Igår hörde ytterligare vänliga själar hört av sig om olika saker. Det är så mycket gott i alla så man förundras och jag kan säga att det känns bra. Själv känner jag mig rätt usel. Alla jobbar och sliter. Vissa alldeles för länge och mycket för att det ska vara bra för hälsan har jag förstått. Och vad gör jag? Har fullt upp med att få i mig frukosten. Känns sådär.

Två biodlarvänner har hört av sig och erbjudit boende. Helt fantastiskt snällt. Andra vill veta att det är ok och erbjuder hjälp av olika slag. Tack för all omtanke!

När vi lämnade torpet var vår katt Busan på en tripp sedan tre veckor. Det är en vana, eller som vi tycker en ovana, hon har. Vi gjorde i ordning så att det fanns mycket mat och vatten ifall hon skulle komma tillbaka om inte vi var hemma.

Igår fick vi information om att en kvinnlig brandman hade hört Busan gå och jama inne i torpet. Stackars kissen. Tänk vad hon undrade varför inte vi var där och var de andra katterna var. Hon var alldeles ensam.

Vi har alltid luckan öppen så att katterna kan gå in och ut. Det vi blev oroliga över var om något hade hänt med luckan så att det bara gick att komma in och sedan inte ut. Vi ville såklart bara och hämta lilla Busan omgående, men det är inte helt enkelt som läget ser ut nu.

Ännu en genomgod man ordnade så att vi skulle få åka dit och hämta henne. Vi slängde oss i bilen från Fagersta och åkte över Avesta till Västerfärnebo, där vi blev uppmötta av mannen i fråga. Polisen tillät bara en av oss följa med genom spärren, så Chrille åkte med och jag tog mig upp till bygdecentret. Där gickjag gott sällskap och det var jag glad för med tanke på att det tog lite längre tid än beräknat. Jag hade kunnat vänta en vecka bara vi fick försöka få tag i katten.

Chrille var till alla tre husens trädgårdar och ropade. Ingen kisse. Skit. Det hör till saken att det var tydligen igår någon hade hört henne jama. Hon kanske har gått på tur igen. Det känns inte bra, men det är som det är. Hoppas att vi får möjlighet att komma dit snart igen. Jag önskar försås att kattburen hade fått stå kvar och att om någon hade råkat se henne där ute kunde man tjippat in henne i buren och tagit med henne ut ur farozonen. Men det är förstås en naiv tanke.

När Chrille kom hem visade han foton och berättade allt han kom ihåg att han hört och sett. Vi lyssnade med stora öron. Ett par meter bakom bikuporna hemmavid var det svart. Det surrade i de kuporna han lyssnade i så troligtvis har vi minst 12 levande samhällen. Det du Ove! 🙂 Frågan är bara när vi kommer att få åka dit på riktigt så att säga.  Annars får de väl invintra på sin honung för första gången.

Dags att gå och lägga oss. Vi skulle bara surfa lite och kolla på nyheterna. Plötsligt hör jag Chrille ropa på mig alldeles uppskärrad. Min stackars lilla mamma hade gått och ramlat i trappan och låg i buskarna. Blev så himla rädd. Hon hade ropat på oss och vi hörde henne inte. Svullen som tusan på ena knäet och foten. Det blir raka vägen till vårdcentralen imorgon.

Imorgon är en ny dag.

…kan man bli ledsen för samma sak?

Nu har 3 nätter spenderats borta. Fast vi är lite “hemma”. Är hos Chrilles föräldrar igen. Ingen rök i luften när vi andas. Prio ett.

Som så många andra följer vi alla nyheter på tv, radio, tidningar och nätet. Vi såg de fyra stora flygplanen sväva runt uppe i luften ovanför Åmänningen innan de skulle hämta upp sin första påfyllning av vatten igår. Jag hör dem just nu. Och en helikopter. Ljud man inte är van med att ha konstant i bakgrunden. Det blir en speciell stämning.

I förrgår fick grannen veta att deras hus brunnit ner och att enbart skorstenen stod kvar. Fruktansvärt sorgligt. Vi har haft så otroligt mycket att jobba med i år så vi har knappt hunnit stanna till och fika med dem. Dels har biodlingsverksamheten tagit väldigt mycket tid med tillverkning och det löpande, vi har haft storstädning på tomten med en faslig massa körningar till soptippen, vi har målat biboden och de sista penseltagen togs förra veckan, vi har forslat bort ett gammalt skjul som rasat ihop (vi var dock inte klara med det arbetet och en extra lyckad medborgare, som säkert har rösträtt, anmälde oss till kommunen för nedskräpning), vi hade plockat rötter till förbannelse på lilla jordplätten osv…

I måndags när vi tog vår “vanliga” tur upp i skogen för att se hur det såg ut med röken stannade vi till vid grannen och hojtade: “Kaffe!” Direkt hoppade grannfrun upp och sa: “Jaa, vad roligt!” Och så pep hon in och fixade kaffe med blåbärspaj och vaniljsås.

Så satt vi där under den vackra eken, som gav skön skugga i värmen, andades brandrök och pratade. Samtalet handlade såklart om skogsbranden som var på frammarsch. Jag frågade: “OM våra hus brinner upp bygger ni nytt då?”

Vi tog oss tid just där och då. Jag kommer aldrig glömma just den fikan eller alla de trevliga stunder vi har haft i det huset med grannarna, deras goa barn och barnbarn för den delen. Hoppas de bygger nytt. Vi skulle sakna dem nåt gräsligt om de inte gör det. Och jag ska springa där jämt och skrika FIIIKA. Hihi.

Grannen smsade igår kväll om nyhetssändningen på TV 4 22.00. De hade visat bilder från en gård där bara lekstugan fanns kvar. Det gick inte att titta på sändningen igår i efterhand. Vaknade lite efter 5 i morse. Tittade direkt på 22-avsnittet och var det deras tomt? Är det så det vetter till? Jamen jo, det ser precis ut som deras tomt.

Hur många gånger kan man bli ledsen för samma sak?

Hur många gånger som helst!

Chrille fick en bild på torpet nyss av en underbar man.  Det står där med grön gräsmatta runt om sig. Duktiga lilla makalösa torp. Envist har det kämpat emot. Det väntar på oss. Och vi längatar efter det så in i…bänken.

Vi grinar av lycka. Igen.

Hälsningar

Familjen Lipsill

Det finns människor som vi känner en otrolig tacksamhet till. Alla de som sliter dag och natt med att släcka branden på diverse sätt. Alla bönder som vänder på sin skörd för att hindra spridning. Alla som hjälper till med allt möjligt och omöjligt.  De personer som ser till att skaffa besked om hur saker och ting ligger till, när man undrar och våndas så. Alla som gör något.

I dag fick vi besked av bonden (det finns bara en bonde i vårt liv 🙂 men många bönder) att vår nybyggda bibod har brunnit ned, men att huset står kvar och verkar intakt. Fattar inte att han vågade åka dit. Hela familjen grät av lycka för det beskedet.

Någon ska ha skurit upp poolen så vattnet fick göra lite nytta. Det dräller av modiga män i Västerfärnebo tror jag bestämt. Och kvinnor. Konstigt att biboden brann ner några meter från plastpoolen utan att poolen smälte.

Det brann tydligen runt omkring bostadshuset. Tänk att vårt tappra, lilla underbara torp står där och svettas och står emot. Hoppas, hoppas, hoppas att det orkar hela vägen. Då ska det få en puss mitt på taknocken.

Alla har väl en relation till sitt hem. Vi är verkligen tokiga i vårt tåååp. När vi ska åka iväg ett par dar vrålar hela familjen Knasboll “Hej då Tååååpet”. Vi har ringt till det idag. Att det inte svarar kan vi väl hantera, men att telefonsvararen går på genast känns inte lika bra. Men det kan finnas flera skäl till det.

Många frågar hur vi mår och har det. Det pendlar mellan galghumor, allvarliga men optimistiska samtal och gråt. Det funkar. Vi fixar boende allt eftersom har vi sagt.

Natt 1 Brandbo
Natt 2 Örebro

Vi tillbringade dagen hos vänner i Västerås. Vi ville andas luft som det inte fanns en gnutta rök i. Vi bestämde oss för Örebro. Vi åkte. Det kändes bra. Vi fick punka på husvagnen på motorvägen. Ut. Kliv 60 steg. Upp med röda triangeln. Hoppas Chrille fick med den hem. Vi äger eventuellt så få saker nu, så vi ska vara rädda om de vi har. Även röda trianglar. 4600 kr kostade det kalaset – slurp. Vi kom till Örebro. Vi parkerade. Kliver ur. Tappar halva sulan. Går låghalt in påhotellet. Klänningen har under dagen både hamnat på rätt håll och är inte längre ut och in. Visst några hål och lite målarfärg och på tok för kort. Tjejen i receptionen skämde bort oss rejält. Här kan vi bo.

Natt 3 Det behöver vi inte fundera på nu. Ett dygn till dess.

Den som undrar om den ska sitta kvar och invänta evakueringsbesked ska komma ihåg att de gör det på egen risk. För våra grannar var evakueringsbeskedet KNAK, SPRAK, DÅN. För oss var det DÅN, bondens pappa och självbevarelsedrift.

Lev väl!

Vi sitter i Brandbo hos Chrilles föräldrar och är glada att vi lever. Barnen är i tryggt förvar hos vännerna i Västerås. De säger på tv att inga hus har brunnit upp. Vad bra! Då har vi huset kvar då.

I förrgår eftermiddag någon gång, det är svårt med tidpunkter just nu, stannade en polisbil till hos grannen. De sa att om det blev dags för evakuering skulle de komma tillbaka. Tryggt.

De kom aldrig tillbaka – ingen annan heller. Därför är vi glada att vi lever. Vi är chockade såklart, men en liten chock ska man väl kunna hantera.

*************************************************************************************************************
Vi steg upp på morgonen och satte igång att plocka ihop viktigheter och hjärtesaker, som vi lade in i mammas husvagn.
En underbar människa från Sala ringde under dagen och frågade om vi behövde hjälp med att flytta bina. Vi bestämde oss tillsammans för att flytta bina till kvällen och Chrille och jag gick ut i bigården och förberedde. Vi plockade av ett par skattlådor på nästan alla samhällena och stoppade in dem i “Biboden” där det redan stod ett gäng honungslådor som väntade på slungning. Sedan satte vi på spännband på ett håll. Flustret skulle vändas på kvällen och ett spännband till skulle på då. Ett extra spännaband skulle jag lägga på alla kupor. Det glömde jag.

Egentligen ville jag bara stoppa in all honung i släpet och sedan fylla på med möbler, men vi skulle ju flytta bina i släpet till kvällen och de skulle ju säga till om evakuering. Några kartonger med honung hade jag fått lov att ställa i Västerfärnebo Lanthandels kyl. Fall i fall. När vi kom dit var det full aktivitet på flitiga,vänliga och hjälpsamma människor.

Det blåste kraftigt och vi spanade hela tiden efter röken vi haft koll på sedan första dagens larm om skogsbrand. Plötsligt hör vi hur det dånar från skogen. Åh, fy fan! Det har dånat från skogen en gång förr. Det var när det regnade något fruktansvärt för ett antal år sedan. Då rann det en trettio meter bred flod över lilla grusvägen. Det var läskigt. Men det här dånet var fruktansvärt. Det krävde, det ville ha. Någon hade sagt att när det brinner i grantopparna kan det gå jävligt fort.

Ungefär samtidigt kom bondens pappa cyklande förbi. Han hade varit upp och cyklat i skogen för att reka. Hans absoluta tips var typ att det var dags att dra för det går fort nu. Det bara att slänga sig i bilen. Inte ska bara, utan direkt. Kanske var det han som räddade oss. Det var skräck i hela ens väsen.

Alla vi tre grannar stack iväg och lämnade våra älskade torp kvar.Och ungarnas grejor. Och gammelbjörken. Och bina som jag glömt lägga fram spännband till. Och en katt som varit på vift i flera veckor. Och hela lilla verksamheten Kempes Skogsbod med sin “Bibod” med rekordskörden av honung. Och växthuset med gurkorna. Alla blåbär. Alla hallonsnår. Och lilla minipoolen som jag klorerat och rengjort filter på in i det sista. Och björnhallonen som vuxit upp från ingenstans i år. Och syrenerna. Och allt, allt det lilla som betyder så mycket.

Vårt paradis försvann i backspegeln och troligtvis gick det upp i rök. Minnena kan dock elden inte ta ifrån oss. För vi lever. 🙂
Men det är inte tack vara poliserna som skulle komma och varna oss, utan snarare bondens pappa och vårt eget förstånd.

Om någon vet något om vårt hus så berätta gärna. Det har såklart brunnit upp, men…