nu kommer det!

Obs! Om någon är intresserad av att titta på bilder, men inte att läsa en massa tjafs, så finns det ett bildspel efter inlägget.

Lördag

Polisen hade fortfarande inte ringt på lördag förmiddag. Chrille ringde 113 13. Jag behöver väl inte tala om att han behövde berätta att vi är permanent boende inom brandområdet med två barn som ska börja skolan och så vidare?

Någon som kan lite om databaser och programmering. Det finns en kund.

När vi träffade polisen, vid helikopterturen, sa han att när vi vill komma till torpet, så är det räddningstjänsten vi ska ta kontakt med.

Nu när Chrille talade med räddningstjänsten, så säger de att det är polisen vi ska prata med.

Ja, men ni på räddningstjänsten ska ha lämnat vårt mobilnummer till polisen, så att de ska ringa upp. Och nu har inte polisen ringt upp. Så nu ringer jag er på räddningstjänsten igen. Precis som jag ska. Och nu får ni säga till polisen igen att höra av sig. Oki?

Nej, det var inte oki! Nu tyckte räddningstjänsten att vi ska ringa 114 14 själva.

Vad spännande det blev helt plötsligt. Ett nytt nummer. Hur funkar det hos dem?

Chrille ringde upp och fick prata med en polis. Denne sa att en annan polis kommer ringa upp.

Tror ni att polisen ringde?

Nej, det tror jag inte att ni tror.

Men det gjorde de. 🙂 Nu går det väl lite för lätt va?!

Vi fick en tid för att hämta grejor i torpet. Söndag 13.00. Det kändes nästan konstigt.

Dagen har tillbringades på en fotbollsplan i Skälby, Västerås. Det var jätteskönt att träffa alla fotbollsföräldrar och prata om det som hänt. Alla har något att berätta. Jag var en urkass fotbollsförälder. Det var sekundfokus på fotbollen. Ja, jag skäms.

Efter matchen åkte vi till kompisarna i Västerås. Mamman i familjen tog med mig på en blåbärstur. Hela sommaren har vi pratat om vår stundande blåbärstur i våra skogar, där vi plockat tidigare somrar. Det var gulligt tänkt av henne. Hon är gullig. Och omtänksam. Hon såg tex till att jag fick ett par sjyssta skor på fötterna. Tyckte väl synd om Chrille som släpade runt på mig i klänning och gräsliga flip flop. Speciellt när vi ska gå in på en restaurang, där det krävs vårdad klädsel. Ja,ja.

Hur som helst, det hamnade inte några imponerande mängder blåbär i min mugg. 1,5 cm på botten, som mest liknade klimakterieblåbär, svettiga och lite svagt skrynkliga. Men vi pratade. Och det var väl vitsen, för vi reder ut mycket under våra blåbärsturer i vanliga fall också. Våra barn är superkompisar så de tar hand om varandra och gubbarna tar en till sju öl och reflekterar över byggnadstekniska detaljer och annat som garanterat är lika intressant. Han är lika gullig han förresten. Och duktig. Och hjälpsam. Han hade gått och köpt grejor för att fixa Chrilles AC i bilen. Och så kom vi i min lilla Yaris. Åh. Snörvel, det är tur det finns resorb.

Söndag

Så var det dags att hämta grejor. Vi var lite prilliga inför att komma dit. Som sagt, kl 13.00 skulle vi ses. Ett par minuter i ett ringde poliserna. De var i Ramnäs. Jaja. Lite tid att andas. Och titta på de militärklädda tjejerna och killarna som slet med att fylla på bensin i dunkar. Jag ville gå och fota dem, men jag kunde inte med det. Den ena  vevade och vevade för att pumpa upp bensinen så de kunde tanka dunkarna. Det såg rätt jobbigt ut får jag lov att säga.

Så kom  poliserna och vi åkte mot vårt paradis. Hum, hum. Nog var det annorlunda. Jag tog jättemånga kort hela vägen där branden hade gått fram. Väl framme vid torpet var det fällt mycket på vänster sida om huset, på båda sidorna om vägen. Helt nya vyer. Det var inte det minsta ledsamt att se det, snarare lite chockartat vid första anblicken. Men det gick fort över. Det gäller att gilla läget. Det kommer att bli skitfint så småningom.

Det vi undrar över är hur blåsigt det kommer att bli. Och sen undrar vi över en sak till. Kommer Jägar´n sluta att åka förbi nu, när det inte finns någon skog att gå i med hundarna? Det vore riktigt trist.

Den som lever får se. Och lever, det gör vi! Och nu tänker jag direkt på bondens pappa. Den mannen får akta sig. Han kommer bli kramad, inte sönder och samman, men oavsett han vill det eller ej. Jag gråter nästan varje gång jag tänker på honom. Det låter inte så smickrande men… 🙂

Vi packade tämligen snabbt ihop våra grejor, eventuellt har poliserna en annan åsikt. Vi hann med att lufta några av våra åsikter. Jag vet faktiskt inte om det var det där med vattnet och gåsen när jag pratade med den ena polisen. Men den andra polisen  höll med vid ett särskilt tillfälle och sa typ: Ja, det är ju så som man själv skulle velat ha det om det gällde en själv.

Det är en bra förutsättning att tänka så, när det gäller mycket här i livet. Vi satte ett GILLA på honom.

Har väl skrivit det förut, men vi längtar att få komma dit och börja röja upp och städa och göra fint inne. Vi lämnade huset i ett mindre kaos och det syns. Vi vill också gå igenom samhällena och kolla om de verkar friska och om drottningen är där. Så det vi hoppas på som etapp ett är att det görs så säkert att vi får åka dit hur vi vill. Dagen efter det kan gärna elen funka. 😉  De har varit grymt snabba med röjningen och fixet av vägen. Wow! På riktigt, om någon tror att jag är ironisk.

Efter att vi åkt därifrån tog vi oss direkt till nya huset. Det kändes både spännande och roligt. Vi vet att det inte är för evigt och att det är ett grymt sjysst hus. Vi fick nycklar och lite genomgång av sådant vi behöver veta. Jag vet inte hur många gånger under den kvällen, som vi sa att det är helt overkligt att någon kan tänka sig att bo i en icke vinterbonad timmerstuga utan tv – för att vår familj ska få bo här. Jag trodde faktiskt inte att det fanns sådana människor. Men jo. En bit bort bor de om jag vill nypa dem i armarna för att se att de är finns.

Vi satte igång att packa upp och bädda och fixa. Det låg täcken, kuddar och lakan på varje säng. Gulligt. Det här känns bra både för barnen och för oss. Mycket, mycket bra.

Nu kommer det en hel drös med bilder. Det är väl mest för närmast sörjande det kan vara kul. Så att säga.