Jag tänkte att jag skippar att skriva något i år. Hade inte feeling. Ändrade mig sent och nu blev det ett hastverk utan snygga bryggor och så vidare. Varför ändrade jag mig. Jag tänkte på damen som jag träffade på Sätra Brunns marknad och på Olas farsa. Mötte Åke på en parkering i Avesta för flera år sedan. Han och frugan gick och letade efter sin bil. Han sa till mig att jag måste fortsätta skriva. Den kombon är oslagbar. Jag brukar gå och leta efter Chrilles bilar på parkeringar. Min har jag koll på. Och så känner jag ett enormt behov av att skriva. Så: till damen och Åke – Var så goda – hoppas att det smakar fast att det bara blev en kaka istället för sju.

8/3 – 21 Just idag så går 0,6 % av världens samlade elförbrukning åt till framställning av bitcoin vilket motsvarar hela Sveriges elförbrukning enligt pctidningen.se.

Det är internationella kvinnodagen. Tänk att 2021 så behövs det fortfarande föras en kamp för kvinnors rättigheter. Bara tanken dränerar mig på energi. Därför gör jag som så många andra när det gäller det och mycket annat – jag slutar tänka på det.

Och så fyller mojjan år. Min lilla mamma har gått och blivit 81 år.

_______________________________________________________________________

Det finns cirka 126 000 80-84 åringar i Sverige som vi köper tårtor till för ca 50 miljoner kr.
Inget konstigt med det.

Vi spelar bort ca 50 miljarder i Sverige.
Inget konstigt med det.

Musikhjälpen drog in ca 54 miljoner.
Inget konstig med det.

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation måste den globala produktionen av livsmedel, foder och biobränsle öka med cirka 50 % till 2050 för att möta den ökande efterfrågan från en växande befolkning.
Inget konstigt med det.

Om alla levde som vi i Sverige skulle det behövas cirka 4 planeter.
Inget konstigt med det.

2019: Reinfeldt förespråkar en invandring på minst 20 miljoner de närmaste 60 åren för att det ska gynna det svenska pensionssystemet
Inget konstigt med det

Hur går det med pensionssystemet om vi inte får en invandring på minst 20 miljoner människor?
Vet inte.
Inget konstigt med det.

Vi människor blir alltså fler och fler på vårt vackra redan tärda klot med allt vad det innebär.
Inget konstigt med det.

Vad ska jag inte heller lägga energi på?

Att irritera mig på alla cookies som ska godkännas eller icke godkännas eller…

NEKA ALLA – tumme upp

INSTAGRAM – ett litet skrap på ytan

Jag tror definitivt på ett liv före och efter. Oj, är det filosoffande på g? Det är det nämligen om man ligger i soffan och filosoferar. Nej, sitter i fåtöljen. Våra intressanta Illustrerad vetenskap, ligger i ett skåp i badrummet och läses icke mer. På grund av instagram? Nej, på grund av ett dåligt fattat beslut.

Varje, nej inte varje men, nästan varje stund när jag sitter bredvid i bilen eller till kaffet eller innan sömnen tar mig åker mobilen fram och tjing så är jag på instagram när jag i stället borde ägna mig åt insupande av omgivningens härlighet, läsa något vettigt eller bara vara. Det BÖR bli ändring.

Men det är ju lite kul. Och ändå är det bara ett litet skrap på ytan skulle man väl kunna säga och ha i minne upp.

Rabatten såg för sorglig ut i början av april som brukligt. Gammalt ris från förra året stod och lutade och låg. Tog en näranärbild på de fattiga men vackra blomster som fanns. Krokusarna fyllde hela bilden och så la jag ut på instagram. Det är lite som sminket i nyllet och alkoholen i kroppen när jag gick ut på krogen förr. Falsk marknadsföring

Thåström sjunger:
” i sitt perfekta hem i sin perfekta värld är det middag i kväll alla kommer va där
i sitt perfekta hem i sin perfekta värld hon smetar på läppstift från en postorderaffär”

Det blev en lång kall vår och den riktiga genomgången i sista bigården gjordes sent. Invintrade på endast en hink bifor 2020 precis som 2019. De fick behålla honungen som fanns i de två nedersta lådorna.

Det blev ändå till att kassera vinterfoder. Sen att jag hade tjoffat på en burk honung, oj 500 g hahaha, på ett gäng samhällen var uppenbarligen bara ett resultat av min ständigt överhettade hjärna.

Synd att inte min är som din – balanserad, synapskorrekt, nadadefekt och sombästinteiimperfekt.

Peace, love and understanding.

Eller, nej. Faktiskt inte. Vill inte byta med någon. Jag trivs så bra med mitt lilla nystan. Även om det är snurrigt och virrigt och ibland drar det i flera trådar samtidigt och då blir det klurigt för simultankapacitet har jag inte.

Mitt personliga ”årets uttryck” får mig att tänka på Ewert Ljusberg. Har ni hört den förut? Fast jag säger väl: ”Har jag berättat det förut?” Var på en kurs i något. Vi skulle kolla på ett föredrag på tv och så började kursledaren prata samtidigt. Jag minns inte exakt hur det här gick till, men jag frågade väl helt enkelt om han kunde vara vara tyst när vi skulle lyssna på föredraget. Då frågade han om jag inte hade någon simultankapacitet?

Mig veterligen klarar inte hjärnan att hantera två instruktioner via örat samtidigt. Fast att vi har två öron. 😊 Hur jag uttrycket mitt missnöje över hans tillkortakommande i förmåga till tankeverksamhet minns jag inte. Tack och lov eller synd. Eftersom de visuella intrycken dämpas när man pratar i mobiltelefon, så var det väl en rimlig slutsats. Alltså att han borde vara tyst.

Angående: ”Har jag berättat det förut?” Somliga behöver jag inte ställa frågan till för dem kan jag vara helt trygg med – de säger till. Och det är toppen. Vem vill stå o lyssna på något de har hört förut. Kan ju va tillräckligt jobbigt när de inte hört det förut. 😊

De flesta nystan blir lite trassliga ibland.

Som så ofta påbörjas ett arbete och när jag går för att hämta en sak så ser jag något annat som också ska utföras och varför inte göra det då? Inte för att jag tänker: ”Varför inte göra det nu?” Nej, vips så gör jag det utan att tänka på vad jag gör. Så kan det hålla på ett bra tag och till slut är jag tillbaka på första uppgiften och slutför den då. Eventuellt. Och vad är mest effektivt? Vet ej. Men jag vet att jag så gott som alltid har kul.

Alltså det är ju inte så att jag åker för att hämta sonen vid bussen och ser en vägskylt för mitt inre till Oslo och drar dit. Inte för att det inte har föresvävat mig, utan mer för att jag hört att det är så dyrt i Oslo. I Norge. Och kanske för att Chrille inte hunnit sätta in sin lön på mitt konto. 😊

I år har jag varit biodlare i 10 år. Svårt att ta in. Känner mig som en nybörjare många gånger. Men lite varm i bioverallen börjar jag väl bli. I min från början kritvita bioverall som numera är grovt fläckig även efter tvätt. Som jubileumspresent till mig själv skulle jag kunna köpa en instagramvänlig bioverall i rosa med bivingar, men eftersom jag inte gillar att bli fotad eller fota mig själv för att lägga ut bilder, så kör jag på i mina gamla skruttiga. Bina bryr sig inte.

” i sitt perfekta hem i sin perfekta värld är det middag i kväll alla kommer va där
i sitt perfekta hem i sin perfekta värld hon smetar på läppstift från en postorderaffär”

10 år alltså. Vad har jag för plan? Jag kör på tills kroppen skriker och vägrar tystna. Än så länge tystnar den så småningom.

Nu när jag börjar bli till åren så kommer jag ägna mycket tid åt att beskriva mina krämpor.😊

En kund sa: ”Du haltar ju”. Ja, kroppen var inte i fas med önskemål om rörelseförmåga och inteont efter förra nyåret. Fick tips av en kär honungskund tillika härkanduhabinfixare vem jag skulle vända mig till för att justera kroppen. Och jag vände mig dit. Till kiropraktorn i Hallstahammar. Fick en tid och vips o hokus pokus, men inte hokus pokus, så blev jag bättre och bättre och till bisäsongen var kroppen så redo den kunde bli där och då.

Kroppen är fantastisk. Liksom naturen. Vad vi än ställer till för den så jobbar den stenhårt för att ställa saker till rätta. Vissa kvällar under bisäsong kan jag knappt ta mig ner i sängen – jag överdriver inte. Sen vaknar jag på morgonen och skuttar ur sängen. Inte ett moln på himlen och kroppen har vilat och läkt. Hur fan går det till? Inte en susning men jag kan gå utan att halta, lyfta armarna över huvudet, ryggen känns stark och låten som var sommarens låt för mig för några år sedan lät sig höras som ett nynnande i bakhuvudet:  ”Just idag är jag stark…”

Men visst är det klart att det sliter på min snart 55-åriga kropp. Många lyft är det.

Ryckt ur sitt sammanhang men ändå:

– 50 åringar som sköter sig är lika vältränade och välmående som de som är 30, säger Fredrik Reinfeldt

Källa: arbetet.se

I år beslutade jag mig för att skippa ta hand många av de lådor och ramar som togs bort efter vintern själv. Eftersom vårens genomgång görs sent och vax inte får lämnas till Biredskapsfabriken efter 31 mars, så blev det stående till hösten. Hm. Har för mig att jag sett att någon har dispens för att ta emot senare, fast det är jag inte riktigt säker på.

Har inte varit några större problem tidigare med det som blivit stående. Men i år. Alltså jag var generad när jag ringde och frågade på Biredskapsfabriken om det var ok med massor med lådor som hade värsta tänkbara vaxmottangrepp. Det såg ut som jag odlat vaxmott. Så megaurkigt. Fick tips av Biredskapsfabrikens goa tjej M (de börjar näsan hela bunten på M 😊) är att ställa ättikssyra överst. Så obeskrivligt dumt av mig. Jag har bara tänkt att det är på lådor med vax som ska användas till våren som ”man” gör så med.

Ja, ibland är jag mindre nöjd med nystanet. Men, men. Man kan inte få allt. Såg på instagram något i stil med:

Det är många som klagar på sina kroppar, men det är aldrig någon som klagar på sin hjärna.

Tjejer/kvinnor i allmänhet klagar på sina kroppar, men inte på sina hjärnor. Män/killar klagar, obs i allmänhet, inte alls. På sig alltså. Men så är de ju fullkomliga också. 😊

Ättikssyra är dock något jag aldrig har eller vill använda mig av till vax som ska ut till bina. Jag gör som meister i Stentorpet lärde ut – tidningspapper mellan lådorna och inte en gnutta kokonger i ramarna. Det funkar finfint.

Rallarrosens storhetstid är definitivt över. ”Har jag berättat det förut?” Det nya normala i honungsburkarna är inte längre den ljusa honungen, som har varit mycket omtyckt. Nu är det en mörkare honung som ger den stora skörden. Blev lite nipprig och undrade hur den skulle mottas. Tack och lov har den fått så mycket ros att jag kan andas ut. Puh. Sa Nalle.

Det är stor skillnad på hur den honungen smakar som nyslungad /flytande och när den har fått kristallisera. Och jag måste säga att det är bra. För om den jättegod som flytande, så blev den ännu godare som kristalliserad.

I år har jag haft en anställd. Säsongsanställd på timmar. Oj, vilken lycka! Dottern, som var den anställda i fråga, är likt sin far en naturbegåvning. Hon blir bra på så gott som allt hon tar i och blev således snart en hypereffektiv vaxavtäckare. Dessutom så får jag underhållning på köpet. Hon är välinformerad på många områden  och berätta om än det ena och än det andra. Hur som helst så med ett par extra händer har vi har blivit klara med slungningen rekordtidigt.

Ytterligare ett skäl till att vi blev klara tidigt berodde på att i år har det blev ”maxlite” honung. Icke önskvärt komboord när det gäller honungsskörd. Det kanske också är så att det nya normala på området här runtomkring är just lite. Eller inte så mycket om det är mer ett halvfullt glas.

Myntet har två sidor. Om knoppen tycker att det är negativt kan kroppen uppfatta det som positivt.

Någon av de som är lika duktiga som flitiga biodlingsinstagrammare skrev att de slungade 24 lådor i timmen.

I timmen.

Oj.

Jag tuffar på och täcker av för hand. Jag menar vi. Jag och min anställda. Vi slungar inte 24 lådor i timmen. Men efter att sista slungningen är gjord blir de sista burkarna burkade.

Inget att värma upp och tappa?

Nope!

Livsmedelsinspektion gjordes i år. Bland annat så ville hen se fakturan på hallonpulvret.

Varför? Jo, så att jag tex inte har en polare som plockar hallon, torkar och pulvriserar och säljer dem till mig. En som inte har en registrerad livsmedelsverksamhet.

Bad att få maila bild på fakturan. Måste ju leta på pärmarna från förra året, eftersom jag inte gjort honung med hallon i år. Visste inte om de var där eller där. De var där. Mailade:

”Här kommer kvittot på hallonpulvret. Inga kompisar som plockat, torkat o malt. Beror nog mest på att jag inte har några kompisar” Hahahahaha! 😊

Det är dags för mig att börja fundera på hur framtiden ska se ut för lilla företaget. Sommaren går och det endast ett par lediga dagar  (som jag prickade in med en otäck tandvärk) i somras. Och då ska man veta att i år har jag haft mitt lugnaste år på länge. Så på något sätt är det ändå återhämningens tid.

Är det värt det? Så tänker jag när jag är mitt upp i det. Sen när det börjar lugna ner sig tänker jag. Ska jag utöka? Logik i kubik.

Råkade fånga en nykläckt drottning direkt efter utkrypning. (Råkade? Fråga inte!)

”CHRILLE” (som en gång för länge sedan sa att han skulle vilja odla drottningar men än så länge typ inga drottningar i sikte) vrålade jag från bigården.

Vill du göra något med denna?

Korta varianten. Smackade i ett gäng bin och drottningen i en parningskupa och bommade igen.

Vad gjorde han sen?

Vet inte. Men han öppnade aldrig lilla flustersnurröppningen i alla fall när han skulle ha gjort det. Det var väl någon månad för sent när den öppnades och ett par veckor senare var det ägg och yngel i. Brunsten höll alltså i sig. Släppte sen ner henne i ett samhälle som hade pucklat och så var allt frid och fröjd.

Puckelsamhället. Flyttade det en plats åt höger. Ställde tom kupa bredvid på originalplatsen med ovan nämnda drottning. Bina flög till sin gamla plats och puckeltanterna blev kvar i puckelkupan. Smutt. Jag som har hållt på att hälla ut bina långt ifrån kupan för att de ska flyga tillbaka tilll kupan, men där har de legat kvar i en hög de stackars bina. Buhu.

De två sista dagarna innan kylan slog till på allvar oxalsyrades bina. Jahaja.

Hade två samhällen kvar att göra i bigården här hemma när alla andra var gjorda.

Vilka två var det då? Det ena visste jag med säkerhet. Den andra visste jag inte med säkerhet. Nähänä.

Behöver nog en terapeutisk hobby tänkte jag.

Bokade in dottern och mig på en keramikkurs. Haha. Jag hatar inte mycket, men jag hatar verkligen att få jord på händerna. Inte för att jag blir skitig utan för att jorden torkar och det är så obehagligt. Kan inte titta ens på någon som håller i en jordig potatis. Och vad händer med leran på händerna? Jo, det händer sig att den torkar. DISS – DISS – GUS (den gulliga musen i Askungen) – TING (saker i allmänhet).

Nu kan jag sluta ojja mig för det för kursen blev inställd för den stackars kursledaren hade gjort illa sig. Vi håller tummarna att hon blir hel och att jag får börja ojja mig igen.

När vi köpte torpet tyckte jag det var roligt med trädgården. Eller rabatterna och lilla trädgårdslandet som vi fixade då rättare sagt. Sen kom annat i vägen. Förra sommaren fick jag tips om Sara Bäckmo av en tjej på bygden. Sen glodde jag på så många Sara Bäckmo-videos att jag kände att jag var tvungen att gå med i hennes sarabackkmo.se för att helt enkelt betala för mig. Inspirationen flödade. Nu har abonnemanget gått ut, men jag gissar att det blir en repris på förra året.

I år gjordes ett litet ryck och vi har påbörjat jordförsämringen på ”åkern”. Jordfräsen är tydligen katastrof på lerjord. Men det var så vi gjorde på en annan lerjordsplätt här på tomten när vi flyttade hit och den jorden blev jättefin fort. Men vi får väl se hur det blir. Bonden fixade halm som vi också fräste ner. Jag bad uttryckligen om fräsch halm. Och det levererades också. Sen läste jag någonstans att det var optimalt med gammal halm. Jaja.

Vi odlade potatis på den där nya plätten som kallas FrejA (Frej ligger bredvid). Vi fick upp en liten skvätt potatis från landet i fråga under sommaren. Odlade i hinkar också. Ja, och det blev ju skitbra. När vi länsat plantan på potatis sa Chrille: ”Vi sätter tillbaka den igen!” Jag måste ju säga att jag tyckte han var knäpp i kolan, men jag var såklart på som alltid och sa: ”Ja, såklart!!” Och sen på hösten hade vi ännu mer potatis att skörda. Ha!! 😊

Vi fick tips från en snubbe att vi skulle plocka upp resten av potatisen från FrejA i september. I slutet av september hade all blast försvunnit, så vi visste inte var vi skulle gräva. O det var hårt i backen. Latus & Maskus gjorde då vad då? Vrrrrrum. Jordfräste så potatisen yrde. 😊

När morötterna gallrades hade jag svårt att slänga dem, så de stoppade jag ner i en överbliven kruka. De blev ju inte stora alltså. Men små. De står fortfarande i krukan.

Hade lagringstest på morötter förra odlingssvängen. Vi lagrade i mull, sand och bara i en frigolitbox nere i jordkällaren. Det var ingen skillnad på de tre olika sätten direkt – lika bra. I år har vi testat att lägga dem i tomma biforhinkar med lock i samma jordkällare.

Hur går det då? Bra! (Källa: Chrille killgissar)

Jag: “Kände du på morötterna?

Chrille: “Nej”

Behöver ha upp mer morötter, så jag ska ta mig ner i jordkällaren och kolla läget. Intressant.

Det absolut i särklass bästa med årets odlande var salladerna. Så härligt att ha egen färsk sallad av olika sorter under långt tid. Det var lyxkänsla att hämta in varje dag. Hade odlat på tok för mycket men den var vacker också, så det var väl bra med den saken.

Tror vi hade 16 tomatplantor. Alla tomater uppätna av oss. Har väl aldrig ätit så mycket tomater i hela mitt liv. Blev 23 tomater över att göra krossade tomater av. 😊

Här skuttar många harar men odlingarna har klarat sig finemang. Chrille säger att han har sett en hare som satt och åt i landet, men det är bara purjolöken som jag har sett lite gnag på. Å andra sidan stod de kvar väldigt länge.

Hade regntunnor med fall ner till växthuset. Toppenbra. Utom då jag öppnade kranen och glömde bort slangen. Det kan ju inte hänt så många gånger. Nej, rimligtvis inte. 😊

Som avslutning på lilla “odlingsskriveriet” så skrev någon någon gång typ att: du kan ingenting om odling – eller om det var du kan ingenting om växter – minns inte. Eftersom jag gissar att alla som eventuellt läser bloggen är minst normalbegåvade, så behöver jag väl inte påtala att jag inte kan något om växter och odling. Men, eftersom den som skrev det uppenbarligen inte hade förstått att jag visste det, så säger jag nu: jag kan inget om växter och odling. Jag kan heller typ inget om något annat i övrigt. Så, nu har jag täckt in alla områden. Skönt att få sagt det, så att ingen använder min blogg som uppslagsverk. Skrattpaus.

Dags att avrunda.

Ska jag inte skriva något om min pappa? Min fine lille pappa som inte längre finns bland oss.

Min pappa gick endast 7 år i skola, förvisso med goda betyg. Han arbetade i grossistledet under hela sitt arbetsliv har jag berättat tidigare. Han pensionerades 1999 från sin tjänst som logistikchef på Servera R&S AB.

Jag läste hans tjänstgöringsbetyg i somras.

”Regionens logistikfunktion har under Rays ledning varit den effektivaste inom Servera R&S AB, med bästa leveranskvalitet till lägsta kostnad.”

Som sagt. 7 år i skola. Man kan lyckas ändå med jävlar anamma, passion och ett gott huvud.

Och vad det sen innebär att lyckas och att vara lyckad är värt för var och en att fundera på.

Till slut: Tack alla fina honungsköpare såväl stor som liten, såväl storköpare som litenköpare.

Jag är fortfarande helt övertygad om att jag har de bästa kunderna och jag är väldigt rädd om er/dem.

Med hopp om ett:

GOTT NYTT ÅR

Susanne

  • Share on Tumblr