Chrille åkte med sällskap ut till torpet i förrgår, med tillstånd från räddningstjänsten, för att som vi hoppades rädda katten Busan. De åkte inte till en nyrenoverad timmervilla med pool, som det skrivits om i media, utan en enkel liten timmervilla med vanlig hederlig panel och en numera sönderskuren plastpool (vilket vi är glada och tacksamma för).

De fick vänta länge innan de fick klartecken att åka iväg. Halv nio på kvällen påbörjade de sin färd på slingrande grusvägar. Chrille var på helspänn och väldigt nervös. Det talas om sönderbrända rötter och träd som faller tyst. Scary. Han visste inte heller vilken syn som skulle möta honom. Han visste att huset var ok, men inte hur det såg ut överallt runtomkring torpet eller hur det skulle vara inuti.

Allt var sig likt vid de öppna fälten. De åkte in i skogen och där var allt som det alltid varit ända tills det var ett par hundra meter kvar till första grannen. Där stod det en bil med en vattentank. Till vänster har de markberett och skapat en bred väg som tydligen går hela vägen till Gärdsbo. En riktigt stor vattenslang, kanske 25 cm i diameter, låg utrullad ända från Hörnsjöfors till den här vägen. En mindre slang som var ihopkopplad med den stora låg utrullad på den nygjorda vägen, troligtvis hela vägen till Gärdsbo. På den mindre slangen kan man sedan koppla på ytterligare slangar ifall en uppblossande skogsbrand kräver det.

Det stod två brandbilar precis vid första grannens hus. Eftersom de mötte ytterligare en brandbil parkerade de redan där och gick sedan upp mot torpet. På höger sida såg de spår av branden med svedda träd och svart mark. När de närmade sig vårt ställe hade skogen brunnit på vänster sida, på samma sida där vår uppbrunna bibod stått. En teori om hur biboden började brinna är att elden har hoppat snett över sjön till snåret nedanför biboden och på såvis har denna sedan fattat eld.

Det enda som fanns kvar av den vinterbonade ekonomibyggnaden var tegelpannor och några stålskelett från vår hyveln och kyl- och frys. Någon meter från den uppbrunna biboden stod växthuset kvar med ätfärdiga gurkor och röda tomater. Av barnens studsmatta fanns endast skelettet kvar. Poolen som stod några meter framför boden såg tämligen intakt ut,  eventuellt smått förvriden av värmen. På höger sida var det bränt in mot vora bikupor. Men precis runt dem var det grönt och fint. Ett par meter bakom dem var det svart igen.

Till hälften hårdgrillade äpplen satt på äppelträdet en bit från boningshuset. Presenningen över vedhögen är uppbrunnen en bit. Vedtraven är svart hela vägen på vedens gavlar. Vi har hört flera som sagt att de måste ha vattenbombat vårt hus. Annars begriper de inte hur det har gått till att det klarat sig.

Skogen till höger om boningshuset hade inte haft med branden att göra alls och skogen på andra sidan vägen såg ut som den brunnit på marken. Hurvida skogen var skadad får vi veta så småningom.

När de gick bort till grannens hus visste de att de skulle mötas av synen av enbart en skorsten. Det hade brunnit sporadiskt runt om hela deras tomt. Chrille upplevde att utsikten på vänstersida bortanför den uppbrunna ladan som öppen och vacker. Det gick att förställa sig hur fint det kommer att bli utan det svarta.

När de letat klart efter katten, utan framgång, var det dags att ta sig tillbaka igen. Det hade hunnit bli lite rått i luften och lite mörkare. När de kom till platsen där vattentanken stod kom det en stor bulldozer från skogen som skulle få påfyllning av diesel. Bulldozerns arbete var att fortsätta med den nya vägen, fast nu åt motsatt håll mot Sörhörende.

Åter tillbaka till Hörnsjöfors mötte de flera militärbandvagnar fulla med personal på väg ut till skördare och bulldozers för att skydda dessa mot fallande träd. Under hela resans gång brummade de stora vattenbomplanen ovanför trädtopparna och Hörnsjöfors herrgår för att fylla på tankarna i Hörendesjön. De flög i full fart, touchade vattenytan och på tretton sekunder var tanken full och de lyfte igen. Hela processen med att fylla och släppa vatten tog ca 4-5 minuter.

Platsen runt Hörnsjöfors var full av aktivitet. Där befann sig militärer, brandmän, bönder och övriga frivilliga. Miljön, alla ljud- och synintryck tillsammans gav känslan av att befinna sig i en krigszon. Många såg slitna ut, säkerligen med alldeles för få timmars sömn. När ska de få sova ut? Hur länge ska de orka?

Chrille pratade med en man som sa: “Det är bara snö och vinter som kan tämja branden.”

Jag är rädd för att han har rätt.