…alltför god för att vara sann

<3 från Chrille och Susanne

 

Torsdag

Vårt mission possible för dagen: bestämma oss för var vi ska bo. Först skjutsades ungarna till kompisar som de skulle sova över hos. Vi träffade tjejen med det underbara leendet och hennes fina familj och fick höra hur de blev drabbade av skogsbranden.

De hade koll på kossorna. När de höll sig längt bort i hagen, ja då var det väl lugnt. Sen började de vandra. Sakta men säkert rörde de sig uppåt i hagen. Efter ett tag stod de högst upp och tryckte.

Ett budskap hade uppenbarligen kommit med vinden: “Varning, varning, fara å färde!” Bonden som ägde kossorna blev varse via mobilen och det var dags för honom att göra något åt deras situation.

De var inget som brann upp för familjen och elden kom inte i närheten. Men när röken kommer och är som en vägg, då är man väldigt liten. Är det en glödögd fasa som döljer sig bakom den varma röken som skoningslöst rullar mörk och tät emot en? Det i kombination med kyrkklockornas dån i bakgrunden. Kyrkklockorna som ringde och varnade. De ringde, ringde och ringde oförtrutet och till det ljudet skulle de tänka klart och rädda sin familj. Usch!

Alla som bor i området har en historia att berätta. Jag skulle vilja höra dem alla.

Sedan var det dags att åka och titta på hus att hyra. Vi åkte till Broddbo. Vi fick titta på ett urmysigt litet timmerhus i två våningar. Tjejen som äger det är ett energiknippe utan nåde, älvlik och genomgod. Vet ni vad hon sa? Schnörvel. Nä, hon sa inte schnörvel. Vi schnörvlade. Hon sa att om vi inte vill ha den här timmerstugan, så hade hon och hennes sambo ett annat förslag. Jo, de bor på en gård och vill vi så kan vår familj få hyra det huset istället och själva kan de bo i timmerhuset. Man tror inte sina öron. Man tappar hakor. Man vet fan inte hur man ska bete sig för att ta emot en sådan generositet. Jo, man gråter en skvätt.

Om någon tycker att jag har ett dåligt språk som svär lite då och då, så är det helt korrekt uppfattat. Dåligt språk, sa Bull.

Vi åkte iväg till gården. Jäddrar i min låda vilket hus. Chrille och jag bara tittade på varandra. Det var så fint. Det var så rymligt. Det var sådan atmosfär. Det var så vackert rustat. Barnen kommer trivas. Vi kommer trivas. Är det verkligen sant och möjligt? Jaa. Och vi får ha husvagnen där. Obs, Chrille har varit väldigt noga med att kontrollera att det finns plats till husvagnen, så att mormor kan haka på. Så likt som möjligt mot förut. Men ändå så olikt.

Efter den här skogsbranden känns det som att vi är skuldsatta upp över öronen. Hur ska vi kunna ge tillbaka till alla? Eller är det så att betalar tillbaka gör man genom att hjälpa någon annan när den behöver det. Givaren är inte nästa mottagare. Men mottagaren är nästa givare. Så kan det vara. Ja, eller något sånt. Blev lite yrslig där.

Vi har lite olika produktnamn på g by the way. Smokey Honey, ja, det låter bättre än Rökig Honung, Sothonung och Kanderad Honung. Eller som Ola kallar den, Mirakelhonung. Det duger väl!?

Huset. Vill vi? Gärna, mer än gärna, MEGAGÄRNA! Vi flyttar in på måndag.

Mmm, så hoppade vi in i bilen.

On the road again…