Sitter i skamvrån och skriver.

Mitt problem. Fel. Ett av mina problem. Eller, jag vet inte om det är ett problem i det stora hela? (Eller vad säger du bror?) Men, det kan vara ett problem. Det är som så, om jag ska komma till den tänkta punkten någon gång,  att jag får infall, plötsliga idéer, som går stick i stäv med vad jag planerat, ibland sedan länge, men ibland även efter ett precis fattat beslut.

Som tex när jag slängde på sockerkladd på alla samhällena. Jag hade köpt in case of, så att det fanns till alla samhällena. Jag hade förvissat mig om att samhällena hade tillräckligt med foder och skulle egentligen enbart lägga socker  på “samhället från skogen”. Och så vips. Hur gick det till? Ett infall.

Jag vet att jag var orolig att de andra skulle börja röva samhället, som fick sockret, och det resulterade i den inte så sluga slutsatsen, att om alla får så… Jag vet i och för sig inte om det var något fel på den slutsatsen. Plus att jag inte skulle behöva oroa mig för att fodret skulle kunna ta slut. Det var ju fortfarande kallt då.

Och vad hände härom dagen? Satt lugnt och sansat och spikade trådar på ramar. Plötsligt hade jag overallen på mig och jag stod i full färd med att ta reda på hur det ser ut i “samhället från skogen”. Ja, ett infall. Jag skulle låta dem vara.

Tröstar mig med att det var 20 grader. Tröstar mig med att det var lite bra att jag gjorde det.

Det här  känns mest som en dåres försvarstal eller varför inte en dåres bikt. Båda titlarna använda av den gode Strindberg. Ja, huruvida han var god vet jag inte. Det var bara ett uttryck. Ett litet ordinfall. Sedan kan jag undra huruvida huruvida är ett lämpligt ordval i modern tid . Om tid nu kan vara modern. Tid finns väl inte? Bara påhitt.

Påhitt eller inte – tid tog det i gängse mening. Mitt lilla infall. Varför? De hade börjat bygga vax i Apifondapåsen. Tog ett resonemang med mig själv. Ska jag låta påsen sitta kvar, låta bina fortsätta bygga,och fylla cellerna med honung (sockret var bortforslat)  och till slut se till att de knyter ihop påsen fint efter sig? Om det hade varit en snygg påse så kanske.

Mitt val föll dock på att vifta ur bina ur påsen, ta bort vildbygget i och under påsen och kolla läget i samhället. Det såg bra ut. 🙂

Det tog väl inte så lång tid kanske någon näsvis undrar?

Nej, det gjorde det inte. Men sedan lyfte jag på nästa huv/lock. Da capo.

Nu behöver jag trösta mig själv igen. Trösten är att 2,5 kg socker inte hamnar på så vansinnigt många ramar.  Nästa tröst var att det fanns samhällen som haft den goda smaken att inte dra ner sockret. De hade istället sett till att ha plats för yngel, pollen och honung.En egenskap som man kanske ska ta med i bilden, när det gäller drottningodling. Ja i alla fall om man, som jag, framhärdar med att vara en korkad biodlare, och dessutom tänker göra om samma misstag igen.

Fast det planerar jag såklart inte.

Tröstar mig med att jag kommer ha massor med socker att tillgå om jag ska göra avläggare. Sen har jag ju lärt mig att man aldrig ska använda vinterramar två vintrar. Men om ramarna är fina har jag hört att det ska gå bra. Min plan numera är att använda det bortplockade sockret till vintern igen. Men, det är långt till hösten och vem vet vad kommande infall kan leda till. Vem vet? Jag kanske stoppar i mer socker imorgon. Snart är allt vinterfoder klart till hösten.

Häpp

Vill berätta en sak till samtidigt som jag kliver ut från skamvrån. Det har aldrig sett så fint ut inne i mina bisamhällen som det här året. Rent och torrt. Så jäddrans skitroligt! Det var nog sockret som gjorde det! Blink, blink.