Det var ett tag sedan jag skrev och det har hunnit bli småjuligt hemma. Inte som vanliga adventar, men tack vare en biodlarvän står och hänger det en hel drös gamla tomtar och annat här som ser ut att trivas alldeles utmärkt hos oss. Secondhandshopping har tillgodosett duk- och bonadsbehovet.

Vi har haft en otrolig tur med gåvor. Vi har fått bidrag både från Naturbrukarna, Lions och Civilförsvarsförbundet. Hade inte goda medmänniskor tipsat oss, eller tipsat om oss, så hade vi inte fått en krona. Hjärtat klappar för alla som hjälpt, både för givare och tipsare.

Jag har fler läsare av bloggen nu, när jag inte skriver något, än vad jag hade innan branden. Då skrev jag bara sådant, som jag tyckte var lite viktigt, kul och bra. Så kan det vara.  🙂  Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Det har jag väl alltid vetat, men det är i fet stil numera.

Verkligheten kom ifatt mig för ett tag sedan. Aptiten och sömnen försvann. Ja, då blev det lite jobbigt.

Men en dag, satt hon bara där framför mig – en ängel – och frågade: “Behöver du hjälp Susanne?”

(Pip) “Jaaa!”

Ja, och så fick jag det. Ja, alltså vi snackar inte ängelängel  “med två förgyllda ljus  som går omkring vårt hus” eller så, utan en ängel som är en helt vanlig, men ovanlig människa. Ovanlig på ett bra sätt.

När hon kom hem till oss en fredag var det som att ett minibigbang, innan själva banget, hade anlänt. En kompakt energi. En lugn och stillsam energi. Och hon agerade. Det kändes så mycket bättre efter hennes besök.

Helgen gick och den förlösande måndagen kom. I ottan vaknade jag av att timmerbilen var och hämtade timret. Det gick lättare att andas. Sedan droppade besked efter besked in från försäkringsbolaget. Det gick ännu lättare att andas.

Jag tänkte: “Vem är hon – ängeln?”

Igår träffade vi Länsförsäkringar för att se över hur försäkringarna ska se ut framöver.

Svartmes och tofsmes missgynnas av brand informerar maken om här bredvid.

Jag antecknar.

Bästa grävarkillen har förberett marken som ligger och väntar, dock inte lika ivrigt som vi, på att det ska börja byggas. I januari börjar Anders Lokar Bygg AB från Fagersta att bygga vår nya “Biboden”.

Jag har fått en superfin T-shirt.  Med Ganesha på. Ganesha tar bort alla hinder och bringar lycka och välgång har jag lärt mig. Typ. Jag har på mig den hela tiden. Utom då den ligger i tvättkorgen eller rumlar runt i tvättmaskinen. Det mest av praktiska skäl.

Min dotter tyckter att det är lite underligt att jag går med den med tanke på att hon är väl medveten om att jag är ateist.

“Begreppet ateism spänner från avsaknad av tro på någon eller några gudar, eller högre makter till aktivt avvisande av sådana.”

I somras blev det inte tid för hängmattan en enda gång tror jag bestämt. Annars är det en klassiker att ta ett snack med gammelbjörken samtidigt som jag gungar och kikar upp i dess gigantiska krona.

Den, björken, ger sådana bra tips och råd att det omöjligt skulle kunna var jag själv som tänkt ut dem.

Hummelihumhum!

En kille från Länsstyrelsen och Svevia var och kikade på vägen som går till oss för ett tag sedan. Det lät inte lovande att något skulle göras åt vägen. I vart fall inte innan vintern.

Alvedon med täcke.

Dagen efter satte jag på mig den nytvättade Ganeshatröjan. Ganesha, som undanröjer alla hinder.

Åkte för att titta på barnens Luciatåg i kyrkan. Sicksackade mig fram som vanligt mellan groparna. Ja, Chrille säger att jag kör i alla gropar och mamma att det inte fattas några fel på mig. Ingen av dem har rätt.

Körde hem, kom in på “vår” väg och började gråta.

Tänk att man kan bli så fruktansvärt glad. Ja, och det över något som inte finns längre.

Groparna var borta. Länsstyrelsen och Svevia hade ordnat så att det låg stenmjöl, eller så (?), i alla stora gropar och vägen var ogropig. Det måste ha varit godhet som såg till att vägen fixades. Tack Länsstyrelsen och Svevia!

Jag är ateist, pratar med björken, lever på kärlek och tror på tomtar och godhet.