Alla vet hur skönt det är att komma hem efter en underbar resa till Grekland eller något annat trevligt ställe. Man har bott bra, man har ätit och druckit gott, man har kanske badat och solat och bara gjort roliga saker. Ändå är det så ljuvligt att komma hem och krypa ner i sin egen säng och lägga huvudet på favoritkudden, att ha alla sina saker runt sig, att gå sina vanliga rundor och leva sitt vanliga liv i sin vanliga miljö.

Vi var inte i Grekland och hade det bra. Vi var evakuerade. Vi fick inte komma hem. Vi kunde inte komma hem. Vi ville bara hem. Till en ovanlig miljö. Men hem.

Ja, det är skönt att vara hemma. Så evinnerligt skönt.

Jag vet att det här kan låta lite kokko, men jag känner mig tryggare och ännu mer hemma i torpet än någonsin. Torpet finns här för oss. Det klarade sig. Ingen förstår det. Vi pratade med ett par brandmän idag. De förklarade, att när det brinner så nära som det gjorde när biboden brann, så brukar det bli så hett och så torrt i panelen så att den tillslut självantänder. Den gjorde det inte. Varför?

Släpp det kan någon tycka. Tyck det då.

Jag vill veta. Jag vill se eldens framfart. Jag vill se hur eldkloten hoppade. Jag vill veta när biboden brann upp. Jag vill se hur elden kom till oss. Jag vill se hur det brann runt oss och när. Nu när vi är trygghet vill jag det. Det är svårt att släppa. Och det är svårt att tänka att allt kunde varit väldigt, väldigt annorlunda.

Vi kan krama våra barn.

Förut var den kramen bara ren skär lycka. Nu är kramen en lättnad, som gör ont. Som lycka som man ska vara medveten om att man inte ska ta för givet. Men jag vill ta den förgivet. Jag vill att den bara ska kännas rosig, varm och självklar. En kram som bara får vara utan att hjärnan förstör.

Idag var jag till Broddbo och hämtade ett par honungskärl för att sedan åka vidare till Stentorpet, där det bor ett par människor som är godare än kladdkaka med grädde. Det måste vara något med området norr om Sala.

Inte nog med att jag fick vara där och slunga. Jag fick hjälp. Ja, det var inte mycket jag gjorde faktiskt. Jag plockade i och ur slungan. Sen gjorde min räddare i nöden resten. Om jag är en tiondel så rask som den mannen, när jag når pensionsålder, då kan jag skatta mig lycklig.

Det är det alla biodlare drömmer om. Att skatta sig lycklig.

Och det räcker inte. Blev bjuden på en lunch som var ett litet fyrverkeri av färger och smaker. Hur många äter Karl Johansvamptoast med squash- och tomatsoppa till lunch på en måndag. Inte jag. Jo, idag. Den här damen, tillika kocka, hon har magin inom sig. Jag tänker på féerna i Törnrosa när jag ser henne. Så färgsprakande, glad och god.

Och nu blev det svårt att skriva. Våra älsklingskissar kom hem idag. Nu lade sig Busan på min mage och datorn. Mjukt, varmt och skönt. För oss båda.

Imorgon ska jag åka och städa i Broddbo. Och säga hej till kissen Ozzy. Han kom idag när jag hojtade på honom. Borstade lite på honom och förklarade varför han inte fick någon mjölk. Kände mig usel. Hur kunde jag glömma att ta med mjölk? Imorgon ska han få. Det lovalovar jag.