… i vanliga fall.
Busaninfo:
Det var två sanna djurvänner som upphittaren hade lämnat vår Busan till. Nu befinner sig Busan i trygghet med sin helsyster Minou, svarta Pelle och Chrilles föräldrar. Tack än en gång alla inblandade. Vågar inte tänka på hur det gått om inte…
Tisdag
Vi har väntat på att polisen ska kontakta oss. Mest för att få någon slags bekräftelse på att de vet att vi finns. Hur ska annars någon veta att vi väntar på information om att få komma tillbaka. Och vet man inte att vi bor i Gärsjötorp – hur lågt prioriterad är vår lilla by då?
Information om vår fastighet har vi fått av civila fantastiska medmänniskor. Om vi skulle suttit utan den informationen idag, så vet jag faktiskt inte hur vår familj skulle ha mått.
Vi förstår att det finns de som är värre drabbade än vad vi är, men det hjälper inte vår situation.
Den 10/8 kl 17.30 stod det på krisinformation.se att:
“Underrättelsen till de som fått sina fastigheter förstörda är i princip klar. Polisen förmedlar lokala kontakterna med enskilda fastigheterna till respektive lokal polisanknytning.”
Vår granne med sitt nedbrunna lada och fritidshus hade kontaktats. Vi tänkte att de ringer. De har så otroligt mycket att göra, så de ringer.
Den 10/8 kl 21.00 står det på samma sida att:
“Polisen bekräftar att de drabbade, som har fått sina fastigheter förstörda, har underrättats.”
Vi tänkte att de ringer. De så otroligt mycket att göra, så de ringer.
Den 11/8 kl vid ungerfär 13.00 ringde Chrille 113 13. Han fick lämna viss information.
“Därefter kommer personal från räddningsledningen i Ramnäs att kontakta dig och ge den information som just nu finns om eventuella byggnader på den aktuella fastigheten.”
Ja, det står så på krisinformation.se
Ringde någon? Svar: Nej.
De har nog så otroligt mycket att göra, så de ringer upp sen.
Ingen ringde.
På tisdagen ringde dottern till grannen med fritidshuset som brunnit ner. Hon ville höra om vi ska med på onsdagens helikoptertur. Vad?
Polisen hade kontaktat henne, för att föräldrarna inte hade möjlighet att själva åka med på turen. Det är tänkt att de drabbade fastighetsägarna ska få se f hur stor förödelsen är kring fastigheten. Platsen erbjöds istället döttrarna. Hon kontaktade mig, eftersom hon tog för givet att vi skulle med.
Förtroendet börjar falna
1. Polisen som skulle komma tillbaka, när det var dags att evakuera, kom aldrig tillbaka. Vi förstår att de inte hann med, man kanske inte ska lova något man inte vet något om. Om samma sak hade hänt på natten hade det varit det sista “gonattet” man sagt på kvällen. Fy fan.
2. Om jag inte har fel gick man ut med evakuering för bland annat Hörnsjöfors 16.00
3. Ca 15.50, tror jag, lämnar vi Gersjötorp. 16.01 ringer jag ett samtal från Hörnsjöfors, dit vi tog oss som ett första steg. Det här får man dra sina egna slutsatser av.
4. Polisen kontaktar inte oss angående vår uppbrunna byggnad.
Vi bor i Gersjötorp permanent. Vi har barn i skolålder. Vi har en liten verksamhet under uppbyggnad, som är helt beroende av omgivningarna – biodling. Vi är dessutom helt beroende av den nybyggda byggnaden som brunnit upp eftersom det är den enda byggnaden verksamheten har. Vi äger skog även om det bara är en 3 hektar. Köptes för några år sedan.
Vet de om att det finns ett hus med permanent boende här ute i Gärsjötorp, där vi bor med barn som ska börja skolan om en knapp vecka? Så sa vi efter detta samtal med dottern till grannen.
Jag fick numret direkt till den personen från polisen som grannens dotter pratat med. Samtidigt som jag ringde upp honom ringde Chrille för andra gången upp numret 113 13. Personen sa till Chrille att alla drabbade har blivit informerade. Chrille berättade för dem att vi inte blivit blivit informerade av någon myndighet, som talat om att vår byggnad har brunnit ner. Personen skulle lämna Chrilles information vidare så att någon skulle höra av sig. Igen.
Ringde någon? Nej, de har väl så mycket….men för HELVETE….
Ungefär så här gick följande till
Jag ringde upp direkt till polisen, som pratat med grannens dotter.Det var upptaget, men han ringde snart upp och jag berättade om granndottern som hört av sig angående att få se sin fastighet från ovan och berättade kort min historia. Han menade på att det var de med sina bostadshus nedbrunna som skulle få åka upp. Då frågade jag om det var fritidshus eller bostadshus som prioriterades. Han svarade bostadshus. Ok. Men grannens hus är ett fritidshus och vi bordär permanent och vår verksamhetsbyggnad….bla bla osv.
Han sa att han skulle återkomma, vilket han också gjorde och det tvivlade jag inte på när jag lade på, för han var otroligt sympatisk och bra att prata med. Han ringde upp och sa att vi skulle få åka med upp i helikopter med granndöttrarna. Uppgifter togs om adress och personnummer och han informerade sedan om vad som gällde för att man ska få åka med upp. Vi ska dessutom träffa honom idag. Han ska då ha skaffat sig så mycket information som möjligt om vår fastighet. Slut samtal. Gott!
Vi funderade vi på om kontakten med “helikopterpolisen” som initierades från vår sida nu betraktades som att “polisen tagit kontakt med oss”. Ja, vi kan ju inte veta om den högra handen vet vad den vänstra gör.
Det gick en stund. Då ringde en annan polis upp. Då trodde jag faktiskt att det var dags var dags för polissamtalet vi väntat på så länge. Han frågade vad vi hade för adress. Det hade jag uppgett till den andra polisen. Sedan frågade han vad grannen, med det uppbrunna huset, har för adress. Dessutom uppfattde jag det som att han sa att de hade haft kontakt med grannen flera gånger. Kanske kunde frågat grannen då? Och varför hade han inte ringt oss? Var det det där med höger och vänster hand eller vad? Själv brukar jag googla på adresser. Fast det kanske inte var vår adress han var ute efter alls. Nej, det samtalet begrep jag mig inte på överhuvud taget. Vad skulle han ha adressen till?
Chrille ringer upp 113 13 en tredje gång, eftersom ingen, som vi trodde, hade ringt upp. Om det inte var den där adresspolisen, men då borde han talat om det och dessutom gav han inte någon information.
Polisen med helikopterturen ringde upp ännu en gång, fast denna gången till Chrille. Han erbjöd oss att få poliseskort ut till torpet för att titta. Vi tackade nej. Vi resonerade som så att Chrille har redan sett stället och att om vi ska ut där, då vill vi ta med saker hem och då måste vi hinna förbereda oss.
Om inget av dessa två samtal var resultatet av 113 13 är det fortfarande ingen som har ringt.
Men nu känner vi att det finns två poliser som vet att vi finns. För oss finns det en polis. Vi vet vad han heter och vi kan hans telefonnummer. Så lite som kan få en att känna sig något tryggare.
Vi har, liksom säkert många andra, fortfarande inte något som helst besked om när det eventuellt kan bli dags att återvända. Vi hoppas så på den typen av information från polisen idag. Ovissheten gör oss…
Senaste kommentarer