Ytterligare ett år till ända. Och hur fort har inte det gått? Det tog väl ett år men…

Det är faktiskt nästan underligt att det var ett år sedan jag skrev det förra inlägget. Fast med tanke på att jag har tänkt oräkneligt många gånger att jag måste ta och skriva något, för att sidan inte ska verka övergiven, så har det väl gått det där året. Det hjälper dock inte att man tänker något väldigt många gånger. Det måste göras och det har uppenbarligen inte blivit gjort. Gissningsvis så är det nog lika många besökare ändå på sidan, som när jag skriver något. Man hamnar här av misstag liksom.

Välkommen!

Går tiden fortare när vi blir äldre? Jag minns att jag som barn hörde hur de vuxna pratade om att tiden gick så fort. Det var SÅ konstigt. Fanns det olika tider undrade jag då? En som gick långsamt, så där megalångsamt, som när mamma bara skulle prata lite med Tant Ulla, eller när jag skulle bita i en sån där vass moj för att göra en tandröntgen, som för övrigt om alla tänder röntgas ger en lägre strålningsdos  än om man flyger i två timmar. Och en tid som gick fort – så där megafort som när vi var på tivolit Bakken i Danmark och hade det alldeles fantastiskt roligt?

Slutsats?

Att det är j-ligt underligt att ingen uppfunnit en mjuk moj för att stoppa in i allas munnar för att röntga “tänderna”. Så underligt att det måste vara en helt omöjlig bedrift. Känns rimligt med tanke på NASA och i övrigt med flera.

Eller vänta nu. Är det bara i Sverige vi har det så?

Tant Ulla är numera, det vill säga en generation senare, utbytt mot “de flesta”. Typ alla. Det sista jag hör innan jag kliver ur bilen är: “Lova att inte prata för länge”! alternativt “Prata inte med någon”!

Vad har hänt i år?
Jag ska försöka dra mig till minnes. Nu känns det som att inget har hänt. Inget alls. Livet har bara förflutit. Faktum är att jag vet att det har hänt en faslig massa. Men när tiden har gått ett tag så har det som var så viktigt och stort blivit ett ingenting. Det där vill man ju inte se med oändligtmeduniversumperspektiv.

Januari – April
Ett töcken i minnesbanken. Vi var och åkte skidor. En vecka. Idre fjäll. Och jag åkte Blåbärsslingan mest hela tiden. Jag behöver inte några orange skidbrallor.Familjen ser vem som är jag ändå. Och en gång, när jag skulle åka Blåbärsslingan, så tappde jag bort mig. Helt plötsligt visste jag inte var jag var. En snäll tjej, i min egen tantiga ålder, frågade om jag ville åka med i deras sällskap ner, men det vågade jag inte. Det såg ju så brant ut. Jag frågade om de visste var Blåbärsslingan låg, men de kände inte till Blåbärsslingan, vilket kändes orimligt och outhärdligt jobbigt. Det var nog för att Blåbärsslingar var mitt liv. Den dagen. Den veckan.

Hur som helst så tog jag av mig skidorna och började gå upp för backen. För att finna en plats där jag kunde lokalisera mig. Jag tror att den snälla tjejen, i min egen tantiga ålder med sällskap, passerade mig fyra gånger. Det tog tydligen sin lilla tid att ta sig upp. Tillslut ringde jag Chrille och sa att jag inte visste var jag var. För honom var det hela helt obegripligt. Jag undrar än idag om det hände något i nordkalotten den gången. C sa att jag inte skulle oroa mig och lade till att det är trevligt att det händer något där norröver ibland.  Så då är jag glad och tacksam för det.

🙂

Det får räcka. Det är väl inte dåligt att kunna redogöra för 7 dagar av 120.

Maj
Besiktningsmannen gick igenom alla bigårdar, eller rättare sagt alla samhällen. Många ramar blev det att lyfta och titta på. Nog sköter de sitt arbete alltid. Plus i kanten. Med nytvättade handskar o allt. 🙂 Me like.
Kycklingar anlände. Tuppen döptes till Zlatan, men fick ganska omgående smeknamnet Tuppe, som han givetvis lyssnade till då han lyssnade till allt hojtande. Han var så tjusig vår tupp. Och snäll och fin på alla sätt. Det var bara en liten detalj som vi inte riktigt tänkt på. Eller så. Ku ke li kuuuuu. Dygnet om.
Plötsligt hette tuppen Åke. Av helt naturliga skäl. Det var nämligen så att “Käften Åke” var ett stående uttryck från sonen vad vi än sa. Typ:

“Mamma får jag ta glass”?

Det ka…

“Käften Åke”!

Så trevligt har vi det.

Ja och så var det ett gäng höns också. Som fick namn. Men det var så svårt att se skillnad på dem så vi tilltalar dem inte med namn. Vi säger mer…du…du där. Eller så.

Juni
Det blåste rejält och regnade. Jag hade fått kaffe inne i mojjans husvagn och satt bakochfram på sätet med benen i kors och med näsan, mer eller mindre, tryckt mot rutan. Det kommer två personer,m ed lämplig klädsel för vädret och de promenerade förbi på grusvägen utanför husvagnen. Ryggsäcken hängde som den skulle på ryggen. Den manliga individen vrider på huvudet och tittar mot husvagnen. Det har funnits tillfällen när jag känt mig mindre dum. Jag lyfter handen och tokviftar olämpligt häftigt. Han lyfter handen och hejar svenskt lagom tillbaka.

Han måste ju ha undrat.

Ett lika.

En dag fick jag min Chrille med mig och vi åkte iväg och satte till yngelramar hos ett klent samhälle. Det följde med ett bi med mig in i bilen på väg där ifrån. Det var argt. Som ett bi. Men inte på mig! Det stack Chrille. På örat.

Var biet på örat?

Ja. Det dog på örat.

Det finns nog de som är avundsjuka.

” Aj, fan vad ont det gör “!

Min make är ingen gnällspik. Han fick en spik i foten en gång. Inte ett pip. Själv får jag hålla mig i bokhyllan nu när jag bara nämner det och då halvligger jag ändå i sängen. Jag är lite klen med blod och sånt. När jag opererade korsbandet häftade de igen såret med häftklamrar. Det visste jag inte när jag skulle rengöra det. Jag satt på sängen och tog bort plåstret.  Svim, svim. Sen tvättade jag sår och svimmade lite och höll på sådär tills såret var rent.

Stoppade i Chrille ett allergipiller för att han har reagerat lite olika på bistick. Efter en stund fick han ett till. Piller alltså.
Vi kom hem. Lite apigt beteende. Kliade sig. I ena armhålan. I andra armhålan. Och så vidare.

“Det kliar”, sa C.

(No shit?! :-))

“Dra upp tröjan”!

Han drog upp tröjan!

“Oh, shit”!

Nässelfeber

1177

Akuten nästa.

Det gick bra. Han fick 10 någonting upplöst i vatten. När det slutat klia i handflator och på fotsulor, så fick han åka hem för doktorn. Köpt sprutor och piller nu.

Första honungen slungades och tappades 🙂 Exakt 62,5 kg. De bina stod mitt på odling med ekologiskt odlad rybs.

19/6 började rallarrosen blomma.

Juli
Ja, Moder Jord vad rallarrosen blommade i år. Jag har inte varit med om något liknande. Jag är makalöst lycklig för det. Nu känns det toppen. I somras när jag insåg att lådorna inte räckte till, fast att jag satt på extra många, var det lagom kul. Bina byggde igen mellan lådorna, så att de satt fast. Med lite hårdhänthet gick lådorna isär, men jäddrar i min låda vad kladdigt det var. Det blev lite manfall, eller ska jag kalla det bifall, på kuppen. Det var i det här fallet vare sig önskvärt eller roligt.

Chrille gjorde en ställning som tog 200 ramar så fick vi loss lite lådor. Per Fekt heter hyllan.Sen paniktillverkning av ramar och lådor. Chrille, min räddare i nöden. Säg det inte den mannen fixar. Alla borde ha en Chrille.

Sen när ramarna skulle trådas. Hjäälp! Tråden var slut. Bästa Ove räddade mig. Alla skulle ha en Ove. Och det är det många som har och jag undrar ibland hur många vi är som tycker att just denna Oven är kungen bland kungar?

Vad hände mer? Jo, ett gäng Krainerdrottningar kom bort på posten. För det första kan ju avsändaren undra om jag fått dem, men inte vill betala. Och jag skulle  kunna undra om hen inte skickat dem och vill ha betalt för inget.

Inte heller så kul när man förberett bisamhällena. I vanlig ordning hjälpte det föga att hetsa upp sig. Det är som det är i alla fall. Ett bra tag för sent damp de ner i brevlådan. De levde och var vid god hälsa och kom igång som de skulle.  Och avsändare och mottagare var glada och nöjda.

Nattdopp. Det är ju det udda minnena som sitter bäst. Satt ofta och tappade honung till sent på nätterna. Ungarna väntade tålmodigt och kom och tittade till mig då och då. Sent, sent åkte vi till en liten sjö och badade. Kallt men alldeles, alldeles underbart härligt. Min finaste familj.

HÖST
Rallarrosen vägrade sluta blomma. Och i år fick vi dessutom ljunghonung i lite mängd, så att det blev skörd. Denna ljuvligt aromatiska honung. Mmmmm.

Det har blivit ett gäng marknadsbesök. Alltid lika trevligt och roligt.

Jamen Tuppe. Tjusiga Tuppe. Jag var på vift med barnen. Chrille var hemma. Plötsligt hörde han ett fasligt oväsen. Hönsen kacklade osedvanligt mycket. Chrille öppnar altandörren och får se Tuppe i full sken ner mot stranden. Efter kom ett lodjur. Och på 3 röda sekunder kom sedan Chrille. Han rusade efter och kom ifatt. Lodjuret stod ca 5 m ifrån. Det glodde på Chrille. Chrille glodde på lodjuret. Chrille började tänka. Tänk om lodjuret skulle anfalla. Vad gjorde Chrille då? Han talade med bönder på bönders vis. Han morrade. Och visade tänderna.

🙂

Lodjuret drog. Tuppe dog.
Snipp,  snapp, snut. Nu var sagan slut.

Kanske ett uppslag för tandreklammakarna. Haha.

Sedan var det tuppjakt. Vi hittade en fining i Norberg. Så när Åke försvann, så kom Åke i ny tappning istället. Alla är vi utbytbara. Han mottogs väl. Först fick han näbbsa var och en av hönorna som var lite uppstudsiga och därefter var han tuppen i hönsgården.

Nej, jag kommer inte på något mer. Det kanske ligger för nära i tiden. Jag vet i alla fall att det har jobbats alldeles för mycket, alldeles för många dagar i veckan och alldeles för långa dagar. Och jag vet att det är jätteroligt.

Jo, men en sak till. I det helt sjuka jobbtempot tog jag ledigt en dag. Min familj sa att jag skulle må bra av det. Foglig som jag är tog jag tåget till Stockholm. Det var en riktigt bra dag i sällskap med kompis från förr!

Sen kom kvällen. Hade huvudvärk så Chrille slängde till mig en alvedon. Slurp. Sen gick vi till  en sjysst restaurang. Tagit en klunk vin, smakat på hummern. Det började kännas konstigt. Kunde inte äta varmrätten. Lätt illamående. Pip. Chrille, kan vi gå hem? Vi gick hem. Går en bit och kallsvetten sprakar loss som ett nyårsaftonsfyrverkeri. Vad händer? Är det nu jag ska gå och dö? I Stockholm? Vid centralstationen!  Upprörande.

Doris i Nemofilmen – “fortsätt simma, fortsätt simma”.

Vi kom “hem”. Lade mig. Skulle ta min vanliga medicin. Glömt väskan på restaurangen. H-e!.Slängde ett getöga på alvedonbrickan.

“Chrille, gav du mig en sån här”?

“Ja”.

Han hade gett mig full dos av hans medicin.

De sa ju att jag skulle må bra av att ta ledigt en dag.

🙁

Jag vill gärna berätta hur det gick med förra årets nyårslöften.  De gick fullkomligt åt skogen. Inte alls förvånande. Tvärtom har väl misslyckandet oddsen på sin sida. I mitt fall i alla fall.  Angående gymmet, så åkte vi faktiskt dit. Vi kom till parkeringen i Sätra Brunn. Det ska tilläggas att humöret var inte på topp. Vi noterade mängden bilar på parkeringen. Med stora ögon tittade vi på varandra och kom fram till att det var nog bättre att vi åkte dit någon gång när det var färre bilar där. Det måste ju vara trångt inne på gymmet. Det hör till saken att vi inte har en aning om huruvida bilarnas ägare/förare var på gymmet eller om de kanske helt enkelt var hotellgäster. Eller något annat. Vi åkte hem. Utan att köpa gymkort.

Och det där med att ta rast när det är rast. Det gick helt bort.

Slutsats?

Jag ska aldrig ge några nyårslöften, för jag håller dem ändå inte. Men jag ska aldrig säga aldrig, så vi får väl se.
Sedan vill jag återknyta till förra årets visualisering. Det fungerade riktigt bra!! 🙂  Och idag när jag handlade på Ica så “lovade” en glad och supertrevlig personal att kommande år kommer att bli ännu bättre.

Jag visualiserar:

Det dräller in honung.
Vi vidgar våra vyer.
Vi drömmer och förverkligar.
Ica meddelar att 10  landsortsbutiker jämställs 5 storstadsbutiker  innan ip-certifiering  krävs 
Åh, vilket roligt år det kommer att bli.

Vi vill skicka ett stort hjärta med en oändlig mängd tack rakt ut i cyberspace till:  alla som hjälper oss att sälja honung, alla våra fina kunder som köper honung -såväl företag som privatpersoner, alla som kommer med tips om hur lilla företaget kan utvecklas, alla som gör reklam för vår honung, supermentorn med bihustru, bonden som gör det möjligt att bo här, alla som hjälper, uppmuntrar och hejar på och till er som bara finns där!

Och inte minst vill jag tacka (det här är väl Oscarsgalan) Chrille, Bella, Jeppe och Mommo som säger: “Vi hjälper dig mamma” när det är krisar för “morsan”.

Med önskan om ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Susanne

 

 

 

 

Vad kan jag säga om det här året? Det har varit ett riktigt bra år. Om jag fokuserar på året som honungsskördare, så kunde det varit bättre. Men nästa år kommer det att bli bra. Det vill jag tro. På det ena eller andra sättet. Gärna på båda. Jag visualiserar att alla kvarvarande bisamhällen överlever och att honungsskörden tredubblas. Ååå, vad glad jag blir! Av bara tanken.

Och det är ju tanken som räknas. Eller hur? I alla sammanhang?

Vi skulle åka till Chrilles syrra för att fira jul. Skulle bara. Jag är som barnen. Ska bara… Japp, jag skulle bara ut på nätet och sätta in lite pengar till Rädda barnen. Vackert så. Men vad gör den usla människan? Jag loggar på och har som vanligt ett gäng fönster öppna mot internet…tappar bort mig…kollar här..kollar där…bokar kurs och bokar hotell.

“Susanne är du klar?”
“Ja, jag kommer. Ska bara stänga ner.”

Stängde ner och hoppade i kängorna, tog jackan och de sista kassarna och gick ut till de andra, som satt och väntade i bilen.

Det är tanken som räknas ibland, men inte alltid. Nu har dock den tanken övergetts till förmån för handling. Bra!

Något annat som är bra är när mojjan hojtar, smsar eller ringer och meddelar: “KAFFI!” Finns det något ljuvligare än detta ord? Ja, det kanske det gör men… Släpper det jag har för händer och skuttar in. Är jag ute i vinterkylan och jobbar och kommer in, så är det mysigt att få sätta mig vid kakelugnen i den goa värmen, för att värma mig dricka en kopp java. Jag får en euforisk känsla av våra kaffestunder.

Likaså när jag fått undan alla akuta måsten och får sätta mig och bokföra. Vilken lycka! Det är fruktansvärt roligt. Eller när jag står på marknad. Shit vilken energiboost! Det är så kul att träffa kunder.

Eller när jag sitter i bilen och kör någonstans. Visst är det makalöst fantastiskt?! Sitter i en fåtölj och bilen tar mig dit jag vill. Eller när jag lyfter ner lådan från samhället med mycket honung. Kroppen fungerar. Musklerna orkar. Eller ljudet av binas surr på våren – öronpoesi. Ljuvligt!

Eller när jag tar av mig bioverallen och de tjocka vinterstövlarna i 26 graders värme efter genomgång i en bigård. Åh, så gött. Eller ännu hellre när jag får tag i vattenflaskan efter samma övning. En glasflaska med gammeldags spänne full med kallt vatten, som stått i skuggan av bilen. Klunk, klunk, klunk. Klunkar av livet.

Eller när någon nyligen köpt någon av mina burkar och hör av sig direkt och bara vill ha mer, för att det tog slut på en gång. Eller när jag kikar på kidsen och gubben, när de inte ser. Bara sitter och suger in dem med blicken och känner att det här är grejen.

Dessa lyckorus är värda allt.

Inför året har jag många planer. Jag tänker dock inte delge dem här.

Förra året skrev jag att det skulle bli ett riktigt biodlingsinlägg 2016, men det har jag inte lyckats med. Inte för att jag tror att någon bryr sig, men jag ber ändå om ursäkt. Förlåt!

Att be om ursäkt är enkelt och känns bra. Jag fick en beställning på en hink på en tillställning i somras. Jag skulle höra av mig, men hittade inte var jag hade skrivit upp telefonnumret. Tiden gick. Hittade det för några dagar sedan. Ringde upp på en gång med röda kinder och bad om ursäkt. Dessa gulliga människor hade såklart undrat varför jag inte hört av mig, men ville fortfarande ha en hink. Dörrleverans såklart!

En fundering jag har haft under min tid som biodlare är hur många gånger jag lyfter samma kilo honung? 18 gånger kanske, men mer troligt är väl 25 gånger. Då tänker jag mig att honungen tappats på burk och delvis säljs på marknad. För det är väl inte bara jag som har med mig alldeles för mycket och får bära “hem” mycket igen. Om jag skulle ha 1 tons honungsskörd bär jag 18, alternativt 25 ton. Får jag 2 ton i skörd bär jag 36 alternativt 50 ton (lägger undan miniräknaren nu) och så vidare, i all oändlighet, tills diskarna inte orkar tjoppa tillbaka sig vid vila, utan ryggkotorna sitter som klistrade mot varandra. Sen bär jag sockerlösningen också. 1 ton bärs ca 4 ggr, dvs 4 ton till och en jäddra massa annat såklart.

Hur många meter eller hur länge framgår inte som synes, men det räcker så här. Det är ju inte så att kroppen skriker efter ett gympass med tyngder efter en dag under bisäsongen. Fast det kanske hade varit nyttigt. Ren tidsmässigt ryms det inte då. Det får räcka med armvevningar och äppelplockningar påväg till biboden. Nu känner jag mig dock lite sugen. Dottern är på mig. Ska nog spana in närmaste gym, men först chokladasken, som står på bordet.

En chokladbit som släpps i vakuum – fritt fall.

Jag hoppade fallskärm en gång för länge sedan. Först åkte vi upp i ett litet propellerplan, där piloten fick plats. Det gladde oss mycket. I övrigt var vi fyra till som fick plats. Vi satt på golvet. Fotografen/filmaren fick säkert också plats, men han hängde typ till hälften utanför flygplanskroppen hela vägen upp till cirkasisådär 3500 meters höjd. Det är i alla fall så jag minns det. Det tog en gruvlig tid innan vi kom upp i hopphöjd. Under tiden jag noterade detta domnade fötterna sakta bort av kyla.

Dags att hoppa. Hoppa o hoppa?

Först satt jag med benen dinglande utanför planet. Sedan böjde jag dem bakåt mot flygplansmagen och föll framåt. Då det var ett tandemhopp föll således han, som satt bakom och ihop med mig, samtidigt.

Fritt fall, i vardagligt tal, med både gravitation och luftmotstånd som påverkan. Efter att ha kippat efter andan smackade linsen ur ena ögat och smetade platt ut sig mot visiret. Om jag inte minns fel så kom vi upp i över 200 km/h. Det var svårt med andningen, skulle kanske hållit andan? Jag som hade svårt att andas när jag åkte moppe i 30 km i timmen!!! 🙂

Killen som jag satt ihop med ryckte så småningom i tåten, eller så, och fallskärmen vecklades ut. Vi svängde hit och dit över Strömmen och Gärdet i Stockholm och det var utsikt och det var mark, som närmade sig hastigt och sen så duns i backen.

Gjorde det ont i de bortdomnade fötterna vid landning? Var det en härlig känsla att dingla högt där uppe i luften? Eller var det bara obehagligt? Var jag upprymd efteråt eller kände jag mig alldeles tom? Oavsett gäller det att välja sin choklad nogsamt.

Det företag som jag köpte mumsiga chokladpraliner av förra året har konkat. Trist. Inte lönsamt.

Vad tjänar jag på honungen OM jag har en enskild firma, inga kostnader och inte heller några andra inkomster och säljer 1 alternativt 5 ton honung till Svensk Honungsförädling?  Allt enligt skatteverkets skatteuträkningstabell

Obs! Det blir en faslig röra på kolumnerna i mobiltelefonen

Vikt             Försäljning                 Skatt &egenavgifter:             Netto år/månad
1 ton          37 000 kr                    13 382                                             23 618/2000
5 ton        195 000 kr                     81 319                                           113 681/9676
********************************************************************************
OM jag får ett resultat (intäkter-kostnader) på 300 000 (man får drömma) exklusive moms (försäljning direkt till kund och butik) – får jag ut:
300 000 – 142 629(slutlig skatt) =157 371,  ca 13 000/ månad
********************************************************************************
För att få ut lika mycket som någon som tjänar 25 000 brutto/månad eller ca 19 000 netto/månad behövs ett resultat på 540 000 kr

Då behövs ytterligare ca 6 ton honung produceras och säljas till Svensk Honungsförädling (om 0 kr i kostnad, ;-))

– Hur många ton har jag lyft då?

300 000 + 240 000= 540 000 – 309 635 (slutlig skatt) = 230 365
Av min vinst går i sådant fall 57,3 % till skatteverket som i sin tur går till oss alla och jag får 42,7 kvar

Har jag verkligen förstått?

Och nu tänker någon pigg och käck, men varför säljer hon inte allt på marknader?

Om en normal årsarbetstid är 1808 timmar för en vanlig heltidstjänst… i alla fall enligt wikipedia
så 1808 timmar/8timmarsdagar=226 dagar

Hur lätt är det då att kränga 6 ton honung på marknad?
52 veckor /år betyder att det finns 104 lördag och söndagar (Vem var Einstein?)
14 timmar räknas som genomsnitt per marknad (ändra efter behag)
Antal timmar= marknadsdagar * 14

Försäljning                                                                                                       Antal timmar görs  till
kg/marknad     Marknadsdagar    Antal timmar                        antal  8-timmarsdagar
15                          402                                (402*14) 5628                      (5628/8) 703
25                          240                                (240*14) 3360                      (3360/8) 420
50                          120                                ( 120*14) 1680                     (1680/8) 210
osv…
Försäljningen för de 6 tonen honung ovan är alltså utöver tiden som det tar för att ge ett resultat på 300 000 🙂
Men har jag inte glömt något angående tidsåtgång. Jovisst. För att kunna sälja någon honung finns lite sysslor som biodlingsföretagare/biodlare pysslar med. För det är det vi biodlare gör. Pysslar.

skrapning av döda bin i alla kupor under vinter/vår
omhändertagande av ev döda samhällen
avlägsna gammalt vax ur ramar
skrapning,kokning, desinficering av lådor
skrapning kokning, desinficering av ramar
skrapning,kokning, desinficering övrigt
smälta/rena avtäckningsvax
smälta/rena övrigt vax
vax till vaxhanterare för vaxkakeprod/alt göra själv
inköp av virke till ramar och lådor mm
ramtillverkning: såga hyvla,borra,ihopsättning,spika hylsor,
trådning av ramar
smälta på vaxkakor på ramar
lagning ramar,lådor, övrigt
lådtillverkning: hvyla, såga, ihopsättning lim o skruv
oljning
målning
inköp, övrigt
mottagning av leveranser, alt transport,upp- och inpackning
ev vårfoding
ev varroabehandling vår
biskötsel var tionde dag i snitt 30 min/samhälle
packning av bil,
drottningodling alt köp
drottningbyte
avläggarbildning
flyttning av samhällen
SLUTskattning
myrsyrning
oxalsyrning
vinterfodring
musskyddfixning
avtäckning
slungning
tappa i kärl
grovsilning
finsilning
rörning
tappning på burk
packa i lådor
göra etiketter – layout
skriva ut etiketter
etikettering av burkar
städning (av lokaler)
diskning av slunga, kärl, rörare mm
körjournal
planeringstid
bokföra
fakturering
betalning fakturor
momsdeklaration
bokslut
deklaration
affärsplan
budget
RESTID till det mesta ovan
och allt som jag har glömt
Vissa arbetsuppgifter kan såklart lejas bort mot att kostnaderna ökar. Det gäller att disponera sin tid.

Hur lyder nyårslöftet för 2017?

1.När jag har rast/lunch ska jag bara sätta mig och fika/äta och sedan njuta den kvarten eller halvtimmen. Inte bara 15 sekunder och sedan öppna datorn för att göra en beställning, en faktura eller leta info… Nej, jag ska anta utmaningen att bara sitta och låta allt vila.
2. Vi ska köpa gymkort. Men jag lovar inte att vi tar oss dit. 🙂

((((rättningar mottages med tacksamhet))))

G O T T   N Y T T  Å R!

Susanne

 

Efter myrsyran på varroagallrets botten: Voine!!! Har väl aldrig sett så mycket varroa. De där små skitkvalstren, som sakta men säkert tar död på bina, om de inte elimineras på ena, andra eller fulsättens väg. Hugaligen. Nu kanske någon undrar om jag inte har koll på mina varroagaller under hela sommaren. Jodå. På kvalsternedfallet också.

Förra året siktades typ inga kvalster i fem bigårdar. Hade jag varit det minsta paranoid hade jag trott att någon släppt ner en näve i varje kupa i år eller stoppat ner sina drönarramar. Så sjuk kan väl ingen vara? Oroande att jag ställer frågan alls med tanke på föreföregående mening.  😉

Undrar om jag fått nya biodlargrannar, som jag inte vet om? Fick ju faktsiskt en svärm, som måste ha kommit någonstans ifrån. (Jodå :-)) Oavsett skyller jag naturligtvis inte på en eventuell ny biodlargranne. Men jag har problem. Det är lika spännande varje år. Kommer jag att ha några bin efter vintern? Den som lever får se!

I år fick jag, btw, på ett för mig okänt sätt, myrsyra på tummen. Och nu har jag ingen tumme kvar.

Jorå. Den sitter kvar så fint och är arbetsduglig. När det hade gått ett tag och det nya skinnet inspekterades, så såg tummen så ung och fräsch ut, medan den andra tummen såg lika lastgammal ut som den är , dvs 49 år.

Hur kom jag fram till detta?

Plingplongdroskevarning!

“Susanne, vad gör du?”

Satt i mörkret med tummarna 1 cm från datorskärmens sken och kikade enfaldigt ovanför glasögonen, för att se om det var någon skillnad på tummarna. (Varför?)

“Kolla här Chrille – vilken tumme ser yngst ut?” (Vem ställer ens frågan?)

Chrille reser sig ur fåtöljen. Går fram till mig och fattar snabbt ett belsut och pekar.

“Den!”

Då var det bekräftat av maken. Trots det ser jag ändå inte myrsyra som ett alternativ att jobba vidare med på övriga kroppsdelar.

Kan meddela att det nu har gått ett tag och i dagsläget ser tummarna  lika gamla ut. Skrynkliga och fina. Jag älskar rynkigt! Vilken tur!!!

Min Lilla Grå har små svarta fläckar i lacken. De lär jag kunna ta bort med oxalsyra. Coolt. Ska testa i år. Ja, med samma medel som vi använder i i vår ekologiska varroabekämpning.

Harkel.

Ursäkta mig!

Ja, alltså till skillnad från de som använder apistan. Medicinen apistan som “skitar ner” bivaxet. För tid och evighet????
Ja, visst har det väl varit en återkommande punkt i de där NP-projekten, som jag i vissa fall så envist och tröttsamt hängt upp mig på.  (Eller är det slut med dem?)Tycker mig känna igen, att de mätt hur mycket fluvalinathalten från Apistanet ökat i vaxet år efter år? Och så har resultatet presenterats i kanske lika små som vackert kulörta diagram med staplar eller så, för att tydliggöra det hela för oss andra. År 1 är det si mycket apistanrester kvar i vaxet. År 2 är det så mycket apistanrester kvar i vaxet. År 3 …

Vilka projekt har genomförts för att förbättra vaxsituationen? Om man nu tycker att vi har en situation med vax, som får högre och högre halt av fluvalinat och kanske även annat “inte bra”? Jag får väl leta om jag vill ha svar.

Jag panikade i våras och beställde apistan. Det ligger kvar uppepå garderoben i sovrummet. Onödiga pengar, men det kändes bra när jag hade beställt. Våffö gjorde jag på dette viset?

Ibland har jag lite otur i tänkeriet? Följande fanns någonstans i skallen:

En snubbe, som hade bisamhällen ute på annons och inte kunde sälja desamma på grund av att drottningarna hade gått upp i pyramiden (:-)), ställde frågan som inte krävde något svar (typ): “Vilka är det som har bina kvar?” – när jag ställt min fråga (typ):” Varför använder du apistan?”

Eftersom det är tillåtet att använda Apistan har väl någon insatt med tillgång till fakta och intellekt tänkt. Visst?  Om alla skulle använda apistan- skulle det vara ok? Inte för att risken är överhängde, utan bara sådär.

Vad är värst? Att kvalstren blir resistenta eller att bivaxet blir kontaminerat? Hur många samhällen behandlas med Apistan varje år?  Det kostar 2000 kr att ta reda på. Jag har inte råd. Men någon lär väl ha koll? Lättare att ha koll på än hur många bisamhällen som finns i Sverige.

Engagerar sig SBR för att vaxet ska behållas rent? Eller bavakar de enbart uppgifter om hur vaxet blir sämre och sämre? Precis som att någon svarade att de bevakar frågan när jag undrade(typ):

“Är ni pådrivande i frågan om att biredskapsbutikerna borde stå hela kostnaden för producentansvaret, när det gäller allt som har med biodling att göra dvs glas, plast, metall, kartong, stålplåt – what ever? Det borde väl vara det mest rättvisa för alla biodlare att biredskapsbutikerna gör det. Då får alla vara med och betala för det vi använder, eftersom de i sin tur naturligtvis lägger kostanden på priset på varorna.”

Eller gör de ingetdera? Alltså SBR… Ska in och leta på deras hemsida när tid finns över.

Ett tillägg angående producentansvar. När jag sökte till Icas leverantörsportal blev jag medveten om vad just procucentansvar verkligen betydde. Glasburkarna togs redan producentansvar för, men plåtlocken var mitt problem. Gick int på fti.se och såg att lägsta avgiften var  2000 kr oavsett om ens ansvar egentligen var betydligt mindre när man räknar på vikt * kg-pris.

Nu är problemet ett minne blott. I alla fall för mig. LP:s biodling har tagit producentansvar för alla plåtlock, plastburkar och kartonger sedan april. Guldstjärna. På Biredskapsfabriken berättade de vid senaste besöket att de gjort lika. Silverstjärna. Hur övriga biredskapsaffärer har gjort vet jag inte.

Apropå vaxprat. Visst är det väl fantastikst att en svärm, som stoppats ner i en helt tom kartong och lagts i jordkällaren över natten, har ett nybygge på gång när man plockar fram det dagen efter? Jag blir lika fascinerad varje gång.

Året närmar sig sitt slut och jag har fortfarande inte  skrivit  ett enda rikgtig inlägg  angående biodling. Äsch, det är långt kvar. Och det finns ju värre brott än att inte hålla sitt ord. Tex att göra salva. Av vax och olja. Till männsikohänder. Tänk att någon som gör det kan hamna i finkan på grund av… läs mer.

Det kan bli 2 års fängelse – samma som för lägsta straffet för våldtäkt.

“Våldtäkt är ett av de allvarligaste sexualbrotten. Den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Fängelsescen

En styck uschlig våldtäktsman: “Va sitter ru inne för?”

Salvmannen: “Jjjjjag har blandat olja och vax och gjort salva och skrivit salva på burken och gett bort bbburken till en god vän som har problem med torra händer.”

Uschlig våldtäktsman: “Det var det dummaste jävla ljug jag någonsin hört. Sämre än: “Jag har inte gjort nåt – jag är oskyldig.”

Och så skrattade han ihjäl sig, han som  eventuellt skulle suttit inne lika länge***(länge för salvtillverkning alltså) som Salvmannen. Våldtäktsmannen, med offer som tvingas leva med en traumatisk upplevelse hela livet och salvmannen, med offer som tvingas leva med mjuka sköna händer tills burken tar slut. Ja, det är för jävligt!!!

Om jag skulle börja göra salva för att ge bort och sedan blir hämtad av polisen, så har en kompissa tipsat mig om vad jag ska säga i polisförhöret.

“Jag gjorde salvan i sömnen”

Undrar om de kommer fråga vad jag hade på mig? För hade jag kort kjol när dessa salvor gjordes – då lär jag ha varit aktiv i mitt salvgörande – fast att jag sov.

Eller??

Alt 2 – ett annat sätt att komma undan:

Jag: “Det var han som gjorde det”
Min man: “Det var hon”

Alt 3 – “jag är ett offer”

“Salvan ville bli gjord och såld.  Olivoljan och vaxet gjorde ju inget motstånd och sa inte: “jag vill inte”. Och etiketten – den var så följsam.”

Tycker du att det borde vara annorlunda regler för salvtillverkning – gå in här och skriv på.

Häpp

 

Nu är det marknadsdagar tre på g:

Fredag, 23 september i Sala kl 9-18

Lördag, 24 september i Sala kl 9-15

Oj, då säger jag häpet till mig själv. Klockan 9 redan? Ja, så var det säkert förra gången också. Och jag var säkert lika häpen då när jag upptäckte det för andra gången.

Söndag, 25 september i Nyhyttan hos Carlströms Drängstuga

Där firas ÄPPLETS DAG mellan 10-15

Hoppas vi ses!  🙂

 

Stack ut näsan genom dörren och spanade och spejade och lyssnade och andades kl 22,32.

Varför då? Varför inte.

Det var sådär varmt och fuktigt och och tidighöstigt i luften, vilket får mig att minnas en alldeles speciell kväll i Stockholm. Jag hade börjat på en konversationskurs i engelska.

Varför då? Varför inte?

Det var tredje gången och min kompis kunde inte följa med den gången. Jag tog bussen. Jag klev av bussen. Jag började gå. Mot kurslokalen. Eventuellt mot kurslokalen. Jag hade lite svårt att lokalisera den. Gick tillbaka till där jag steg av bussen. Var det här jag steg av bussen? Ja, det var det nog. Och så gjorde jag ett nytt försök. För att göra en historia om en lång promenad kortare, så gav jag upp så småning om. Gick aldrig mer till engelskakonsversationskursen.

Bara så alla vet.

Jaha. Och?

Nä, inget mer. Bara så.

Jaha.

Nu tänker någon –  trevligt, säger jag 😉  – att nu börjar det lugna ner sig för henne, för nu har hon tid att skriva inlägg. Önskar att det var så. Är nog lite hysterisk för att jag inte har tid. Att ligga här och läsa deckare när jag skulle kunna kliva upp och gå ut och fortsätta. Får inte ro. Så då tänkte jag att det kanske kunde vara lite terapi för fingrarna att klappra på tangenterna.

Vad händer när jag som minst har tid med sånt jag inte har tid med?

Jo, då går jag o slarvar bort grannens shoppinglappar. Letade huuur länge som helst. Det var viktiga shoppinglappar. Inte ost o bröd o sånt alltså. Gick igenom möjliga utrymmen om och om och om igen. När vi sitter i soffan för att återskapa listan och det inte går så bra, så säger grannen. “Nä, vi tar och inväntar att du typ råkar på listan igen.”

ÖÖÖÖh, tänker jag.

Det finns ju så ytters få platser listan skulle kunna ligga på. Jag flyger upp för att göra en sista letning den timmen. Tittar ner i min “jobb-kasse”. Där har jag redan letat fem gånger och mamma två. En annan timme.

Att leta på samma plats fem gånger är inte konstigare än att man känner fem gånger på dörren att den är låst innan man åker hemifrån.

Och det är ju vrickat.

Och då. Och där. Vad är det som ligger där – överst?

Stora ögon.

Hade inte blivit mer förvånad om kungen hade klivit upp ur kassen.

Joho, tänker du. Nähä, säger jag.

VI                   SU                    A                    LI                 SE                   RA

Fast jag hade ju undrat förstås. Hur kom han ner?  Vad gjorde han där? Och varför skulle han kliva upp just när jag letade efter grannens papper?

Så har jag det.

Staaaaaackars mig.

Ett litet tillägg. Om kungen klivit upp ur kassen OCH hade räckt mig grannens papper. Då hade jag blivit mer förvånad.

Hur fort drog bina ner sockret i år då? Fort. Varför då? För att de alla älskar foderlådorna från LP:s. Ett samhälle älskar den så mycket att de trots att sockret är slut, tvärslut, vill sitta och trycka ihop sig hela vägen nerifrån där sockret en gång fanns, upp över frigolitkanten och ner på andra sidan. Kanske höll de på med något slags rekord. Eller lekte de “Hur många elefanter…” fast på riktigt. Men på låtsas för de är ju bin.

Var ju tvungen att få bort bina och det var inte så lätt. De satt verkligen tajt. O nu undrar jag. Tänk om drottningen satt i den där smeten av bin. Det gjorde hon väl inte. Säg att hon traskade runt nere bland ynglet.

“Hon traskade runt nere bland ynglet.”

🙂 Bra.

Har jag gjort några hopslagningar? Någon biodlare har typ skrivit att gör man ett misstag är inte det något konstigt. Gör man om misstaget är man typ idiot. Jag har inte gjort hopslagningar innan och det har varit dumt.

Har jag gjort någora i år då?

En.

En hel. Är mycket stolt över mig själv. Har väl aldrig hänt innan så det måste vara en fasligt massa procent i ökning.

Eller ingen procent alls.

Tarvligt.

 

Nix, inte ett vettigt ord från mig inte.

Desto vettigare är mina kunder. Jag tror faktiskt att jag har maxtrevliga kunder dessutom. Vettiga är de förstås för att de har den goda smaken att gilla mina bins honung. Maxtrevliga är de av naturen.

Igår mötte jag tex två coolingar på cykel från Arvikatrakten. Ja, det var i alla fall längre bort än Karlstad de kom från. Då kan det väl stämma med Arvika. Skulle ju kunnat kolla in en karta på nätet, men då hade jag ju inte fått visa hur dålig jag är på geografi.

Ja förresten, vem var det? Som frågade om vi bodde norr om Västerfärnebo? Söte Schesus. Var går solen upp? Där. Öst. Väst. Norr… Jovars, ett väderstreck om Västerfärnebo skulle jag absolut säga att vi bor.

Nu kom jag på vem det var. Hon var inte honungskund. Men med tanke på att hon var maxtrevlig, så lär hon vara en potentiell sådan.

Tråden syster!!

Jo,  Arvikingarna frågade efter en badplats. Och jag som är en rutinerad vägbeskrivare…

()-dags
Det stannade ett par skottar här för ett bra tag sedan. De fick låna cyklar och skulle cykla en runda för att kika på pippifåglar. Jag, den då orutinerade, vägbeskrivaren beskrev vägen jättebra. Ända till den platsen där de skulle svänga till höger. Där slutade jag beskriva. De var borta. Länge. Jag tog bilen och körde och letade. De var borta. Jag kollade med grannen på andra sidan skogen. Jag körde runt andra hållet. De var borta.

Liksom cyklarna. Hm.

Och än idag är det ingen som har sett röken av….

Jodå. De kom tillbaka. Trötta. Och jag skämdes för min urusla, halvfärdiga vägbeskrivning.

Borde gått den där engelska konversationskursen klart.

()-slut

…beskrev hur de skulle ta sig till klipphällarna.

De tog sig till klipphällarna. Och badade. Det var kallt. Kändes viktigt att skriva det. Att det var kallt. Den sista augusti.

Det måste varit skitskitkallt. Men om man hade cyklat från Arvikatrakten, så hade man nog varit så ljummen i pälsen att det inte kändes skitskitkallt. Fast nu hade de inte det.

De stannade till på tillbakavägen o provsmakade lite honung och eftersom de var maxtrevliga så blev d shopping. Roligt!

Nej, det här går inte. Katten lägger sig på armarna så jag inte kan skriva. Ska bara avlsuta.

Om jag fortsatt den där engelska konversationskursen, så hade kanske någon som inte heller var så bra på engelska  sagt:

“When you buy an honey extractor will the perfect seller tell you that it´s wise to buy an extra fuse and of course show you where the fuse is placed on the extractor.”

Då hade jag vetat att inte slungan dött för evigt när den dog.

Å andra sidan då hade jag inte fått träffa mannen som räddade mig i min säkringsnöd.

Så slutet gott – allting gott.

Utan engelsk konversationskurs.

🙂

Det var alldeles nyss jag skrev att det var dags för hantverksrundan. Och nu är det dags igen.

Vi står i stort sett samma glada gäng i Hörnsjö fors vid Kvarntorget – på station 15.  Passa på att fika hos oss. Mums.

Lördag och söndag 13-14 augusti 2016 klockan 10.00-16.00

VÄLKOMNA   🙂

En presentation av alla utställarna finns på arrangören Färnbo byalags hemsida.

Missa inte station 19. Märit är en riktigt fixare. Och är man det minsta trädgårdsintresserad, så ska man absolut vara med på en guidning av trädgården. Det berättas mycket intressant om än det ena och än det andra.

När du svänger in till dem så hoppas jag att du inte missar att spana in den fräcka björken.  Är väldigt sugen på en sådan. De vanliga är väl svenskt (hm) urfina, men den här är så snygg.

Fast först vill jag skaffa en vanlig hederlig skogslind. Någon som har en över? 🙂

 

 

 

 

 

 

Vad händer här? Det växer så det knakar. Underbart att ha fel ibland. 🙂 Det är nog bara lilla fläderbusken som för evigt kommer hålla sig på en halvmeter.

Vad händer mer då? Bland annat så är vi inte längre herrar över vår egen tomt. Gässen har tagit över. Jag är skiträdd för dem. De väser, väser och väser. Sedan äggen kom har de bara blivit otrevligare och otrevligare. Det är bara Sigge och Snöflinga som beter sig lite mänskligt. 🙂 Fast det är väl inte en egenskap som för gåssläktet framåt.

När äggen kläcketes kom det ut små gula, ulliga och gulliga krabater. Jag tror de var 13 stycken som flest. Det har varilt lite som i sagan man inte får nämna vid titel. Det tio små… I förrgår var de 6. Igår blev de 4. Idag blev de 3. De vuxna gässen är så fruktansvärt klumpiga. De ligger ihjäl sina ungar. De kliver på dem. De går ifrån dem och lämnar dem utlämnade och oskyddade långt ifrån dem själva. De borde inte få vara föräldrar. Enbart äggproducenter. Hmpfrr.

När gåsmammornas ungar kläcktes blev de ännu ilsknare och anfaller gärna om vi kommer för nära. Påhejade och hjälpta av sina gåsmän.

De är dessutom jäddrigt fulfula när de anfaller. De sänker halsen. Och huvudet, eftersom det råkar sitta på halsen. Sedan håller de halsen och huvudet horisontellparallellt 🙂 med marken och rusar mot anfallsobjektet, som kan vara allt ifrån en svärmor till en lastbil. Dum som en gås är inte taget ur luften.

Slutsats: Äggen var goda. Gräsmattan och altanden är välgödslade. Hoppas att gås ä gott!

Sen är det det där med slakten då. Fast jag kan säga så här. De där elaka skånegässen – när de nyper Sigges och Snöflingas pyttesmå ungar i vingen och drar till då skulle jag lätt kunna dra en järnsjua i nordkalotten.
Ingen skada skedd.

Vet de som sett mig spela golf.

Till något helt annat så skulle jag vilja dementera en uppgift i ett tidigare inlägg. Min praktikant. Vår son. Han är inte nästan 12 som jag skrev och trodde. Eller ja alltså han är nästan 12 eftersom att han är 11 år. Men det är inte brukligt att säga att ens barn är nästan nästa års antal år i ålder . Hur kom jag på att jag skrivit fel? Vi var in på blomsteraffären och skulle köpa blommor till Chrilles brorsa som fyllde 50. Hon föreslog färggranna blommor för det gillar tydligen gubbs. Ja, nu hör det till saken att föremålet för buketten var färgblind. Hon i alla fall som gjorde buketten undrade hur mycket han fyllde? Och nu kom jag på att det var inte alls till 50-åringen utan min praktikant. Vår son. Som jag köpte blommor till den gången. Annars stämmer ju inte storyn. Hjälp. Hur ska det gå för mig? Då sa jag visst att han fyllde 12, vilket min mojja opponerade sig mot. “Susanne – stämmer verkligen det?” 2005 – 2015 + 1. “Näe.” Detta var en typisk ickehistoria av naturliga skäl, då det var en dementi med lullull.

Känns som jag bor i snickeriet. “Heeeej, vad gör jag där då? Sågar och hyvlar och spikar och skruvar och borrar.” Den som vet vilken låt jag tänker  på och först mailar in det vinner en honungsburk. För andra som inte är sugen på att tävla och vinna, men vill höra underverket till barnsång kan lyssna på den HÄR. 🙂

Det är jäddrigt dammigt när jag sågar ramvirke. På fikapausen satt vi ute och kaffade. Då sa min mun att det känns som att jag har spån ända upp till hjärnan. De andra kikade under lugg på varandra och log. Skitapor! 🙂

De där små pluttarna på hls-ramarna. Ja, de som sitter på mitten på gavlarna och ska skona bin från att bli klämda – hur viktiga är de på en skala på en hls-ram? Det är ju inte många centimeter att ha koll på. Tror jag skiter i att sätta dit dem. Shit va najs det känns. De var en riktigt glädjedödare i ramtillverkningen. Obs! VAR.

Antalet samhällen varierar från dag till dag. Ljuger nog för det mesta. Verkar konstigt att inte ha koll och det känns udda att säga: “Jag vet inte.” Inte trovärdigt det minsta – men absolut sant. Jag glömmer sånt. Men häromdagen kom det en korrekt uppgift över mina läppar. Helt säker. Kändes fint. Ända tills en biodlarkollega räknade medan jag sa antal samhällen i olika bigårdar. Fast då hade jag glömt några avläggare. Eller hur det nu var.

Nu är det inte många lådor honung kvar. Det är ny honung på g. Det varierar från ingen honung alls till nästan 2 lådor. Slunga lite snart? Det händer mycket på 10 dagar (dagar mellan genomgång). Har ramlat in hinkbeställningar och andra beställningar. Roligt! 🙂

Har beställt 10 drottningar av en jag hört gott om. Har ett gäng egenuppdragna på g. Alltså – bina fixar i avläggare. Tror på många olika drottningar och nytt blod. Resten är blå. Typ. Håller fortfarande på att fundera på hur min drottningodling ska gå till. Funderar endel på det här med drönaruskärning. Blir det för lite drönare i samhället? Nu fick jag en idé. Måste diskuteras med meister.

Jag har blivit aningen snabbare i bigården.

Grattis till mig och bina.

Tack!

Hallonen blommar och bästaste Ove är hemma igen hos finaste och jag ler av lycka.

är tillagt längst ner.

Minimarknad

VID BUTIKEN I VÄSTERFÄRNEBO

LÖRDAG 4 JUNI 10-14

Kempes Skogsbod kommer att närvara tillsammans med ett litet men glatt gäng knallar.

Samtidig är det loppisrunda med 14 olika stationer –  arrangerad av Färnbo Byalag.
Karta till rundan finns att hämta på Svartådalens Cafe&Service.

🙂      VÄLKOMNA   🙂

För den som har lust att kolla på mer loppis finns det gamla skolhuset i Hörnsjöfors:

Hörnsjöfors 124

Och för den som är sugen på kaffe med hembakt och/eller att titta på hemslöjd kan leta sig fram till Torpets hemslöjd:

Hörnsjöfors 120

 

 

VID BUTIKEN I VÄSTERFÄRNEBO

LÖRDAG 4 JUNI 10-14

Kempes Skogsbod kommer att närvara tillsammans med ett litet men glatt gäng knallar.

Samtidig är det loppisrunda med 14 olika stationer –  arrangerad av Färnbo Byalag.
Karta till rundan finns att hämta på Svartådalens Cafe&Service.

🙂      VÄLKOMNA   🙂

 

Dags för marknad nu i helgen. Lions club arrangerar Norbergs marknad.

Lördag klockan 10-18             Söndag klockan 10-16

Mer än 1000 meter marknadsstånd och stort tivoli ska det visst vara. Och bland de 1000 metrarna finns Kempes Skogsbod med på ett litet hörn. Eller någonstans i alla fall.

I veckan har Kempes Skogsbod haft en praktikant. Vår egen son, nästan 12 år. Ögonen öppnades på honom på många sätt. Mycket bra, mycket bra. Lite i stil med när vi plockade rötter.

Vi missade inga raster. Jeppe hade järnkoll på klockan. En kvart på förmiddagen och en på eftermiddagen och så en halvtimmes lunch. Han fick borra, tråda, spika och häfta ramar. Det är det som görs just nu. Han vet nu vad han inte ska arbeta med som stor.

Jaja. Vi får väl se om fotbollsproffsplanerna förändras. 🙂

Han hade en lapp med ett antal frågor som skulle besvaras. Bland annat skulle tre bra saker med jobbet nämnas. Och tre dåliga. Bra saker var lätt, men jag kom bara på en dålig och det är att det är så fruktansvärt tungt. Ryggkotorna ligger tätt på kvällen.

Jag grubblade och försökte komma på något mer dåligt. Då sa vår lille gosse: “Men mamma, är det inte dåligt att du inte kan ta ut någon lön?”

Parentes. När jag gick i lekskolan och var på hemväg kommer jag ihåg hur jag gick och funderade på att jag hört mamma och pappa prata om något väldigt intressant. Jag minns inte vad det intressanta var, men intressant var det.    🙂  Jag minns också att pappa sa: “Små grytor har också öron”. Jag visste såklart vad det betydde och tänkte att jag ska komma ihåg när jag blir stor att man förstår och snappar upp så mycket mer än de vuxna tror. Slut parentes.

“Äum. Ja. Jo, det har du väl rätt i.”

Vi får väl se vad timpenningen blir en vacker dag. Har läst att man ska ha 300 samhällen för att kunna leva på biodling. Kanske 150 om man förädlar själv.

Oavsett så borde det finnas en rimlig timpenning kontra arbetad timme och kostnader.

Allt handlar om konkurrensen på marknaden. Varför ligger priserna som de gör?

Det ska jag skriva om någon gång.

Har jag testat ångvaxsmältaren än? Näpp. Inte hunnit. Den står och väntar. Måstegöragrejor kommer först. Ramar och lådor. Och fler ramar och lådor.

Men nu ska jag skryta lite och berätta att det har ringt flera personer lite hänne och dänne ifrån som bara vill tala om hur god honungen är (och somliga vill beställa). Jag spricker nästan av lycka och stolthet.

En man, som också äter vår honung,  ringde och berättade att han tänker så klöver på mark som legat i träda väldigt, väldigt länge. Den klövern kommer mina små gullisar slurpa nektar från. 🙂 Obesprutat fält. Mmmm. Ljuvligt för flickorna.

Nu ska jag ta en kopp av världens godaste te (tack bror) med mumsig honung och få perfekta glykogenvärden inför morgondagen.

Hoppas att det inte kommer att snöa. Men gör det det ska jag tänka på Prince (och…)

“Sometimes it snows in april”