… med First Aid Kit är en låt som fått en alldeles speciell betydelse efter branden.

Onsdag

Vi lämnade Dalecarlia en dag tidigare än planerat. Blir lite påfrestande för barnen att pendla till Fagersta varje dag för diverse “måsteaktiviteter”. Det var inte riktigt så det var tänkt.

Efter att ha lämnat ungarna hos farmor och farfar tog vi oss mot Ramnäs IP. Där var det dags för helikoptertur över vår fastighet och över skogarna, som är eller varit en stor del av våra liv, våra bins födosökställe och vår arbetsplats.

Men, det är någon annans skog och jag hoppas verkligen att de skogsägare som vill får möjlighet att åka upp och titta på förödelsen. Det måste vara otroligt traumatiskt för dem att deras skog, som var tänkt som arvegods till barn eller som sin egen pensionsförsäkring eller what ever, bara gått upp i rök. Fruktansvärt. Jag gråter. Vad ska inte de göra?!

Ungefär så här gick det till.

Först var det idkontroll. Efter parkering av bilen var det idkontroll igen och så fick man skriva på ett papper att man inte hade pacemaker, inte var gravid, hade olycksfallsförsäkring och något mer tror jag, men det minns jag inte.

En mycket rar man med tydlig empati från Sala kommun frågade om vi behövde stöd på något sätt. Vi är inte behov av någon “prathjälp”. Ja, eller vad det heter. Vi pratar med allt och alla hela tiden. Med vänner och andra som är genuint intresserade. Och med det menar jag inte något klank på de som arbetar professionellt med sådant. Aboslut inte!! Alla fungerar vi olika.

Vi var mer ute efter vad kommunen rent praktiskt kan hjälpa oss med. Då tänkte vi tex på att vi måste bo någonstans och hur kommer barnen till skolan då? Hjälp med att skaffa bostad kunde vi inte få, men det har vi å andra sidan fått sådan otroligt bra hjälp med av privatpersoner och sedan även av en go kille på Länsförsäkringar, så det kändes väl som skit samma. Hade vi inte det hade vi sett detta som ett stort problem och gjort en sak av det. Men det kanske är något för dem att tänka på för framtida händelser?

Mannen i fråga fixade snabbt fram ett löfte om att oavsett var vi väljer att bo fixar de skoltaxi för barnen. Puh, där föll en sten.

Sedan fick vi se på bilder på vår fastighet som tagits från luften. Det är en av dem vi visar nedan. Chrille har ritat på hur vi tror att elden har hoppat över sjön och sedan tagit eld i vår bibod.

flygbild1
(Klicka på bilden för större bild)

Efter att ha pratat med diverse personer var det dags att gå mot helikoptern. Redigt nervös. Men jag hade min amulett runt halsen så… 😉 Vi fick hälsa på heliktopterbesättningen, fyra personer, och sedan hade två killar säkerhetsgenomgång. En i varje par fick hörlurar med headset så de kunde kommunicera med piloterna. Chrille var den utvalda av oss, han skulle guida dem till ett par områden vi gärna ville se.

Vi spände fast oss. På med hörselkåpor. De startade och propellern började rotera sakta och sen… Det skakade lite och jag kikade hela tiden på “vår bra polis” som åkte med. Han hade åkt med flera gånger och såg inte han orolig ut, då behövde inte jag vara orolig. Så resonerade i alla fall jag. Chrille såg stencool ut. Ja, så lyfte vi. Det var helt klart superhäftigt att åka helikopter. En skärva av lycka.

Först åkte vi över grön mark och skog. Men sen. Åh, fy fan, åh fy fan! Usch!

Det var plockepinn med svarta stickor. Det var bränd skog. Vi hade hört talas om gröna fläckar och visst fanns de, men de var fösvinnande få. Det var berghällar. Hade jorden brunnit upp? Alla berghällar med den vackra vitmossan. Gone by the fire. Såklart. Hur lång tid tar det innan den återvänder. Om den återvänder. Jag hörde en siffra på år idag. Det vill jag inte tänka på. Nej! Inte!

Det vi upplevde var riddare Catos land i Mio min Mio – det var svart och dystert och det fanns bara en känsla av en väldig smärtsam sorg. Men till skillnad från i boken tror jag inte att det fanns en endaste liten fågel.

Jag vet hur länge vi åkte över det hemska, hur gigantiskt området var och ändå var det inte hela skogsbrandsområdet vi sett, långt ifrån. Jag tänker inte “ta in” hela eländet nu. Det kommer portioneras ut i små mängder.

Vi cirkulerade runt vårt hus. Vårt käraste tappraste. Jag ville bara skrika “Hej Tååpet” och veva med armarna, men jag vinkade världsdiskret med lillfingret och viskade till det. Höll händerna för munnen, ja mest hela tiden faktiskt, så inte ens polisen mitt emot lade märke till min hälsning. Man vill ju inte verka knäpp!

Halva vår lilla skog på ena sidan är brunnen i topparna och hälften är grön. Hur det ser ut på marken är en annan fråga. Skogen på höger sida om huset ser helt ok ut. Där tror vi inte att det har brunnit alls. På sjöns södra långsida är skogen bränd hela vägen mot vårt. På vänster sida om huset har det brunnit. Delar av skogen mot första grannen, som har klarat sitt torp, är bränd, men närmast dem är den fin. Tror vi.

Efteråt fick vi prata med och ställa frågor till Uddholm. Det var en cool snubbe får jag lov att säga. Det är inte många män som imponerar men… 🙂 Han ska se till att vägen säkras och att elen kopplas in. Ja, det är väl hans uppgift, oavsett om han pratade med oss eller inte. Men det kändes så bra i hjärtat att han sa så och det kändes som, obs inga löften från någon, att det inte kommer ta evigheter innan vi får komma tillbaka. Vi begriper dock att vi inte är de enda och så vidare…

Jo, en viktig detalj – han lovade att vårt hus inte kommer att brinna upp. Jaadu, Uddholm!!! Fast han lovalovade inte och då gäller det ju inte som bekant.

Efteråt åkte vi och tittade på ett hus vi fått tips om. Verkade skitbra allting. Vi avvaktade dock beslut, eftersom vi skulle titta på fler ställen dagen efter. Nu känner jag att vi låter bortskämda. Det kanske vi är. Men det är viktigt att det känns bra för alla. Barnen förlitar sig på vårt val. De vill inte vara med och titta.

Slut på en lång, lång dag. Jag somnade till Bellas prat i sängen bredvid. Skönt! 🙂