Igår hörde ytterligare vänliga själar hört av sig om olika saker. Det är så mycket gott i alla så man förundras och jag kan säga att det känns bra. Själv känner jag mig rätt usel. Alla jobbar och sliter. Vissa alldeles för länge och mycket för att det ska vara bra för hälsan har jag förstått. Och vad gör jag? Har fullt upp med att få i mig frukosten. Känns sådär.

Två biodlarvänner har hört av sig och erbjudit boende. Helt fantastiskt snällt. Andra vill veta att det är ok och erbjuder hjälp av olika slag. Tack för all omtanke!

När vi lämnade torpet var vår katt Busan på en tripp sedan tre veckor. Det är en vana, eller som vi tycker en ovana, hon har. Vi gjorde i ordning så att det fanns mycket mat och vatten ifall hon skulle komma tillbaka om inte vi var hemma.

Igår fick vi information om att en kvinnlig brandman hade hört Busan gå och jama inne i torpet. Stackars kissen. Tänk vad hon undrade varför inte vi var där och var de andra katterna var. Hon var alldeles ensam.

Vi har alltid luckan öppen så att katterna kan gå in och ut. Det vi blev oroliga över var om något hade hänt med luckan så att det bara gick att komma in och sedan inte ut. Vi ville såklart bara och hämta lilla Busan omgående, men det är inte helt enkelt som läget ser ut nu.

Ännu en genomgod man ordnade så att vi skulle få åka dit och hämta henne. Vi slängde oss i bilen från Fagersta och åkte över Avesta till Västerfärnebo, där vi blev uppmötta av mannen i fråga. Polisen tillät bara en av oss följa med genom spärren, så Chrille åkte med och jag tog mig upp till bygdecentret. Där gickjag gott sällskap och det var jag glad för med tanke på att det tog lite längre tid än beräknat. Jag hade kunnat vänta en vecka bara vi fick försöka få tag i katten.

Chrille var till alla tre husens trädgårdar och ropade. Ingen kisse. Skit. Det hör till saken att det var tydligen igår någon hade hört henne jama. Hon kanske har gått på tur igen. Det känns inte bra, men det är som det är. Hoppas att vi får möjlighet att komma dit snart igen. Jag önskar försås att kattburen hade fått stå kvar och att om någon hade råkat se henne där ute kunde man tjippat in henne i buren och tagit med henne ut ur farozonen. Men det är förstås en naiv tanke.

När Chrille kom hem visade han foton och berättade allt han kom ihåg att han hört och sett. Vi lyssnade med stora öron. Ett par meter bakom bikuporna hemmavid var det svart. Det surrade i de kuporna han lyssnade i så troligtvis har vi minst 12 levande samhällen. Det du Ove! 🙂 Frågan är bara när vi kommer att få åka dit på riktigt så att säga.  Annars får de väl invintra på sin honung för första gången.

Dags att gå och lägga oss. Vi skulle bara surfa lite och kolla på nyheterna. Plötsligt hör jag Chrille ropa på mig alldeles uppskärrad. Min stackars lilla mamma hade gått och ramlat i trappan och låg i buskarna. Blev så himla rädd. Hon hade ropat på oss och vi hörde henne inte. Svullen som tusan på ena knäet och foten. Det blir raka vägen till vårdcentralen imorgon.

Imorgon är en ny dag.