var går solen upp? Där. Öst. Väst. Norr… Jovars, ett väderstreck om Västerfärnebo skulle jag absolut säga att vi bor.

Nu kom jag på vem det var. Hon var inte honungskund. Men med tanke på att hon var maxtrevlig, så lär hon vara en potentiell sådan.

Tråden syster!!

Jo,  Arvikingarna frågade efter en badplats. Och jag som är en rutinerad vägbeskrivare…

()-dags
Det stannade ett par skottar här för ett bra tag sedan. De fick låna cyklar och skulle cykla en runda för att kika på pippifåglar. Jag, den då orutinerade, vägbeskrivaren beskrev vägen jättebra. Ända till den platsen där de skulle svänga till höger. Där slutade jag beskriva. De var borta. Länge. Jag tog bilen och körde och letade. De var borta. Jag kollade med grannen på andra sidan skogen. Jag körde runt andra hållet. De var borta.

Liksom cyklarna. Hm.

Och än idag är det ingen som har sett röken av….

Jodå. De kom tillbaka. Trötta. Och jag skämdes för min urusla, halvfärdiga vägbeskrivning.

Borde gått den där engelska konversationskursen klart.

()-slut

…beskrev hur de skulle ta sig till klipphällarna.

De tog sig till klipphällarna. Och badade. Det var kallt. Kändes viktigt att skriva det. Att det var kallt. Den sista augusti.

Det måste varit skitskitkallt. Men om man hade cyklat från Arvikatrakten, så hade man nog varit så ljummen i pälsen att det inte kändes skitskitkallt. Fast nu hade de inte det.

De stannade till på tillbakavägen o provsmakade lite honung och eftersom de var maxtrevliga så blev d shopping. Roligt!

Nej, det här går inte. Katten lägger sig på armarna så jag inte kan skriva. Ska bara avlsuta.

Om jag fortsatt den där engelska konversationskursen, så hade kanske någon som inte heller var så bra på engelska  sagt:

“When you buy an honey extractor will the perfect seller tell you that it´s wise to buy an extra fuse and of course show you where the fuse is placed on the extractor.”

Då hade jag vetat att inte slungan dött för evigt när den dog.

Å andra sidan då hade jag inte fått träffa mannen som räddade mig i min säkringsnöd.

Så slutet gott – allting gott.

Utan engelsk konversationskurs.

🙂