Månad: december 2015

Gott Nytt 2016

Tiden läker alla sår

Ja, det sägs så. Jag vet inte jag. Tänker inte resonera om det, men hur lång tid ”tiden” innebär beror såklart på vad ”såret” består i eller av. Försöker få till en inledning. Den kan inte beskrivas som briljant, men jag kan säga såhär att det här blir ett rätt långt inlägg. Jag vet ändå inte riktigt vilken typ av sår som skulle hinna läka, för den som lyckats ta dig igenom det hela. En mindre förorätt skulle passera för mig. För jag har helt enkelt glömt den när jag har kommit till GOTT NYTT 2016.

En förorätt kan räknas som ett sår. Eller kanske snarare som ett litet skavsår. Men om rätt ska vara rätt, så läker tiden alla skavsår också. För de flesta.

Vilket år det har varit – 2015. Ja, nu är jag gråhårig sedan länge, hyfsat väl dolt under brunfärg, men hade jag inte varit det, så hade jag garanterat blivit det under det här året. Också.

Det har hänt grejer. Mycket har varit så roligt och blivit fantastiskt bra. En del har blivit bra och somligt har blivit sådär.
Chrille har varit makalös i sina kontakter med myndigheterna. Jag är tämligen övertygad att de berörda håller med på ena eller andra sättet. 😉

Alla ska veta att resultatmässigt lönar det sig att stå på sig, ja tom att vara ihärdig intill galenskap. Att allt blivit som det blivit kan jag helt och hållet tacka Chrille för. När det gäller hur det har gått till anser jag att det finns övrigt att önska, när det gäller myndigheternas agerande. Och om det är rätt behöver väl inte diskuteras, stötas och blötas eller ligga i säck innan det hamnar i påse? Av oss. Men kanske av några andra.

Själv skulle jag aldrig haft hans tålamod. Hade vid tidig upptäckt av blodig panna anammat ett primalvrål alternativt en vansinnesaria. Idioti ska mötas med galenskap. Tja, det kan väl diskuteras eller behöver inte alls diskuteras men i de här fallen så… Faktiskt är det nog så att alla – precis alla ,inklusive skribenten, ska vara väldigt glada att det är Chrille som har hanterat situationen. Det söker mig. Liksom.

Tips och trix att prova när tanken har stelnat . Viss självinsikt krävs. Nicka, nicka, nicka. Fortsätt nicka. Säg nej, nej, nej. Fortsätt säga nej. Vrid huvudet åt höger och låt ögonen titta sakta och svepande åt vänster. Sluta vrid huvudet när det tar stopp. Det är viktigt. Vrid huvudet åt vänster och låt ögonen titta sakta och svepande åt höger.
Nu finns förutsättningar för att nya ”påriktigttankar” formats i söta lilla huvudet. 🙂

Jag har naturligtvis provat själv. När det sökt mig. Liksom. Vid ett tillfälle precis när primalvrålet varit på väg att lämna strupen. Det resulterade i en thriller. Den är så läskig att jag har svårt att sova ibland. Vi har skaffat gäss förresten. Gissa titeln den som kan. Creepy – inte sant? Tur att jag inte är galen. (Tokskratt!) 😉

Visst är humor befriande.

Vi hade många roliga namnförslag. På gässen alltså. Men vi sansade oss. Det blev tillslut Sigge efter en älskad släkting till Chrille, Vasselisa Dragomir, Eulalia och Rose Hathaway. De gick ett eländigt öde till mötes. Ja, alltså de dog.

”En tyst minut.

Nu tänkte jag mer på sättet som de dog, angående eländigt öde. Jag förutsätter nämligen att de blev upptuggade av räven eller något annat med många, vassa tänder. Stackars Sigge! Skulle vi gratulera eller beklaga. Han överlevde. Alldeles ensam blev han. Och han tog sin tillflykt till sjön. Han kom när Bella ropade på honom. Kom då Sigge! Och då kom lille Sigge paddlande med sina små oranga paddelfötter och smaskade i sig lite mat som hon hade med till honom. Sen paddlade han tillbaka ut i sjön igen till en säker plats i sjön. Stackars gås. Han var ju traumatiserad. Usch!

Jag hade inget med de här gässen att göra. Det gjordes klart vid anskaffning av desamma. Gässen var barnens och Chrilles business. Men nu blödde mitt hjärta. Det blöder inte om de inte får vatten (skämt). Obs! Jag brukar inte förtydliga när jag skämtar. Ville bara försäkra mig nu. (Jag vill gärna tro att det var ett skämt.)

Sigge måste få kompisar. Googla, googla, googla. Hittade gäss i Torup. En snäll kille som egentligen hade sålt de som han skulle sälja tyckte nog också synd om Sigge. Berättade såklart nogsamt hela historien, och lade tyngdpunkten på hur sorgligt det var att han var alldeles, alldeles ensam. Näsduk. Kvinnlig mygel var det en som kallade denna typen av upplägg en gång. Snubben fixade Siggekompisar. Vi gjorde en tur och retur till Torup. Vi stannade på Jula. De hade flyttkartonger med gäss på. Jag frågade kassörskan om det var de kartongerna man flyttar gäss i och pekade för att tydliggöra vad jag menade, på de svarta silhuetterna av flyttgäss på kartongen?

Nu har Sigge nya kompisar, som också har namn. 🙂

Tittar på Nobelbanketten i skrivande stund.

Med tanke på att Chrille har fått betala för all tid och energi han har lagt ner på diverse kontakter omtalade ovanovan och priset inte är i kronor,dollar eller yen, utan något mycket dyrbarare tackar vi vetenskapen för mycket.

Nu pratar de klänningar och smycken, och då kan nöja mig med att titta och fortsätta skriva.

Isabel hade med en skolkompis med hem innan. ”Men mamma, vad har du på dig?”
Öh, va? Jag som har piffat. Fniss, fniss.

Närmare bestämt:
Ett par strutstights inköpta för 24 år sedan och där åldern har satt sina spår i bla resåren, för att inte tala om knäna som tydligt syns som två hängande påsar på plagget, oavsett om det finns ett par knän i eller inte. Dessa var för tillfället osynliga eftersom etikettering i 13-gradig lokal kräver ytterligare ett par byxor. I detta fall ett par batikfärgade med linningknas, så de satt lite lagom nerhasade, vilket inte heller syntes för nattlinnet satt visst på sen, ja, rimligtvis natten, hoho, och på det en tröja jag fått ärva av Chrilles syrras dotter (ca 30 år yngre). Ovanpå där en gigantisk fleecetröja, som både Chrille och jag får plats i. Av praktsika skäl hade jag bett honom att ta en egen tröja. Tur det nu när Bellas kompis var med. Detta toppades med Bellas avlagda mössa med oräkneliga noppor.
Jag hann inte svara på dotterns fråga. De försvann fnissande in på toaletten.

Stackars barn.

Dottern eller kompisen?

Tappade jag tråden? Nej, då. Inte alls. Nu möjligtvis, så om den var grön innan…

Back to… – platsen för putter med vänsterhandske för högerhänt. (Äsch, förlåt.)

Jo, jag tänker på all medicin som duktiga männsikor har lyckats framställa. Den är vi så otroligt tacksamma för, bland mycket annat.

Sen är det bara apotekarna som ska se till att ha medicinen hemma. Hur ser redundansen ut i medicinproduktionen- och leveranserna? Det är ju inte havregryn vi snackar om. Min medicin fanns inte förra veckan. Inte någonstans i Sala. Ja, det är bara att åka till Västerås eller dylikt. Tack för omtanken. Idag kom ett sms att de hade fått hem den. Det ekar i skallen (åh, gör det? ) av orden som doktorn med kraftig typ rysk, eller så, brytning sa när jag frågade om vad som händer om det skulle vilja sig så illa att medicinen inte går att få fatt på?

”Då svoullnar dou oupp och douör”. Jag med glad röst: ”Okej!”

🙂 Gillar både uppriktighet och humor.

På de här dagarna har jag inte svullnat upp och dött och det känns toppen, för det hade jag inte riktigt kalkylerat med. Av flera skäl. Nu är frågan, hur som helst, ställd. ”Vem har ansvaret för tillgången på läkemedel?” Det är, för min information, inte apoteken. Om jag nu trodde det.

Dags att börja avrunda.

Efter att beslutet om Hälleskogsbrännan togs… Jo, jag vet att någon överklagade beslutet – no no comments, jag repeterar för den som inte uppfattade no no comments

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH   GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

Efter att beslutet om Hälleskogsbrännan tagits och markerna runt omkring här ”städadats” klart, så har det kännts oerhört skönt. I mitten av december nu i år flisades högen från trädsäkringen vid branden. Fliset ska bort och sen är det typ över. Najs. 🙂

Fortsätter avrunda.

Under året har vår ”skogsbod” byggts upp, det har snickrats bikupematerial i containrar. Nya bisamhällen har införskaffats och biodlingen har bedrivits som om inget har hänt. Typ.

Kempes Skogsbod har gått igenom Icas leverantörsportal och levererar till några närliggande Icabutiker och till Glada Västerfärnebos – Nära Dig. Jätteroligt tycker vi och är så tacksamma mot föreståndarna och ansvariga som hjälpt oss och gett plats i hyllorna. Tack för det! 🙂

Lika roligt är det att vi fick beställningar på Julkassar av B3It i Stockholm. Det betyder såklart mycket för vårt lilla företag att fler upptäcker våra produkter. Tack för det! 🙂

Annat roligt är att en tjej sålde våra grejor på en marknad i Stockholm och berättade att det hade blivit mycket uppskattat. Hon ”tjejen,damen” är, likt några andra, en som kommit som en skänk från ovan. Hon har hjälpt oss alldeles genomgeneröst mycket med det juridiska, som vi inte har en susning om. Tack för det! 🙂

Det är nästan konstigt hur vissa människor bara funnits där, precis just när de behövts så väl.

Det finns bara tillfälligheter säger somliga. Andra säger att det finns inga tillfälligheter (tex Master Oogway :-))

Avslutningsvis vill jag  tacka för all omtanke som visats, skrivits och uttalats av så många, på så många olika sätt under året och önskar alla ett fantastiskt:

G o t t N y t t 2016

Susanne i Kempes Skogsbod

Nyårslöfte: Att åtminstone skriva ett rikgtig inlägg 2016 angående biodling.

  • Share on Tumblr

Kvitton

Efter marknaden i helgen i Sala är det en kund som hört av sig om att hon inte fått det utlovade kvittot efter betalning med kort.

Om det har hänt fler skulle jag väldigt gärna vilja veta det, så jag kan ta reda på vad som gått snett och för att jag ska få möjlighet att se till att ni får ett kvitto. Så hör av er om det är så är ni snälla!

Susanne

 

 

 

  • Share on Tumblr

Välkomna till Sala Silvergruvas luciamarknad

imorgon söndag – kl. 11-16

Idag har jag stått på marknad i Sala Silvergruva. Jag älskar verkligen att stå och sälja, prata och berätta. Det bästa jag vet är när kunderna smakar och hummar och tycker och diskuterar.  Alla har olika smak. Alla har rätt. Det är det som är så coolt med smak. Sedan att det finns en smakernas elit som är rörande överens är intressant och egentligen konstigt.  Eller? Eller vad? Är det inte konstigt eller är de inte överens?

Jag köpte – eller rättare tjejen, som hade hand om häst- och vagnandet på Luciamarknaden, erbjöd sig att gå och köpa boken, som Magnus Tyrgrimm har skrivit,  Petrus och silvertjuvarna. Snäll tjej! Ja, det var hon som tipsade och sålde in den och det är jag glad för.  Kul att bokens handling utspelar sig i Bergslagens skogar.

Kanske ska börja fila på min egen bok ”Februarisagor”, som handlar om livet för många olika väsen här i Bergslagens djupa skogar. Fast det lär dröja innan jag får tid för det.  Och nu känns det lite fel att göra det. Går du ut sent en natt när det är fullmåne och ställer dig bakom en tall så att du inte gör en månljusskugga, då kan alla, som tror, höra alla som gråter. Alla dessa olika väsen som gråter, för att de inte vet vart de ska ta vägen. Deras hem försvann  över bara en natt. Det är sorgligt. Det är så fruktansvärt sorgligt.

Skojar hon nu eller är hon inte riktigt klok?

Prova.  😉

Det är och har varit en viktig ingrediens med godnattsaga för barnen, sedan de var pyttesmå till ganska stora. Den här skulle jag vilja läsa för pojken vår. Jag älskar nämligen sagor. Det goda mot det onda. Det goda ska såklart vinna. Gärna övernaturliga goda krafter, som kan inspirera den lilla jordevandrande människan. Jag känner faktiskt många som jag tror är goda féer eller trollkarlar egentligen. De viftar lite, utan att det syns, med sina fé- alternativt trollspön och sen går allt bra. Kanske har jag läst för mycket sagor eller så har jag tomtar på loftet. Varför inte båda?

Idag kom det en kund. En enda? Nej många och jag har sagt säkert 100 ggr att jag säljer” Salas bästa honung.”

Luktar det illa? Doftblogg finns inte än tack och lov. Tror jag.

Ja, men det gäller väl att passa på nu när vår honung har lyckats få priset. En kund sa, tror jag, att den inte var godast. Då är det inte läge att säga: ”Vad sa du?” 🙂 Hur som helst så tyckte jag att det var det han sa och att han  köpt en härligt fruktig jättegod honung av en person, som jag raskt kom fram till att det var Stentorparbiodlarn. Världens bästa! Ja, jag kunde såklart inte låta bli att berätta att jag fått en burk av ”meisters” ljunghonung. Oj, oj, oj – ja, den var verkligen suuupergod.  I våra bigårdar blev det inte någon ljunghonung i år. Inte mixljung ens. Det är väl smällar vi får ta här när vi kompenserats med rallarroshonungen som är roligt, roligt – jäddrigt poppis.

Efter den här upplysningen av mannen vände jag mig glatt till nästa kund och sa:  Vill ni smaka Salas bästa honung? 🙂 Man ska inte låta sig nedslås.

Precis bredvid mig på marknaden har jag två sköna personer. En fiskkille från högt uppåt landet.  Jag frågade hur långt ifrån Kiruna han bor. Geografi är inte min starka sida. Bland många andra inte starka sidor. Han sa  att det låg ca 40 mil från Kiruna. I Kiruna där vi bodde på ishotell. Vilken fasa! Har jag skrivit om det innan tro? Det var då jag vaknade mitt i natten med näsan i ett litet hål i sovsäcken. Kikade ut. Allt var vitt. Var jag dö(d). Hade jag kommit till himmelen? Ja men det var inte det jag skulle säga. Han kommer från någonstans i Haparandatrakten och han är en upplevelse. Det är värt att köpa en fiskgreja bara för att få lyssna på honom och hans historier.

På andra sidan har jag en tjej. Samma tjej som jag fick låna det röda skynket av för ett år sedan och som jag har skrivit om förut. Hon tipsade mig om en bok och den och hon fick mig att börja tänka tankar som förändrade mitt liv. Coolt och totalt.

Och det ännu cooligare var att jag träffat en annan tjej en kort tid innan, som hade ett annat viktigt budskap och som också gjorde ett stort intryck på mig. Typ en tatuering. En själslig tatuering. Jag tänker ofta på henne och hoppas att vi kommer att ses snart. Tid är en bristvara.

Nu svävade jag väl ut lite i vanlig oordning. Det jag ville säga var något säkert mycke väl genomtänkt, men eftersom jag har glömt var det var, så kan jag berätta vad som händer precis här och nu. Chrille och mamma går loss på adventsljusdekorationen. De äter upp den.

Vi hade inte vitmossa den dagen när man skulle ha vitmossa hemma. Första advent alltså. Vad har vi? Vad har vi? Tänk, tänk. Jamen vi har ju mashmallows och bomull och små flugsvampar (konstgjorda, det får väl finnas gränser) och polkagrisstänger. Det blev så himla fint och duger utmärkt som substitut för vitmossa. Bara så ni vet!

Innan det här gör som Salatåget – spårar ur:

Välkomna till Sala Silvergruvas marknad imorgon söndag – kl. 11-16

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • Share on Tumblr

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑

This is a demo store for testing purposes — no orders shall be fulfilled. Avvisa