En gång… Alltså, jag är väldigt hundrädd måste jag först berätta. En gång när jag kom promenerande “hemma på min gata i stan”, närmare bestämt på Grev Magnigatan i Stockholm, så kom det en gigantisk doberman galopperande emot mig på långt håll. Satan i gatan vad rädd jag blev. Hade jag lidit av hjärtsvikt, så hade hjärtat sviktat just där och då. Jag kan inte påstå att jag tänkte. Något snurrade i skallen, men jag kom inte på hur jag skulle komma undan den skenande hunden. Samma hund som galopperade nyss. Jag vred mig åt höger mot huskropparna, tog tre långa steg framåt och ställde mig med näsan tryckt mot väggen, slutade andas och hoppades att hunden inte skulle se mig.

Lite så känner jag mig nu.

Hur gick det då med hunden? Tackar som frågar. Utmärkt. Den struntade högaktningsfullt i mig och jag gned mig på min husfasadskrapade näsa, kände mig lika dum som jag var och tänkte att ja men det gick ju bra.

Det kommer det här också göra.

Just nu är vi i ett läge där vi borde göra något vettigt åt vår situation. Istället bokar vi in oss på Dalecarlia och åker uppåt en sväng. Jag blev tipsad om stället av tjejen men det underbara leendet och som har haft koll på oss hela tiden under skogsbranden. Hon tycker att vi ska åka dit och “bli lite ompysslade” och då gör vi det 🙂 och det ska bli jätteskönt. Tack för tipset “Sunshine”!

Vi är inte riktigt så ansvarslösa som det låter. Vi har, som jag skrivit om tidigare, fått många generösa erbjudanden om boende så, det är inte så att vi står boendelösa på måndag när barnen börjar skolan. Det skulle bara vara så skönt att  få en hint om när det kan bli aktuellt att få komma tillbaka hem. Såklart att det är svårt att bedöma, men så där lite svävande ungefär, så man vet vilken typ av boende man ska rikta in sig på. För snart är det dags att agera.