Månad: december 2014

Dagen före dagen efter

Sista dagen på det här året. Skönt. Ett nytt härligt år hoppas vi på. Jag har en känsla av att det kommer hända mycket, som kommer att betyda mycket. Men, jag har haft fel förut. Säger Chrille. Jag minns inte så noga. Minnet är det inte mycket bevänt med. Det lilla, lilla pillret jag stoppar i mig dagligen hoppas jag ska råda bot på det. Det enda som hänt hittills är, att den eventuella mildheten, som min man påstår har präglat mig den senaste tiden, håller på att försvinna. Back to BITCH. Grattis Chrille! Precis vad du behöver.

Frågade dottern, ja av barn och dårar, sägs det, att man får höra sanningen, om jag hade blivit mild? Svar typ: “Mamma, du har aldrig varit mild och kommer förmodligen  aldrig att bli det”.  Raka rör. Hon kanske inte har fått utseendet av mig men…

Innan branden minns jag, hur som helst, att jag var på g med ett inlägg med lite blandat surr. Inlägget är absolut inget för rutinerade biodlare och inte heller för andra biodlare. Ja, det är nog faktiskt inte till för någon annan än för mig själv. Det är bara lite förvirrade tankar på papper. Ja, om man skriver ut det. Ha ha. Så gå och gör något annat är mitt absoluta tips om du inte har väldigt, väldigt tråkigt! Den som skriver ut det och ger det till mig på en marknad skall belönas. Kanske inte rikligt, men dock.  🙂

För dig som klokt avslutar här vill jag berätta att min layoutsnubbe inte är disponibel för tillfället. Därför förmedlas vår nyårshälsning på mitt något naiva sätt.

kk

“ÅH, FY FAN!

Apropå rubriken ber jag om ursäkt för den usla vokabulären, men jag vet inte hur många gånger dessa ord har slunkit över mina läppar i den härliga sommarvärmen.

Vår biodling sköts på det sättet som säkert de flesta hobbyodlare och några andra sköter sina bisamhällen på. Jag går igenom yngelrummet, tittar efter drottningceller, ägg och även drottningen ibland bara för att jag blir så hjärtans glad av att se henne. Matronan, madonnan, matriarken! Drottningkvinnan som hanterar upp till ca 90 000 familjemedelmmar och gör alla nöjda.

Själv har jag probs att få tre nöjda.

I dag hittade jag en drottningcell, en mycket liten utdelning på 19 samhällen. Av naturliga skäl, med tanke på att vi är inne i augusti snart. Mycket jobb! Är det värt det?

Ja, i vår biodling är det det. Jag fullkomligen ÄLSKAR att gå igenom bisamhällena. Det är faktiskt bland det roligaste jag vet. Känslan från barndomen, dagen innan julafton, infinner sig när det är dagen för genomgång. I 32 grader är det kämpigt och  svettigt,  men kul.

Paus,  av  med overallen och hopp i plurret. “Åh, fy fan! Vad underbart!”

När vi började med våra första samhällen 2011 köpte vi nätbotten, isolerat tak och isolerade lådor av formatet Lågnormal=LN. Det gick kalasbra när vi hade tre samhällen. Men sen, åh, fy fan vad jobbigt det blev. Då bestämde vi oss för att gå över till ett annat format nämligen HLS. Dock är det bra att ha lite LN-lådor när det ska köpas nya samhällen.

HLS -lådorna väger 10-13 kg fulla med honung jämfört med ca 20 kg på LN. Och jag vill lova att när man är på det 19 samhället då är man glad för det. I ärlighetens namn, så är man glad redan på det femte samhället.

Är man i axelhöjd och uppåt väger varje kilo tungt som argument för HLS. Sedan får de prata om 3/4 Langsroth så mycket “de” vill. Visst lägre stapel men tyngre. Nej, det är inte för mig. I dagsläget. 🙂 Aldrig säga aldrig.

Efter våra vinterförluster har vi grubblat hur vi ska invintra på bästa sätt. Det var bina på de oisolerade lådor som klarade sig bäst. Vi hade och har så få samhällen, så man ska inte dra några slutsatser av den statistiken. Å andra sidan vore jag inte ensam om det om så skulle vara.

Det lilla projektet, som jag tänker på, ingick i Nationella Honungsprogrammet  och omfattade 16 samhällen. Fyra bisamhällen i varje grupp och en av grupperna var en kontrollgrupp. Hur många samhällen ska man ha för att resultatet ska räknas som tillförlitligt eller vara någon mening med alls? Ja, jag vet inte.

Hur mycket kostade projektet? Svar: 450 000 kronor. Om jag inte missuppfattat något. Om man är intresserad av hur pengarna har disponerats så kan man kontakta Jordbruksverket. :-). Mycket nöje!

Undrar hur det hade gått om man körde upphandlingsstuket? Vem kan göra projektet till billigast pris? Och tänk om alla fick vara med och slåss om stålarna. Mer om detta någon annan gång. Eventuellt. Om någon sa att NP-pengarna är ett bra tillskott för vissas verksamheter skulle jag inte bli förvånad. Men jag är ju bara en enkel kvinna utan prostataproblem.

Jo, övervintringsfunderingarna. Vi började med att göra om bottnarna. Vi har gjort en variant på Tomas Dahls bottnar. Vi tycker att de är toppensmarta. De har tre lägen. Ett sommarläge, ett vinterläge som är mustätt och ett flyttläge. Allt detta bara genom att vrida på flusterbrädan.

Istället för tak har vi bestämt oss för att prova huvar. Vi fick några av en snäll man och vi gillar dem, dock inte lika mycket som vi gillar mannen i fråga. Sedan gjorde vi sex st i trä. De vägde ett halvt ton var. Ingen lätt överdrift, men i alla fall.

Då beställde vi huvar från en kille som har ett plåtföretag i bygden. Huvarna täcker antingen två lådor och skarven mot bottnen, alternativt skarven mot tredje lådan. De, liksom de “fådda” huvarna, kommer att bli isolerade med asfaboard. Frigolit är inte ett alternativ eftersom myrorna är tokiga i det. Det kanske är lika överallt men jag antar att det inte är det, eftersom många använder frigolitbikupor. Eller så har de något bra trick mot myror.

alternativ.nu  finns det en snubbe som skriver intressant om invintring. Tycker jag. Ska läsa det vid tillfälle igen. Jano är signaturen.

I år ska jag se till att ingen honung från stora granbarrlusen, som det blir cementhonung av, hamnar i kuporna till vintern. OM det nu var det, som var orsaken till att bisamhällena dog.

I år ska jag köpa strösocker och göra eget foder.”

Japp, så skrev jag då när allt var som det skulle.

Nu ska jag börja avrunda. Först kommer Chrilles bidrag – direkt från TV:

C: “Hur såg man att Jesus var en snickare? ”
Jag:  “Var han snickare?”
C: “Lägg av!”
Jag lydigt: “Jag vet inte.”
C: “Det sågs på´n.”

C:”Det var två kockar som var ute och cyklade. Den ene hade problem. Han hade kasst rull.”

Nu till avrundningen. Ett citat av Kirkegaard som följt mig genom livet.

“Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

kk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lucka 16

Det var ett tag sedan jag skrev och det har hunnit bli småjuligt hemma. Inte som vanliga adventar, men tack vare en biodlarvän står och hänger det en hel drös gamla tomtar och annat här som ser ut att trivas alldeles utmärkt hos oss. Secondhandshopping har tillgodosett duk- och bonadsbehovet.

Vi har haft en otrolig tur med gåvor. Vi har fått bidrag både från Naturbrukarna, Lions och Civilförsvarsförbundet. Hade inte goda medmänniskor tipsat oss, eller tipsat om oss, så hade vi inte fått en krona. Hjärtat klappar för alla som hjälpt, både för givare och tipsare.

Jag har fler läsare av bloggen nu, när jag inte skriver något, än vad jag hade innan branden. Då skrev jag bara sådant, som jag tyckte var lite viktigt, kul och bra. Så kan det vara.  🙂  Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Det har jag väl alltid vetat, men det är i fet stil numera.

Verkligheten kom ifatt mig för ett tag sedan. Aptiten och sömnen försvann. Ja, då blev det lite jobbigt.

Men en dag, satt hon bara där framför mig – en ängel – och frågade: “Behöver du hjälp Susanne?”

(Pip) “Jaaa!”

Ja, och så fick jag det. Ja, alltså vi snackar inte ängelängel  “med två förgyllda ljus  som går omkring vårt hus” eller så, utan en ängel som är en helt vanlig, men ovanlig människa. Ovanlig på ett bra sätt.

När hon kom hem till oss en fredag var det som att ett minibigbang, innan själva banget, hade anlänt. En kompakt energi. En lugn och stillsam energi. Och hon agerade. Det kändes så mycket bättre efter hennes besök.

Helgen gick och den förlösande måndagen kom. I ottan vaknade jag av att timmerbilen var och hämtade timret. Det gick lättare att andas. Sedan droppade besked efter besked in från försäkringsbolaget. Det gick ännu lättare att andas.

Jag tänkte: “Vem är hon – ängeln?”

Igår träffade vi Länsförsäkringar för att se över hur försäkringarna ska se ut framöver.

Svartmes och tofsmes missgynnas av brand informerar maken om här bredvid.

Jag antecknar.

Bästa grävarkillen har förberett marken som ligger och väntar, dock inte lika ivrigt som vi, på att det ska börja byggas. I januari börjar Anders Lokar Bygg AB från Fagersta att bygga vår nya “Biboden”.

Jag har fått en superfin T-shirt.  Med Ganesha på. Ganesha tar bort alla hinder och bringar lycka och välgång har jag lärt mig. Typ. Jag har på mig den hela tiden. Utom då den ligger i tvättkorgen eller rumlar runt i tvättmaskinen. Det mest av praktiska skäl.

Min dotter tyckter att det är lite underligt att jag går med den med tanke på att hon är väl medveten om att jag är ateist.

“Begreppet ateism spänner från avsaknad av tro på någon eller några gudar, eller högre makter till aktivt avvisande av sådana.”

I somras blev det inte tid för hängmattan en enda gång tror jag bestämt. Annars är det en klassiker att ta ett snack med gammelbjörken samtidigt som jag gungar och kikar upp i dess gigantiska krona.

Den, björken, ger sådana bra tips och råd att det omöjligt skulle kunna var jag själv som tänkt ut dem.

Hummelihumhum!

En kille från Länsstyrelsen och Svevia var och kikade på vägen som går till oss för ett tag sedan. Det lät inte lovande att något skulle göras åt vägen. I vart fall inte innan vintern.

Alvedon med täcke.

Dagen efter satte jag på mig den nytvättade Ganeshatröjan. Ganesha, som undanröjer alla hinder.

Åkte för att titta på barnens Luciatåg i kyrkan. Sicksackade mig fram som vanligt mellan groparna. Ja, Chrille säger att jag kör i alla gropar och mamma att det inte fattas några fel på mig. Ingen av dem har rätt.

Körde hem, kom in på “vår” väg och började gråta.

Tänk att man kan bli så fruktansvärt glad. Ja, och det över något som inte finns längre.

Groparna var borta. Länsstyrelsen och Svevia hade ordnat så att det låg stenmjöl, eller så (?), i alla stora gropar och vägen var ogropig. Det måste ha varit godhet som såg till att vägen fixades. Tack Länsstyrelsen och Svevia!

Jag är ateist, pratar med björken, lever på kärlek och tror på tomtar och godhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© 2024

Tema av Anders NorenUpp ↑