Välkomna till Sala Silvergruvas luciamarknad

imorgon söndag – kl. 11-16

Idag har jag stått på marknad i Sala Silvergruva. Jag älskar verkligen att stå och sälja, prata och berätta. Det bästa jag vet är när kunderna smakar och hummar och tycker och diskuterar.  Alla har olika smak. Alla har rätt. Det är det som är så coolt med smak. Sedan att det finns en smakernas elit som är rörande överens är intressant och egentligen konstigt.  Eller? Eller vad? Är det inte konstigt eller är de inte överens?

Jag köpte – eller rättare tjejen, som hade hand om häst- och vagnandet på Luciamarknaden, erbjöd sig att gå och köpa boken, som Magnus Tyrgrimm har skrivit,  Petrus och silvertjuvarna. Snäll tjej! Ja, det var hon som tipsade och sålde in den och det är jag glad för.  Kul att bokens handling utspelar sig i Bergslagens skogar.

Kanske ska börja fila på min egen bok “Februarisagor”, som handlar om livet för många olika väsen här i Bergslagens djupa skogar. Fast det lär dröja innan jag får tid för det.  Och nu känns det lite fel att göra det. Går du ut sent en natt när det är fullmåne och ställer dig bakom en tall så att du inte gör en månljusskugga, då kan alla, som tror, höra alla som gråter. Alla dessa olika väsen som gråter, för att de inte vet vart de ska ta vägen. Deras hem försvann  över bara en natt. Det är sorgligt. Det är så fruktansvärt sorgligt.

Skojar hon nu eller är hon inte riktigt klok?

Prova.  😉

Det är och har varit en viktig ingrediens med godnattsaga för barnen, sedan de var pyttesmå till ganska stora. Den här skulle jag vilja läsa för pojken vår. Jag älskar nämligen sagor. Det goda mot det onda. Det goda ska såklart vinna. Gärna övernaturliga goda krafter, som kan inspirera den lilla jordevandrande människan. Jag känner faktiskt många som jag tror är goda féer eller trollkarlar egentligen. De viftar lite, utan att det syns, med sina fé- alternativt trollspön och sen går allt bra. Kanske har jag läst för mycket sagor eller så har jag tomtar på loftet. Varför inte båda?

Idag kom det en kund. En enda? Nej många och jag har sagt säkert 100 ggr att jag säljer” Salas bästa honung.”

Luktar det illa? Doftblogg finns inte än tack och lov. Tror jag.

Ja, men det gäller väl att passa på nu när vår honung har lyckats få priset. En kund sa, tror jag, att den inte var godast. Då är det inte läge att säga: “Vad sa du?” 🙂 Hur som helst så tyckte jag att det var det han sa och att han  köpt en härligt fruktig jättegod honung av en person, som jag raskt kom fram till att det var Stentorparbiodlarn. Världens bästa! Ja, jag kunde såklart inte låta bli att berätta att jag fått en burk av “meisters” ljunghonung. Oj, oj, oj – ja, den var verkligen suuupergod.  I våra bigårdar blev det inte någon ljunghonung i år. Inte mixljung ens. Det är väl smällar vi får ta här när vi kompenserats med rallarroshonungen som är roligt, roligt – jäddrigt poppis.

Efter den här upplysningen av mannen vände jag mig glatt till nästa kund och sa:  Vill ni smaka Salas bästa honung? 🙂 Man ska inte låta sig nedslås.

Precis bredvid mig på marknaden har jag två sköna personer. En fiskkille från högt uppåt landet.  Jag frågade hur långt ifrån Kiruna han bor. Geografi är inte min starka sida. Bland många andra inte starka sidor. Han sa  att det låg ca 40 mil från Kiruna. I Kiruna där vi bodde på ishotell. Vilken fasa! Har jag skrivit om det innan tro? Det var då jag vaknade mitt i natten med näsan i ett litet hål i sovsäcken. Kikade ut. Allt var vitt. Var jag dö(d). Hade jag kommit till himmelen? Ja men det var inte det jag skulle säga. Han kommer från någonstans i Haparandatrakten och han är en upplevelse. Det är värt att köpa en fiskgreja bara för att få lyssna på honom och hans historier.

På andra sidan har jag en tjej. Samma tjej som jag fick låna det röda skynket av för ett år sedan och som jag har skrivit om förut. Hon tipsade mig om en bok och den och hon fick mig att börja tänka tankar som förändrade mitt liv. Coolt och totalt.

Och det ännu cooligare var att jag träffat en annan tjej en kort tid innan, som hade ett annat viktigt budskap och som också gjorde ett stort intryck på mig. Typ en tatuering. En själslig tatuering. Jag tänker ofta på henne och hoppas att vi kommer att ses snart. Tid är en bristvara.

Nu svävade jag väl ut lite i vanlig oordning. Det jag ville säga var något säkert mycke väl genomtänkt, men eftersom jag har glömt var det var, så kan jag berätta vad som händer precis här och nu. Chrille och mamma går loss på adventsljusdekorationen. De äter upp den.

Vi hade inte vitmossa den dagen när man skulle ha vitmossa hemma. Första advent alltså. Vad har vi? Vad har vi? Tänk, tänk. Jamen vi har ju mashmallows och bomull och små flugsvampar (konstgjorda, det får väl finnas gränser) och polkagrisstänger. Det blev så himla fint och duger utmärkt som substitut för vitmossa. Bara så ni vet!

Innan det här gör som Salatåget – spårar ur:

Välkomna till Sala Silvergruvas marknad imorgon söndag – kl. 11-16