Ytterligare ett år till ända. Och hur fort har inte det gått? Det tog väl ett år men…

Det är faktiskt nästan underligt att det var ett år sedan jag skrev det förra inlägget. Fast med tanke på att jag har tänkt oräkneligt många gånger att jag måste ta och skriva något, för att sidan inte ska verka övergiven, så har det väl gått det där året. Det hjälper dock inte att man tänker något väldigt många gånger. Det måste göras och det har uppenbarligen inte blivit gjort. Gissningsvis så är det nog lika många besökare ändå på sidan, som när jag skriver något. Man hamnar här av misstag liksom.

Välkommen!

Går tiden fortare när vi blir äldre? Jag minns att jag som barn hörde hur de vuxna pratade om att tiden gick så fort. Det var SÅ konstigt. Fanns det olika tider undrade jag då? En som gick långsamt, så där megalångsamt, som när mamma bara skulle prata lite med Tant Ulla, eller när jag skulle bita i en sån där vass moj för att göra en tandröntgen, som för övrigt om alla tänder röntgas ger en lägre strålningsdos  än om man flyger i två timmar. Och en tid som gick fort – så där megafort som när vi var på tivolit Bakken i Danmark och hade det alldeles fantastiskt roligt?

Slutsats?

Att det är j-ligt underligt att ingen uppfunnit en mjuk moj för att stoppa in i allas munnar för att röntga ”tänderna”. Så underligt att det måste vara en helt omöjlig bedrift. Känns rimligt med tanke på NASA och i övrigt med flera.

Eller vänta nu. Är det bara i Sverige vi har det så?

Tant Ulla är numera, det vill säga en generation senare, utbytt mot ”de flesta”. Typ alla. Det sista jag hör innan jag kliver ur bilen är: ”Lova att inte prata för länge”! alternativt ”Prata inte med någon”!

Vad har hänt i år?
Jag ska försöka dra mig till minnes. Nu känns det som att inget har hänt. Inget alls. Livet har bara förflutit. Faktum är att jag vet att det har hänt en faslig massa. Men när tiden har gått ett tag så har det som var så viktigt och stort blivit ett ingenting. Det där vill man ju inte se med oändligtmeduniversumperspektiv.

Januari – April
Ett töcken i minnesbanken. Vi var och åkte skidor. En vecka. Idre fjäll. Och jag åkte Blåbärsslingan mest hela tiden. Jag behöver inte några orange skidbrallor.Familjen ser vem som är jag ändå. Och en gång, när jag skulle åka Blåbärsslingan, så tappde jag bort mig. Helt plötsligt visste jag inte var jag var. En snäll tjej, i min egen tantiga ålder, frågade om jag ville åka med i deras sällskap ner, men det vågade jag inte. Det såg ju så brant ut. Jag frågade om de visste var Blåbärsslingan låg, men de kände inte till Blåbärsslingan, vilket kändes orimligt och outhärdligt jobbigt. Det var nog för att Blåbärsslingar var mitt liv. Den dagen. Den veckan.

Hur som helst så tog jag av mig skidorna och började gå upp för backen. För att finna en plats där jag kunde lokalisera mig. Jag tror att den snälla tjejen, i min egen tantiga ålder med sällskap, passerade mig fyra gånger. Det tog tydligen sin lilla tid att ta sig upp. Tillslut ringde jag Chrille och sa att jag inte visste var jag var. För honom var det hela helt obegripligt. Jag undrar än idag om det hände något i nordkalotten den gången. C sa att jag inte skulle oroa mig och lade till att det är trevligt att det händer något där norröver ibland.  Så då är jag glad och tacksam för det.

🙂

Det får räcka. Det är väl inte dåligt att kunna redogöra för 7 dagar av 120.

Maj
Besiktningsmannen gick igenom alla bigårdar, eller rättare sagt alla samhällen. Många ramar blev det att lyfta och titta på. Nog sköter de sitt arbete alltid. Plus i kanten. Med nytvättade handskar o allt. 🙂 Me like.
Kycklingar anlände. Tuppen döptes till Zlatan, men fick ganska omgående smeknamnet Tuppe, som han givetvis lyssnade till då han lyssnade till allt hojtande. Han var så tjusig vår tupp. Och snäll och fin på alla sätt. Det var bara en liten detalj som vi inte riktigt tänkt på. Eller så. Ku ke li kuuuuu. Dygnet om.
Plötsligt hette tuppen Åke. Av helt naturliga skäl. Det var nämligen så att ”Käften Åke” var ett stående uttryck från sonen vad vi än sa. Typ:

”Mamma får jag ta glass”?

Det ka…

”Käften Åke”!

Så trevligt har vi det.

Ja och så var det ett gäng höns också. Som fick namn. Men det var så svårt att se skillnad på dem så vi tilltalar dem inte med namn. Vi säger mer…du…du där. Eller så.

Juni
Det blåste rejält och regnade. Jag hade fått kaffe inne i mojjans husvagn och satt bakochfram på sätet med benen i kors och med näsan, mer eller mindre, tryckt mot rutan. Det kommer två personer,m ed lämplig klädsel för vädret och de promenerade förbi på grusvägen utanför husvagnen. Ryggsäcken hängde som den skulle på ryggen. Den manliga individen vrider på huvudet och tittar mot husvagnen. Det har funnits tillfällen när jag känt mig mindre dum. Jag lyfter handen och tokviftar olämpligt häftigt. Han lyfter handen och hejar svenskt lagom tillbaka.

Han måste ju ha undrat.

Ett lika.

En dag fick jag min Chrille med mig och vi åkte iväg och satte till yngelramar hos ett klent samhälle. Det följde med ett bi med mig in i bilen på väg där ifrån. Det var argt. Som ett bi. Men inte på mig! Det stack Chrille. På örat.

Var biet på örat?

Ja. Det dog på örat.

Det finns nog de som är avundsjuka.

” Aj, fan vad ont det gör ”!

Min make är ingen gnällspik. Han fick en spik i foten en gång. Inte ett pip. Själv får jag hålla mig i bokhyllan nu när jag bara nämner det och då halvligger jag ändå i sängen. Jag är lite klen med blod och sånt. När jag opererade korsbandet häftade de igen såret med häftklamrar. Det visste jag inte när jag skulle rengöra det. Jag satt på sängen och tog bort plåstret.  Svim, svim. Sen tvättade jag sår och svimmade lite och höll på sådär tills såret var rent.

Stoppade i Chrille ett allergipiller för att han har reagerat lite olika på bistick. Efter en stund fick han ett till. Piller alltså.
Vi kom hem. Lite apigt beteende. Kliade sig. I ena armhålan. I andra armhålan. Och så vidare.

”Det kliar”, sa C.

(No shit?! :-))

”Dra upp tröjan”!

Han drog upp tröjan!

”Oh, shit”!

Nässelfeber

1177

Akuten nästa.

Det gick bra. Han fick 10 någonting upplöst i vatten. När det slutat klia i handflator och på fotsulor, så fick han åka hem för doktorn. Köpt sprutor och piller nu.

Första honungen slungades och tappades 🙂 Exakt 62,5 kg. De bina stod mitt på odling med ekologiskt odlad rybs.

19/6 började rallarrosen blomma.

Juli
Ja, Moder Jord vad rallarrosen blommade i år. Jag har inte varit med om något liknande. Jag är makalöst lycklig för det. Nu känns det toppen. I somras när jag insåg att lådorna inte räckte till, fast att jag satt på extra många, var det lagom kul. Bina byggde igen mellan lådorna, så att de satt fast. Med lite hårdhänthet gick lådorna isär, men jäddrar i min låda vad kladdigt det var. Det blev lite manfall, eller ska jag kalla det bifall, på kuppen. Det var i det här fallet vare sig önskvärt eller roligt.

Chrille gjorde en ställning som tog 200 ramar så fick vi loss lite lådor. Per Fekt heter hyllan.Sen paniktillverkning av ramar och lådor. Chrille, min räddare i nöden. Säg det inte den mannen fixar. Alla borde ha en Chrille.

Sen när ramarna skulle trådas. Hjäälp! Tråden var slut. Bästa Ove räddade mig. Alla skulle ha en Ove. Och det är det många som har och jag undrar ibland hur många vi är som tycker att just denna Oven är kungen bland kungar?

Vad hände mer? Jo, ett gäng Krainerdrottningar kom bort på posten. För det första kan ju avsändaren undra om jag fått dem, men inte vill betala. Och jag skulle  kunna undra om hen inte skickat dem och vill ha betalt för inget.

Inte heller så kul när man förberett bisamhällena. I vanlig ordning hjälpte det föga att hetsa upp sig. Det är som det är i alla fall. Ett bra tag för sent damp de ner i brevlådan. De levde och var vid god hälsa och kom igång som de skulle.  Och avsändare och mottagare var glada och nöjda.

Nattdopp. Det är ju det udda minnena som sitter bäst. Satt ofta och tappade honung till sent på nätterna. Ungarna väntade tålmodigt och kom och tittade till mig då och då. Sent, sent åkte vi till en liten sjö och badade. Kallt men alldeles, alldeles underbart härligt. Min finaste familj.

HÖST
Rallarrosen vägrade sluta blomma. Och i år fick vi dessutom ljunghonung i lite mängd, så att det blev skörd. Denna ljuvligt aromatiska honung. Mmmmm.

Det har blivit ett gäng marknadsbesök. Alltid lika trevligt och roligt.

Jamen Tuppe. Tjusiga Tuppe. Jag var på vift med barnen. Chrille var hemma. Plötsligt hörde han ett fasligt oväsen. Hönsen kacklade osedvanligt mycket. Chrille öppnar altandörren och får se Tuppe i full sken ner mot stranden. Efter kom ett lodjur. Och på 3 röda sekunder kom sedan Chrille. Han rusade efter och kom ifatt. Lodjuret stod ca 5 m ifrån. Det glodde på Chrille. Chrille glodde på lodjuret. Chrille började tänka. Tänk om lodjuret skulle anfalla. Vad gjorde Chrille då? Han talade med bönder på bönders vis. Han morrade. Och visade tänderna.

🙂

Lodjuret drog. Tuppe dog.
Snipp,  snapp, snut. Nu var sagan slut.

Kanske ett uppslag för tandreklammakarna. Haha.

Sedan var det tuppjakt. Vi hittade en fining i Norberg. Så när Åke försvann, så kom Åke i ny tappning istället. Alla är vi utbytbara. Han mottogs väl. Först fick han näbbsa var och en av hönorna som var lite uppstudsiga och därefter var han tuppen i hönsgården.

Nej, jag kommer inte på något mer. Det kanske ligger för nära i tiden. Jag vet i alla fall att det har jobbats alldeles för mycket, alldeles för många dagar i veckan och alldeles för långa dagar. Och jag vet att det är jätteroligt.

Jo, men en sak till. I det helt sjuka jobbtempot tog jag ledigt en dag. Min familj sa att jag skulle må bra av det. Foglig som jag är tog jag tåget till Stockholm. Det var en riktigt bra dag i sällskap med kompis från förr!

Sen kom kvällen. Hade huvudvärk så Chrille slängde till mig en alvedon. Slurp. Sen gick vi till  en sjysst restaurang. Tagit en klunk vin, smakat på hummern. Det började kännas konstigt. Kunde inte äta varmrätten. Lätt illamående. Pip. Chrille, kan vi gå hem? Vi gick hem. Går en bit och kallsvetten sprakar loss som ett nyårsaftonsfyrverkeri. Vad händer? Är det nu jag ska gå och dö? I Stockholm? Vid centralstationen!  Upprörande.

Doris i Nemofilmen – ”fortsätt simma, fortsätt simma”.

Vi kom ”hem”. Lade mig. Skulle ta min vanliga medicin. Glömt väskan på restaurangen. H-e!.Slängde ett getöga på alvedonbrickan.

”Chrille, gav du mig en sån här”?

”Ja”.

Han hade gett mig full dos av hans medicin.

De sa ju att jag skulle må bra av att ta ledigt en dag.

🙁

Jag vill gärna berätta hur det gick med förra årets nyårslöften.  De gick fullkomligt åt skogen. Inte alls förvånande. Tvärtom har väl misslyckandet oddsen på sin sida. I mitt fall i alla fall.  Angående gymmet, så åkte vi faktiskt dit. Vi kom till parkeringen i Sätra Brunn. Det ska tilläggas att humöret var inte på topp. Vi noterade mängden bilar på parkeringen. Med stora ögon tittade vi på varandra och kom fram till att det var nog bättre att vi åkte dit någon gång när det var färre bilar där. Det måste ju vara trångt inne på gymmet. Det hör till saken att vi inte har en aning om huruvida bilarnas ägare/förare var på gymmet eller om de kanske helt enkelt var hotellgäster. Eller något annat. Vi åkte hem. Utan att köpa gymkort.

Och det där med att ta rast när det är rast. Det gick helt bort.

Slutsats?

Jag ska aldrig ge några nyårslöften, för jag håller dem ändå inte. Men jag ska aldrig säga aldrig, så vi får väl se.
Sedan vill jag återknyta till förra årets visualisering. Det fungerade riktigt bra!! 🙂  Och idag när jag handlade på Ica så ”lovade” en glad och supertrevlig personal att kommande år kommer att bli ännu bättre.

Jag visualiserar:

Det dräller in honung.
Vi vidgar våra vyer.
Vi drömmer och förverkligar.
Ica meddelar att 10  landsortsbutiker jämställs 5 storstadsbutiker  innan ip-certifiering  krävs 
Åh, vilket roligt år det kommer att bli.

Vi vill skicka ett stort hjärta med en oändlig mängd tack rakt ut i cyberspace till:  alla som hjälper oss att sälja honung, alla våra fina kunder som köper honung -såväl företag som privatpersoner, alla som kommer med tips om hur lilla företaget kan utvecklas, alla som gör reklam för vår honung, supermentorn med bihustru, bonden som gör det möjligt att bo här, alla som hjälper, uppmuntrar och hejar på och till er som bara finns där!

Och inte minst vill jag tacka (det här är väl Oscarsgalan) Chrille, Bella, Jeppe och Mommo som säger: ”Vi hjälper dig mamma” när det är krisar för ”morsan”.

Med önskan om ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Susanne

 

 

 

 

  • Share on Tumblr