Idag åkte vi till torpet för att titta och känna efter i lugn och ro hur det känns med det vi fått och blivit av med efter branden. Id-kort var med, kamera var med, bikläder var med.

Vi klev ur bilen och började ströva runt på tomten. Länge stod vi och glodde ner i bibodens aska. Det finns inget att rädda. Men vi ser spår av det ena och det andra. Man skulle kunna beställa en gigantisk urna och lägga askan i. Ja, och sen är försäkringspengarna slut. Då avfärdar vi den idén. Ja, det var inte någon medveten tanke, utan mer som en liten felkoppling mellan synapserna, som så ofta.

Det var så härligt att gå runt där. Det känns lite spännande liksom. Så vant, men ändå så ovant. Vi känner i hela kroppen att det kommer bli så fint, om vi bara ger det lite tid. Och så här får man väl inte säga, tänka eller skriva, men eftersom saker och ting är som de är… så visst ska det bli spännande att se när naturen läker sig och hur den beter sig efter en skogsbrand.

Misstolka inte det.  Vi gick inte och köpte skog för att den skulle brinna upp. Vi hade naturligtvis helst haft all skog kvar precis som den var, med alla favoritplatser henne och denne. Massamosseberget. Snuffeskogen. Storskogen. Lillskogen. Den övergivna stugan. Ja, det är platser som ingen känner till utom vi och några till. Det finns en hisoria. En historia, som vill bli berättad. Den kallades av ett bokförlag för trevlig, och det är den, men trevlig räcker inte för att få bli berättad för fler barn än våra egna, genom att hamna på pränt i bokform. Det sorgliga är att efter skogsbranden är det ingen som kommer kunna hitta alla platser längre, för de finns inte kvar. Inte så som de var. Och, det är inte bara vi som gråter. 😉

Måste bara berätta att vi träffade en trevlig snubbe ute i skogen. Det visade sig vara pappan till tjejen som räddade Busan. Eller rättare sagt, det var de två som räddade henne. Jag vill och har lovat ge tjejen en “tahandomBusanpeng”, men vad svårt det skulle vara då. Pappan såg bara pillemarisk ut när jag ropade en sista gång att han ska säga till dotera att ge mig ett kontonummer, så jag skan skyffla över de utlovade pengarna.

Trodde ett tag att växthuset klarat sig helt. Sen såg det snett ut på ett foto vi taget, så nu var vi nyfikna. Vi tittade noga. Det har smält på några ställen. Vi skördade en gurka. De andra hade gulnat och var mjuka. Den gröna hamnade på kvällsmackan. Gott!

Vi har så gärna velat ha en fläderbuske på tomten. Två har dött för oss tidigare år. Och nu rök den tredje, som hade rekord i torpet med 10 blommor. Inte mycket till att göra saft på, men i alla fall. Två syrener på väg att växa på sig – kaputt. Och en sån där som blommar i gult tidigt på våren. Vad heter de? Forsythia heter de. Den hade inte börjat blomma än någon vår, så vi hade våra förhoppningar till nästa vår. Nu har vi andra  förhoppningar till samma vår.

På vägen hem från torpet mötte vi grannarna med det nedbrunna huset. Vi vände och hakade på. Vi ville träffa dem. Det har varit ringande och smsande, men det är inte samma sak. Ja, de skulle ha poliseskort så vi stannade Hörnsjöfors. Och det här är ett så skämmigt, så jag ska knappt berätta det. Precis när jag  skulle äntligen skulle krama om grannen får jag syn på bondens pappa. Då smiter jag förbi grannen och ger honom, bondens pappa alltså, en bamsekram istället (så gör man bara inte  – men det blev en varm kram efteråt med vår goa grannfru). Och, i vanlig ordning gråter jag, så han hör nog knappt vad detta, något uppjagade, fruntimmer säger. Men jag fick i alla fall ur mig att han hade räddat livet på oss. Han sa att han trodde nog att vi hade åkte iväg ändå. Det var han fick fart på oss att åka då. Och vad som hade hänt annars, det få vi aldrig reda på.

Om någon undrar över hur det går med våra bin så hoppas vi på det bästa. Nästa vecka ska vi påbörja invintringsfasen och då går vi igenom samhällen noga. Det känns bra. Idag var jag hos våra supermentorer. De mentorar eller mentorerar oss på flera plan. Och det behöver vi. En kopp te och och en god pratstund det är balsam för själen. Om ni undrar om inte teet var gott, med den formuleringen, så var det visst det. Gott. Med honung i. Flytande…mums. Jag är så ledsen för att jag inte hunnit ge mina stammisar och butikerna jag levererar till nyslungad honung. Men det kommer. Än är det inte för sent. Om den inte är rökt! 🙂

Jo, en sak till hon Länsförsäkringstjejen hade visst kommit ihåg att ändra till 19 samhällen. Great! Och nu när ett gäng väl har dött – ska jag försäkra ner igen då eller?

Vet vi mer om elen? Nej, När vi var i torpet åkte Vattenfall och inventerade elledningarna med helikopter. Ja, vi såg inte att det var Vattenfall men de flög som de brukar när de kollar linorna vid oss.

Slut

Och här frågade Chrille varför jag har Tigerkaka som rubrik. Det gillar jag! Att han frågade alltså. 🙂