Sista dagen för att rapportera in var man har sina bin för övervintring har passerat. Jag använde mig av pappersvarianten. Men för den som är för sen, så är det kanske webvarianten (för ett antal län, bl a Västmanland) som gäller.

Jag kommer att få skicka in kompletterande upplysningar. Det låter som att det räcker med att man skickar in var man har bina var tredje år, men jag har fått information att om det ändrar sig, så ska man upplysa om det. Det känns självklart och det kanske alla gör. För vad hjälper gammal info? Dessutom har jag svårt att förstå varför man inte ska upplysa om på vilka fastigheter man har sina bin tillfälligt uppställda. Vem i hela världen vet annars att det finns bin på de platserna? Ja, jag menar när nu blanketten och möjligheten ändå finns.

Biboden blir mer bibod för varje dag. Snart ska fönster och dörrar på plats. Bara de detaljerna gör att det känns ganska klart. Det är så roligt att kika in och kolla var grabbarna grus har gjort varje dag. En dag såg det ut såhär.

Ja, sådant tycker jag är kul.

De är flitiga som myror våra snickare. Ja, vi tycker att de och elektrikerna är helt fantastiska. När vi inte tänkt, så tänker de åt oss. Det är toppen det.

Dessutom är de spexiga. Och så gillar de hårdrock. Decibelhårdrock.

Vi är evigt tacksamma för hörlurarna som en Hedinskille kom hem till oss med. 😉 Tack, tack, tack!!!  Det var ena finessiga rackare till hörlurar. Inte alls som den där budgetvarianten, som jag själv köpte på grund av dumsnålhet.

20 linoljade bottnar står klara. Sedan ska 20 st till göras men de ska inte oljas än. Måste kolla så att dessa inte luktar innan jag stoppar bin i dem.  Får jag inte bort doften, så kör jag på obehandlat fram till hösten. Alla sätt är bra utom de riktigt dåliga. Fast förresten, jag erinrar mig att jag läste på SBR:s hemsida om en honung som blev framröstad som Hallands godaste år 2013.  Ja, så lite linolja piffar bara upp. Egentligen. Eventuellt.

Linoljan som jag använder är rå och kallpressad och den är så fin, så att jag tror jag skulle våga ta mig en slurk. Avstår dock på grund av att jag är inte sugen. Annars så!!! Vill någon köpa lika fin linolja? Vi ska snart dit igen så vill man beställa går det bra.

Ska börja olja lådor nu. Kommer att varva lådoljning och spika fast trådar i ramar. Känner att vi  ligger bra till i tidsplanen. Bottnar ska få plåt på sig av Johans Plåt och ett gäng huvar till ska beställas. Sen så.

Just det. Vi har hämtat hem samhället från skogen. På vägen hem såg vi tussilago, som lyste som små solar i den övrigt dystra omgivningen.

Nu står samhället här hemma. Tusen tack för det Länsstyrelsen!!! Ja, nu står de här med kladdsocker. De är inte lika pigga som sina kamrater. Får väl se om det tar sig. Hoppas, hoppas. Det hade varit extra roligt.

Det ovan skrev jag igår. Idag har nästan alla kommit ut. Det verkade tycka att det var riktigt najs att vara bi. 🙂

Det surrar som bara den uppe i sälgen och bina kommer med gula klumpar på baktassarna. Härligt, härligt! Satte kladdsocker på alla. Då slipper jag springa runt som en äggsjuk höna. Enkelt att se om fodret är slut.

Chrille fågeltämjarn vill jag gärna visa upp.

Hur han tämjer dem? Ja, först låter han dem flyga in i fönstret och ramla ner på marken så att de ser döda ut. Sen plockar han upp dem i handen. Sen vaknar pippin till liv och vill bort från den räddande handen. Väljer då att flyga 37 cm till en trygg axel att luta sitt nykrockade huvud mot. Visst är de söta ihop? När pippin klarnat till i knoppen flög den sin väg.

Fågeln lär vara en Talltita. För den har tjurnacke, stor haklapp och är inte så vit på bröstet. Tack Bosse! Den andre har inte tjurnacke, är ganska vit på bröstet och har ingen haklapp. Homo Sapiens Chrillus.

På en av marknaderna jag stod på i vintras träffade jag en tjej som indirekt har förändrat mitt sätt att se på saker och ting.  Hon lånade dessutom ut ett stort rött, för henne överblivet, skynke. Det var bussigt, för jag hade missat att man bör ha ett sådant för att skyla allt som stod under bordet.

Hon stack en liten stund före mig på kvällen och nu ligger det skynket hemma hos oss i en av “åkapåmarknadkassarna”. Nu när våren gett mig  kraft ska jag leta reda på henne. Jag kommer inte ihåg vad hon eller hennes företag heter. Men jag kommer att hitta henne. Dels för att tacka för lånet, men framför allt för insikten hon delgav mig.

Igår:

-Jeppe, Bella! Skynda er ner. Det står en vit älg i trädgår´n.

Klamp, klamp, klamp nerför trappen.

Ett ytterst smidigt sätt att få upp ungarna ur sängen en vardagsmorgon.

Nu får vi vänta ett helt år.

April, april!!!!

🙂  🙂

inlägg.

Det är lätt att de gamla inläggen faller bort för en ny läsare. Jag kan inte förvänta mig att någon skulle vilja sitta och gå igenom alla inlägg. Fast jag tycker sådär härligt ödmjukt att det finns inlägg på min blogg, som är värda att läsa. Till och med flera gånger. Jante biter inte på mig.

En vacker dag kanske jag ändrar mig på grund av nyvunnen insikt och då tar jag väl bort dem eller/och berättar om den där nyvunna insikten.

Läsarsvar på ETT SKRIK I NATTEN – längst ned på sidan

X-inlägg i en icke inbördes ordninga av vare sig det ena eller andra. Brasklapp: Ett par av dem är helt meningslösa. 🙂

Blåbär på biodling med biodling på blåbär

Mer hallon åt folket

Vem som är far (till bina)behöver man väl inte fundera över! Eller?

Fortsättning på familjeband i bikupan (Vem som är far…)

Ska honung som inte är uppvärmd betinga ett högre pris?

Bifall till avfall på åkern?

Rapsgoogle

Ymperikåseri

Biodling i granskog

OM inte om fanns Del 1 (Hur många biodlare finns det?)

Värdet av pollinering… 2a

Pollineringsvärde – honungsproduktion – Del 2b

Kristallhonung vs ekologisk honung

Börja med biodling – Skaffa bin – Bli biodlare – Köpa bin – Hobbybiodling

Biköparvift

10 skäl att inte bli ledsen för att bina dött

ETT SKRIK I NATTEN

Det är fler än vi som hört skrik och tyckt att det var obehagligt. Här kommer en historia:

“Det här med skriket i skogen var intressant. Det påminde mig om en gång för flera år sedan vid den här tiden på året då jag stod ensam ute i mörkret för att vakta elden, som jag inte ville gå ifrån förrän den brunnit ut. Vi hade då eldat på ängen på andra sidan vägen. Plötsligt hörde jag ett fasansfullt skrik. Det är svårt att beskriva det, men det liknade inte något annat jag hört. Det kom från skogen och alldeles tydligt kom den/det skrikande närmare i hög fart. Jag blev vettskrämd, rusade över vägen och in i huset. Det gällde att hinna före den skrikande varelsen. Annars kunde hen ju blockera vägen för mig.
Jag såg alltså aldrig vem det var som åstadkom dessa hemska ljud men efteråt har jag försökt ta reda på vem som kan låta så att blodet isar sig. Allt pekar på lodjuret. Det fanns flera lodjur nära oss den vintern och våren. Vi såg ofta spår. Jag tror alltså att ni hör lodjur.”

Tack Margareta!  Får se om fler hör av sig om vad det kan vara för något. Räv har också föreslagits.

Igår fick vi höra att två bilar hade  passerat och kört upp i skogen på vägen, som det inte går att köra på. En motorsåg hade hörts. Hm. Det kvillrade till i magtrakten. Två bilar passerade sedan en kort stund efter det att vi kommit hem. Direkt satte vi på oss stövlar och för mycket kläder och började traska upp i skogen. Ganska snart åkte ytterplaggen av.

Jodå, träden var avsågade på båda sidorna längs vägens kanter. Sist vi gick i somras, låg det 65 träd över vägen. Vi räknade inte nu, men vi tror inte det var så många fler än förra gången till vår förvåning.

Målet för vår promenad  blev med ens kupa 13.

Ibland klev vi in i skogen, för att det var lättare att gå där. Vi gick på det mjuka barriga underlaget och fick bland annat se den här lille gynnaren.

Mitt i den svartbrända skogen hörde vi några tjattrande småfåglar. Vi kom väl och störde. Vi fick känslan av att de bodde högt upp i det döda träden.

Man ser många “lustiga” trädformationer. Den här som verkligen brunnit, när grannen gran står bredvid och ser nästan normal ut.

Från en annan vinkel.

Framme hos kupa 13. Jodå, det var liv i luckan, men inte så att bina höll på att krocka. Vi plockade undan de tomma ramarna, som låg huller om buller på marken runt kupan. Det var dem vi ställde fyllda med honung utanför samhället i somras.

Bin som trängs.

Här ser man hur tunn lådan blev, när den smält av värmenutvecklingen runt kupan under branden.

Vi sa hej då och på snart återseende till bina. Glada i hågen promenerade vi hem igen.

En helt annan sak. En morgon, 6.20 för att vara exakt, stod två män i gula västar utanför huset och diskuterade. Mamma vaknade såklart och hoppade i kläderna. Men när kläderna var ihoppade, då var gubbarna borta. Hm. Vad var det för mystiska män?

Tre timmar senare kom de promenerande förbi igen och det visade sig vara två ornitologer från Västerås. De ska i fem år gå fem gånger varje vår och iaktta och notera fågellivet (eller något sådant). Igår kom de förbi igen. De skulle ut och lyssna på ugglor. Vi såg när de gick, men inte om de kom tillbaka. I morse kom det nya snubbar och åkte ut. Hoppas de stannar och rapporterar, om de sett eller hört något kul. Det är alltid roligt när människor stannar och språkar en stund. Oavsett om det är ornitologer från Västerås, som är utskickade på uppdrag av Länsstyrelsen eller pippifågeltittare från Västerfärnebo. 🙂

Och nu till en HELT annan sak. Varning för känsliga personer. Typ sådana som jag. Darrar när jag skriver.  🙂

Är det någon som vet vad det kan varar för konstiga skrik vi hör från skogen på natten? Det låter fruktansvärt läskigt. Det låter som en tjej  som gallskriker i nöd, men det utersluter vi raskt. Att det skulle vara så många tjejer, som springer runt och gallskriker i nöd  känns som ett orimligt alternativ.

För det kan väl inte vara lodjuret? Lodjuret som vi händelsvis råkade se när det traskade över isen. Andra gången vi siktar lodjur här. De är maffiga.

Ny bild på Salaortens biodlarförenings hemsida. Kristina har skuttat runt med kameran och fångat ett bi på en krokus. Ja, jag sitter och ler fånigt när jag ser det lilla biet som glatt, eller i alla fall målmedvetet, fångar pollen. Då vet vi. Nya möjligheter till bibäbisar. Ett samhälle ett steg närmare att klara av våren.

Vi har liv i alla våra samhällen. Än så länge. Men, vi ropar inte HEJ förrän vi har hoppat över samma gamla välfyllda bäck. Och när vi gör det, då har vi inte händerna i fickorna 😉 i år heller. Ja, för vi vet hur det kan gå.

Hos oss ligger isen på sjön, snön ligger kvar i rabatterna och inga krokusar i sikte. Men vi har sågspån som bina verkar väldigt intresserade av.

Är lådtillverkare för tillfället. Eller jag gjorde faktiskt den sista för den här omgången precis nyss. 241 st än så länge som väntar på behandling.

Skogsboden eller Biboden som vi kallar den börjar ta form.

Först var det två  killar här som grävde och la ut grunden och gjorde andra förberedande byggnadstekniska detaljer. Den som önskar en djupdykning i dessa detaljer får önska vidare. 🙂

Sedan kom det ytterligare två raska, tillika duktiga som flitiga, gossar som fortsatte att förbereda inför att betongen skulle fyllas på.

Torsdag förmiddag fylldes betongen på. Mannen, som knappt syns på bilden nedan, manövrerade påfyllareapparaten på ett mycket förtjänstfullt sätt. Återigen tänker jag på min vattenkranföring och blir imponerad. Börjar inse att jag inte kan ha mig själv som referens.

Chrille var orolig att katten skulle kliva i den nylagda betongen. Larvigt, tyckte jag. Hm. Innan han hann låsa in de små liven så satte en stycken kisse sina spår. Gissa vem!! Busan såklart.

På eftermiddagen fick jag ett samtal. Kan jag stoppa ner fingret i betongen? Ja, det ska jag väl klara av även om självförtroendet inte är på topp. Jag beslöt att tolka mitt fingers böjda form som att det inte gick. Helt enkelt för att den var alldeles perfekt för att snart börja bli  slipad. En liten stund senare dök slipmannen upp. Först typ grovslipade han och sedan finslipade han. Ja, det var mina ord på det hela och det var det det gick ut på så att säga. Jag tror bestämt att det blev helt perfekt. Inga tassar kvar. Sorry Busan.

Dagen efter var killarna på g igen. Dags att börja snickra. Och just den dagen var våra bins “rensningsdag”. Dålig tajming. Bina är rätt närgångna och lite yra första dagen de är ute och rensar sig och flyger runt och letar efter något lämpligt att ta hem till kupan. Tror jag. Många bin var på killarna. Tjejerna måste ha tyckt att de var något extra. ;-). Fast biflickorna kunde gott ha låtit bli att “ni-vet-vad” rätt i nyllet. Väldigt inte charmigt.

Killarna köpte honung efter denna händelse och då kändes det okej igen trots ohyfsade bin.

Och från gaveln sett

To be continued…

Hur många verb fick vi inte lära oss att böja? Vet inte. Inte heller vet jag hur många verb vi fick lära oss att böja. Idag böjs det inte. Och grymma är de små 12-åringarna på engelska. Själv är jag urkass, men böja en jäddrans massa verb det kan jag!

Så, nu har jag betalat in försäkringen till SBR, som försäkrar oss ifall att våra bin skulle drabbas av Amerikansk Yngelröta. Ja, det är bara det som fattas. Att bina får Amerikansk Yngelröta. Sedan känner jag mig som en fullfjädrad bidödare. Det finns en anledning till att jag gick kursen “Godkänd Biodlare” utan att vilja ha det på papper.

På SBR:s hemsida kan man se de olika typerna av försäkring för biodling som Länsförsäkringar har. En som är för hobbybiodlaren och är ett tillägg till Gårdsförsäkringen och en som är för yrkesbiodlaren och som är ett tillägg till Försäkring för Lantbruksföretag. Den senare har tex avbrottsförsäkring med, till skillnad från den förra.

Mitt tips till biodlare är att kontrollera vilken typ av försäkring ni tror att ni har och vilken ni verkligen har. Om ni nu har? Alla biodlare är väl medvetna om att den “gamla” försäkringen inte finns längre och att den har bytts ut? Jag fick erfara det på ett lite udda sätt. Nog om det.

Finns alla era byggnader med i försäkringsbrevet och på vilket sätt är de försäkrade?  Alla som efter branden upptäckte att alla deras byggnader inte var försäkrade, så som de trodde, är inte de sista på jorden. Garanterat! Håller du på att bygga nytt och är i så fall nybygget försäkrat? Och har du byggt nytt – har du kommit ihåg att ringa och ändra från att inte ha el inkopplad till att ha el inkopplad om det nu står en liten rackarns rad med den informationen någonstans i försäkringsbrevet. Riskfaktorn ni vet. Riskfaktorn för mig personligen = Lätt att glömma.

Det vore trist att glömma. För då missar Länsförsäkringar några extra slantar på premien. Fast det var väl inte det jag tänkte på i första hand, fast att jag är så god och omtänksam. 😉 Ja, vad händer om huset brinner upp pga “elfel” när man glömt ringa in “påkopplad”. Vill inte veta. Jag sätter på larmet på mobilen.

Fullvärdesförsäkring vill vi ha på våra byggnader. Alla två. 🙂 Länsförsäkringar återställer då samma byggnadstyp och yta med moderna metoder. Det är det som håller på att hända här och nu.

Har du ett gammalt bostadhus? Det har vi och vi blev tipsade av Länsförsäkringar om att ha Allrisk byggnad som extra försäkring. Den ersätter åldersavdrag som överstiger 10 000 upp till 100 0000. Premien på 350 kr för vårt hus är väl investerade slantar känner jag när jag kikar på ålderavdragslistan i villkoren. Obs! För byggnadsdel som är avskriven till 100% får man ingen ersättning. Hm. Det där sista kanske jag borde kolla upp lite.

Vi har Försäkring för Lantbruksföretag med tillägg Biodlingsförsäkring. Jag visar nedan vad vi betalar ifall det kan vara av intresse för någon att veta ungefärliga priser.

Försäkring för Lantbruksföretag med tillägg Biodlingsförsäkring
Grundpremie                                               173 kr
Krisförsäkring                                             136 kr
Inventariervärde 200 000 kr              308 kr (kupmaterial, slungutrustning och obs övrigt gårdslösöre)
Produktvärde  200 000  kr                      78 kr (honung, pollen, vax mm)

12 bisamhällen                                           500 kr (bin+kupa)(Biodlingsförsäkring)
TOTALT                                                       1195 kr

Minimipremien för yrkesbiodling är 500/kr. Varje bisamhälle kostar 6 kr med 20% av pbb (prisbasbeloppet) i självrisk har jag fått förklarat för mig. Så jag kan alltså ha 83,33 bisamhällen innan jag behöver betala mer, eftersom priset per samhälle är 6 kr.

Ställde frågan vad de 6 kronorna per samhälle försäkrar? Svar: Bin och bikupa.

Men, kupmaterialet ska dessutom ligga med i inventarievärdet. Så om jag uppfattar det hela rätt så betalar man för kupmaterial 2 ggr. Å andra sidan är 6 kronor för enbart bisamhället ok, tycker jag.

Jag fick först en offert där 30 samhällen skulle kosta 1313 kr.  Plus 173+136+308+78=2008 kr

Sedan bad jag om en offert på 12 samhällen, då blev priset 500 kr. Plus 173+136+308+78= 1195

Förklara det med gammal hederlig matematik med uppgifter enligt ovan. Måste nog skaffa en mer avancerad miniräknare. Ja, alternativt  så räknade kanske den som räknade fel. En eller kanske till och med två gånger. Med den ännu inte anskaffade mer avancerade minriäknaren säkerligen både tre och fyra gånger hypotenusan.

Roten ur kvoten och pi och så, hej och hå, hej då! 🙂

Dagen efter förra inlägget knackade det på dörren till Storebror, det vill säga den stora containern. Eftersom vi befann oss inne i Storebror och hörde knackningen gjorde vi det enda rimliga. Öppnade. Det var killarna som ska fixa grunden som hade kommit till Gärsjötorp. De drog igång i stort sett på en gång. Vilken lycka för Kempes Skogsbod!

“Det är din dag idag. Det är din dag idag. Det är din dag GANESHAAAAA. Det är din dag idag.”

Varje morgon intas frukosten i husvagnen mellan 7.30 och 8.00. Idag  hände något alldeles speciellt. Det var show utanför fönstret och jag satt med vidöppna ögon och halvöppen mun på första parkett. Hur ska jag skriva det här så att någon förstår mig och min upplevelse. Jag kan säga att jag var lika hänförd som Julia Roberts, när hon gick på opera för första gången i filmen Pretty Woman. Ja, jag blev väl inte tårögd, men i övrigt så…

Jamen, vad var det då? Jo, det var grävarkillen som gjorde en parkeringsplats.

Konstpaus med tid för reflexion (eller reflektion om man vill).

Grävskopan dansade fram så mjuuukt och fint och droog sakta och säkert bort snön runt diverse grejor som stod exakt där de stod, utan att de diverse grejorna snuddades och därmed fortsatte att stå exakt där de stod. Den, grävarens skopa, liksom smekte bort snön. Hajar någon? Det var som en fantastisk grävskopebalett till Balladen pour Adeline.

Konstpaus med tid för visualisering.

Man ska ha i åtanke att jag har svårt att manövrera vattenkranen här hemma i köket.

Och detta får mig genast att tänka på instrumentbrädan. Instrumentbrädan? Heter det så? Där framme där man ser en massa information och det lyser och har sig i bilen. Ja, där kan det stå: “Höger bak bältad”. Sådant roar mig. Mamma sitter nämligen där. Ni vet hon med dottern som blir hänförd av grävskopedans.

Bilen gick sönder för ett tag sedan. Efter dryga 42 000 mil tappade han livsgnistan. För första gången blev det en Volvo i vår familj. Eftersom jag tycker att det är trevligt med namn på saker och ting så heter den Vlovvlon.

Det bästa med namnet, och nu håller jag på att skratta ihjäl mig, är att Chrille, knappt kan säga Vlovvlon (prova gärna). Inget svårt alls. Ligger bra i munnen.

Jag ser framför mig hur han står bland några andra managementkonsulter (fint ska det va) (och gärna på engelska) och håller på med något viktigt (som väl sådana gör) och behöver ringa mig inför de andra för att fråga om han kan ta Vlovvlon eller måste ta Lilla Grå.

Äsch, förlåt.

“Bälta höger fram”

Shit, vi har köpt en smartcar.

Idag var vi och köpte virke till mer och fler ramar. På vägen dit smet vi in och fikade på Café Jernvegen. Fick ett smakprov på chiagröten. Mmm. En mild saffransmak och serverad med stora fina hallon av den gulliga och sprudlande föreståndarinnan, tillika ägarinnan. Mmm – gott och speciellt. Det är något jag skulle kunna få cravings för. Ja, och så var den mättande för sen orkade jag inte smörgåsen till Chrilles midjemåtts förtret, men ägaren av densammes glädje.

Såhär såg det ut i morse:

Det finns med andra ord en hel del att fundera och undra över.

I övrigt:

I’m busy, busy, busy
Doing nothin’ at all….

Ja, barn röjer sina föräldrar och jag ler. Samtidigt blir jag lite sorgsen för…

Min moster arbetade flitigt, som så många, i hela sitt liv ända tills några månader innan hon skulle ha fyllt 65 år.

Hon fick aldrig skörda frukterna av sitt arbete.

Busy busy busy… Eftertankens tillkortakommanden kan endast åtgärdas medans tid är – av oss som lever nu och här.

Toni Holgersson sjunger:
“Viljen I veta, Viljen I förstå
är det vägen eller målet som lockar mig så?”

En fråga som jag har mitt svar på.

Det står 127 egenhändigt gjorda lådor klara och dessa håller på att fyllas med 15 stycken lika egenhändigt gjorda ramar vardera. Två små halvmåneformade avståndshylsor är påspikade på ramgavlarna. 5 000 småsmåspikar är istoppade i småsmå plastyhylsor. Nu trådas ramarna. Sedan ska de småsmå spikarna med de småsmå plasthylsorna spikas på ramarna och tråden ska spännas och spikas fast. Det gör jag när jag har alla lådor på plats. För det är först då alla ramarna har en plats att vara på.

Exakt 240 lådor och 2400 ramar är på g. Till att börja med.

Att få smälta på vaxet så småningom känns som en hägring. En underbart härlig hägring. 🙂

Och som alla vet så har en brand dragit fram här i Västmanland. Ja, vi i Västmanland vet i alla fall det. I övriga landet vet jag att vissa inte är lika säkra på var det var. Om det nu är något att veta? Och det borde det väl vara med tanke på att det ska bli ett jääättestooort naturreservat. Tänk så mycket skog som man inte kan gå i på oöverskådlig tid. Det måste vara makalöst bra.

Och nu skulle byggnaden varit  påbörjad. Det är den inte. Vi hoppas på att det ska sluta snöa. Visst är det trevligt med snö, men de som ska göra grunden till byggnaden har även plogning på sin agenda. Hur som haver kommer den nya byggnaden vara klar till den sista april enligt kontraktet, så vi börjar inte hyperventilera. Än.

Förra helgen tillbringade vi på Loka Brunn. Så najs. Det absolut härligaste var utomhuspoolen. Varma sköna badet och huvudet i kalla luften. Och snörullning för vissa. Runt och i inomhuspoolerna var belysningen dämpad. Ett trevligt sken när man befinner sig i en bikini. 🙂 Ja, och musiken under vattnet var sjysst.  Vi är inga rutinerade spabrukare. Det kanske märks.

Riktigt god mat var en fröjd för sugna magar. Serveringspersonalen berättade på ett trevligt sätt för oss exakt vad vi var på väg att inmundiga  och svarade tålmodigt på vetgiriga undringar i övrigt.

Vi skålade såklart för Loka Brunn, Naturbrukarna och för personen som såg till att vi fick åka. 🙂 🙂 🙂 🙂

Något annat roligt. Vi har en monter på Café Jernvägen i Sala med innehåll om och från Kempes Skogsbod. Spanade in caféets faceboksida och blev sugen på den där frukosten med chiagröt, smoothie och ekologiskt kaffe. Fast för min del blir det förstås red espresso istället. Allt för mina händers skull, som lätt skulle fixa Dryan åt James Bond. Shaken – not störd. 🙂

Sista dagen på det här året. Skönt. Ett nytt härligt år hoppas vi på. Jag har en känsla av att det kommer hända mycket, som kommer att betyda mycket. Men, jag har haft fel förut. Säger Chrille. Jag minns inte så noga. Minnet är det inte mycket bevänt med. Det lilla, lilla pillret jag stoppar i mig dagligen hoppas jag ska råda bot på det. Det enda som hänt hittills är, att den eventuella mildheten, som min man påstår har präglat mig den senaste tiden, håller på att försvinna. Back to BITCH. Grattis Chrille! Precis vad du behöver.

Frågade dottern, ja av barn och dårar, sägs det, att man får höra sanningen, om jag hade blivit mild? Svar typ: “Mamma, du har aldrig varit mild och kommer förmodligen  aldrig att bli det”.  Raka rör. Hon kanske inte har fått utseendet av mig men…

Innan branden minns jag, hur som helst, att jag var på g med ett inlägg med lite blandat surr. Inlägget är absolut inget för rutinerade biodlare och inte heller för andra biodlare. Ja, det är nog faktiskt inte till för någon annan än för mig själv. Det är bara lite förvirrade tankar på papper. Ja, om man skriver ut det. Ha ha. Så gå och gör något annat är mitt absoluta tips om du inte har väldigt, väldigt tråkigt! Den som skriver ut det och ger det till mig på en marknad skall belönas. Kanske inte rikligt, men dock.  🙂

För dig som klokt avslutar här vill jag berätta att min layoutsnubbe inte är disponibel för tillfället. Därför förmedlas vår nyårshälsning på mitt något naiva sätt.

“ÅH, FY FAN!

Apropå rubriken ber jag om ursäkt för den usla vokabulären, men jag vet inte hur många gånger dessa ord har slunkit över mina läppar i den härliga sommarvärmen.

Vår biodling sköts på det sättet som säkert de flesta hobbyodlare och några andra sköter sina bisamhällen på. Jag går igenom yngelrummet, tittar efter drottningceller, ägg och även drottningen ibland bara för att jag blir så hjärtans glad av att se henne. Matronan, madonnan, matriarken! Drottningkvinnan som hanterar upp till ca 90 000 familjemedelmmar och gör alla nöjda.

Själv har jag probs att få tre nöjda.

I dag hittade jag en drottningcell, en mycket liten utdelning på 19 samhällen. Av naturliga skäl, med tanke på att vi är inne i augusti snart. Mycket jobb! Är det värt det?

Ja, i vår biodling är det det. Jag fullkomligen ÄLSKAR att gå igenom bisamhällena. Det är faktiskt bland det roligaste jag vet. Känslan från barndomen, dagen innan julafton, infinner sig när det är dagen för genomgång. I 32 grader är det kämpigt och  svettigt,  men så kul.

Paus,  av  med overallen och hopp i plurret. “Åh, fy fan! Vad underbart!”

När vi började med våra första samhällen 2011 köpte vi nätbotten, isolerat tak och isolerade lådor av formatet Lågnormal=LN. Det gick kalasbra när vi hade tre samhällen. Men sen, åh, fy fan vad jobbigt det blev. Då bestämde vi oss för att gå över till ett annat format nämligen HLS. Dock är det bra att ha lite LN-lådor när det ska köpas nya samhällen.

HLS -lådorna väger 10-13 kg fulla med honung jämfört med ca 20 kg på LN. Och jag vill lova att när man är på det 19 samhället då är man glad för det. I ärlighetens namn, så är man glad redan på det femte samhället.

Är man i axelhöjd och uppåt väger varje kilo tungt som argument för HLS. Sedan får de prata om 3/4 Langsroth så mycket “de” vill. Visst lägre stapel men tyngre. Nej, det är inte för mig. I dagsläget. 🙂 Aldrig säga aldrig.

Efter våra vinterförluster har vi grubblat hur vi ska invintra på bästa sätt. Det var bina på de oisolerade lådor som klarade sig bäst. Vi hade och har så få samhällen, så man ska inte dra några slutsatser av den statistiken. Å andra sidan vore jag inte ensam om det om så skulle vara.

Det lilla projektet, som jag tänker på, ingick i Nationella Honungsprogrammet  och omfattade 16 samhällen. Fyra bisamhällen i varje grupp och en av grupperna var en kontrollgrupp. Hur många samhällen ska man ha för att resultatet ska räknas som tillförlitligt eller vara någon mening med alls? Ja, jag vet inte.

Hur mycket kostade projektet? Svar: 450 000 kronor. Om jag inte missuppfattat något. Om man är intresserad av hur pengarna har disponerats så kan man kontakta Jordbruksverket. :-). Mycket nöje!

Undrar hur det hade gått om man körde upphandlingsstuket? Vem kan göra projektet till billigast pris? Och tänk om alla fick vara med och slåss om stålarna. Mer om detta någon annan gång. Eventuellt. Om någon sa att NP-pengarna är ett bra tillskott för vissas verksamheter skulle jag inte bli förvånad. Men jag är ju bara en enkel kvinna utan prostataproblem.

Jo, övervintringsfunderingarna. Vi började med att göra om bottnarna. Vi har gjort en variant på Tomas Dahls bottnar. Vi tycker att de är toppensmarta. De har tre lägen. Ett sommarläge, ett vinterläge som är mustätt och ett flyttläge. Allt detta bara genom att vrida på flusterbrädan.

Istället för tak har vi bestämt oss för att prova huvar. Vi fick några av en snäll man och vi gillar dem, dock inte lika mycket som vi gillar mannen i fråga. Sedan gjorde vi sex st i trä. De vägde ett halvt ton var. Ingen lätt överdrift, men i alla fall.

Då beställde vi huvar från en kille som har ett plåtföretag i bygden. Huvarna täcker antingen två lådor och skarven mot bottnen, alternativt skarven mot tredje lådan. De, liksom de “fådda” huvarna, kommer att bli isolerade med asfaboard. Frigolit är inte ett alternativ eftersom myrorna är tokiga i det. Det kanske är lika överallt men jag antar att det inte är det, eftersom många använder frigolitbikupor. Eller så har de något bra trick mot myror.

På alternativ.nu  finns det en snubbe som skriver intressant om invintring. Tycker jag. Ska läsa det vid tillfälle igen. Jano är signaturen.

I år ska jag se till att ingen honung från stora granbarrlusen, som det blir cementhonung av, hamnar i kuporna till vintern. OM det nu var det, som var orsaken till att bisamhällena dog.

I år ska jag köpa strösocker och göra eget foder.”

Japp, så skrev jag då när allt var som det skulle.

Nu ska jag börja avrunda. Först kommer Chrilles bidrag – direkt från TV:

C: “Hur såg man att Jesus var en snickare? ”
Jag:  “Var han snickare?”
C: “Lägg av!”
Jag lydigt: “Jag vet inte.”
C: “Det sågs på´n.”

C:”Det var två kockar som var ute och cyklade. Den ene hade problem. Han hade kasst rull.”

Nu till avrundningen. Ett citat av Kirkegaard som följt mig genom livet.

“Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

Det var ett tag sedan jag skrev och det har hunnit bli småjuligt hemma. Inte som vanliga adventar, men tack vare en biodlarvän står och hänger det en hel drös gamla tomtar och annat här som ser ut att trivas alldeles utmärkt hos oss. Secondhandshopping har tillgodosett duk- och bonadsbehovet.

Vi har haft en otrolig tur med gåvor. Vi har fått bidrag både från Naturbrukarna, Lions och Civilförsvarsförbundet. Hade inte goda medmänniskor tipsat oss, eller tipsat om oss, så hade vi inte fått en krona. Hjärtat klappar för alla som hjälpt, både för givare och tipsare.

Jag har fler läsare av bloggen nu, när jag inte skriver något, än vad jag hade innan branden. Då skrev jag bara sådant, som jag tyckte var lite viktigt, kul och bra. Så kan det vara.  🙂  Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Det har jag väl alltid vetat, men det är i fet stil numera.

Verkligheten kom ifatt mig för ett tag sedan. Aptiten och sömnen försvann. Ja, då blev det lite jobbigt.

Men en dag, satt hon bara där framför mig – en ängel – och frågade: “Behöver du hjälp Susanne?”

(Pip) “Jaaa!”

Ja, och så fick jag det. Ja, alltså vi snackar inte ängelängel  “med två förgyllda ljus  som går omkring vårt hus” eller så, utan en ängel som är en helt vanlig, men ovanlig människa. Ovanlig på ett bra sätt.

När hon kom hem till oss en fredag var det som att ett minibigbang, innan själva banget, hade anlänt. En kompakt energi. En lugn och stillsam energi. Och hon agerade. Det kändes så mycket bättre efter hennes besök.

Helgen gick och den förlösande måndagen kom. I ottan vaknade jag av att timmerbilen var och hämtade timret. Det gick lättare att andas. Sedan droppade besked efter besked in från försäkringsbolaget. Det gick ännu lättare att andas.

Jag tänkte: “Vem är hon – ängeln?”

Igår träffade vi Länsförsäkringar för att se över hur försäkringarna ska se ut framöver.

Svartmes och tofsmes missgynnas av brand informerar maken om här bredvid.

Jag antecknar.

Bästa grävarkillen har förberett marken som ligger och väntar, dock inte lika ivrigt som vi, på att det ska börja byggas. I januari börjar Anders Lokar Bygg AB från Fagersta att bygga vår nya “Biboden”.

Jag har fått en superfin T-shirt.  Med Ganesha på. Ganesha tar bort alla hinder och bringar lycka och välgång har jag lärt mig. Typ. Jag har på mig den hela tiden. Utom då den ligger i tvättkorgen eller rumlar runt i tvättmaskinen. Det mest av praktiska skäl.

Min dotter tyckter att det är lite underligt att jag går med den med tanke på att hon är väl medveten om att jag är ateist.

“Begreppet ateism spänner från avsaknad av tro på någon eller några gudar, eller högre makter till aktivt avvisande av sådana.”

I somras blev det inte tid för hängmattan en enda gång tror jag bestämt. Annars är det en klassiker att ta ett snack med gammelbjörken samtidigt som jag gungar och kikar upp i dess gigantiska krona.

Den, björken, ger sådana bra tips och råd att det omöjligt skulle kunna var jag själv som tänkt ut dem.

Hummelihumhum!

En kille från Länsstyrelsen och Svevia var och kikade på vägen som går till oss för ett tag sedan. Det lät inte lovande att något skulle göras åt vägen. I vart fall inte innan vintern.

Alvedon med täcke.

Dagen efter satte jag på mig den nytvättade Ganeshatröjan. Ganesha, som undanröjer alla hinder.

Åkte för att titta på barnens Luciatåg i kyrkan. Sicksackade mig fram som vanligt mellan groparna. Ja, Chrille säger att jag kör i alla gropar och mamma att det inte fattas några fel på mig. Ingen av dem har rätt.

Körde hem, kom in på “vår” väg och började gråta.

Tänk att man kan bli så fruktansvärt glad. Ja, och det över något som inte finns längre.

Groparna var borta. Länsstyrelsen och Svevia hade ordnat så att det låg stenmjöl, eller så (?), i alla stora gropar och vägen var ogropig. Det måste ha varit godhet som såg till att vägen fixades. Tack Länsstyrelsen och Svevia!

Jag är ateist, pratar med björken, lever på kärlek och tror på tomtar och godhet.