Dagen efter förra inlägget knackade det på dörren till Storebror, det vill säga den stora containern. Eftersom vi befann oss inne i Storebror och hörde knackningen gjorde vi det enda rimliga. Öppnade. Det var killarna som ska fixa grunden som hade kommit till Gärsjötorp. De drog igång i stort sett på en gång. Vilken lycka för Kempes Skogsbod!

“Det är din dag idag. Det är din dag idag. Det är din dag GANESHAAAAA. Det är din dag idag.”

Varje morgon intas frukosten i husvagnen mellan 7.30 och 8.00. Idag  hände något alldeles speciellt. Det var show utanför fönstret och jag satt med vidöppna ögon och halvöppen mun på första parkett. Hur ska jag skriva det här så att någon förstår mig och min upplevelse. Jag kan säga att jag var lika hänförd som Julia Roberts, när hon gick på opera för första gången i filmen Pretty Woman. Ja, jag blev väl inte tårögd, men i övrigt så…

Jamen, vad var det då? Jo, det var grävarkillen som gjorde en parkeringsplats.

Konstpaus med tid för reflexion (eller reflektion om man vill).

Grävskopan dansade fram så mjuuukt och fint och droog sakta och säkert bort snön runt diverse grejor som stod exakt där de stod, utan att de diverse grejorna snuddades och därmed fortsatte att stå exakt där de stod. Den, grävarens skopa, liksom smekte bort snön. Hajar någon? Det var som en fantastisk grävskopebalett till Balladen pour Adeline.

Konstpaus med tid för visualisering.

Man ska ha i åtanke att jag har svårt att manövrera vattenkranen här hemma i köket.

Och detta får mig genast att tänka på instrumentbrädan. Instrumentbrädan? Heter det så? Där framme där man ser en massa information och det lyser och har sig i bilen. Ja, där kan det stå: “Höger bak bältad”. Sådant roar mig. Mamma sitter nämligen där. Ni vet hon med dottern som blir hänförd av grävskopedans.

Bilen gick sönder för ett tag sedan. Efter dryga 42 000 mil tappade han livsgnistan. För första gången blev det en Volvo i vår familj. Eftersom jag tycker att det är trevligt med namn på saker och ting så heter den Vlovvlon.

Det bästa med namnet, och nu håller jag på att skratta ihjäl mig, är att Chrille, knappt kan säga Vlovvlon (prova gärna). Inget svårt alls. Ligger bra i munnen.

Jag ser framför mig hur han står bland några andra managementkonsulter (fint ska det va) (och gärna på engelska) och håller på med något viktigt (som väl sådana gör) och behöver ringa mig inför de andra för att fråga om han kan ta Vlovvlon eller måste ta Lilla Grå.

Äsch, förlåt.

“Bälta höger fram”

Shit, vi har köpt en smartcar.

Idag var vi och köpte virke till mer och fler ramar. På vägen dit smet vi in och fikade på Café Jernvegen. Fick ett smakprov på chiagröten. Mmm. En mild saffransmak och serverad med stora fina hallon av den gulliga och sprudlande föreståndarinnan, tillika ägarinnan. Mmm – gott och speciellt. Det är något jag skulle kunna få cravings för. Ja, och så var den mättande för sen orkade jag inte smörgåsen till Chrilles midjemåtts förtret, men ägaren av densammes glädje.

Såhär såg det ut i morse:

IMG_4525